I fredags hade jag ett debattinlägg publicerat i tidningen Dagen, ”Kristna hör hemma i politiken”. Det senaste halvåret har jag läst olika texter där man skapar en motsättning mellan att engagera sig (parti)politiskt och att vara aktiv kristen, men jag tror att den motsättningen är felaktig. I artikeln bemöter jag några invändningar och uppmanar:

Europa behöver nya Robert Schuman [fransk katolik, som grundade EU i syfte att skapa fred mellan i första hand Frankrike och Tyskland] som kan utnyttja sin politiska ställning till att bygga fred och samförstånd mellan motståndare, och som samtidigt kan gestalta en helgad karaktär.

Jag vet om att religion och politik är ett ämne som engagerar många, så jag tar gärna emot synpunkter, kommentarer, kritik och reflektioner. Jag ska besvara dem efter bästa förmåga!

– – –

2014-09-25

Tyvärr har jag sett att debattartikeln inte längre finns tillgänglig på nätet sedan Dagen har gjort om sin hemsida. Jag delger därför artikeln i sin helhet nedan:

Det är lätt att känna uppgivenhet inför partipolitikens möjligheter att åstadkomma förändring. Då kan det vara lockande att ge upp det demokratiska samhällsbygget för att  i stället satsa på församlingen. Det är dock en vilseledande motsättning. 

Ända sedan människor började leva tillsammans i samhällsgemenskaper har man organiserat sig. Det antika Grekland kallas demokratins vagga men var ett ojämlikt samhälle där bara fria män och medborgare fick rösta. Kvinnor, slavar och främlingar saknade rättigheter och ansågs vara, av naturen, lägre stående. Kristendomens utbredning i Romarriket vände dessa föreställningar upp och ner, eftersom man förkunnade människans jämlikhet: ”Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.” (Galaterbrevet 3: 28.) Filosofen Larry Siedentop följer, i sin bok Inventing the Individual (Allen Lane, 2014), utvecklingen av kristendomens idéer genom det Västerländska samhällets historia. Han argumenterar övertygande för att den liberala demokratin – med betoning på alla människors lika värde, jämlika fri- och rättigheter, samt idén att representativ demokrati bäst uttrycker denna jämlikhet – står i långt större intellektuell tacksamhetsskuld till den kristna tron än till Upplysningen.

Idag är det dock populärt att i vissa kristna sammanhang kritisera demokratin och partipolitiken – inte minst eftersom statsmakten äger våldsmonopol – och uppmana kristna att i stället gestalta en annorlunda gemenskap. Den kritiken är dock inte utan filosofiska och teologiska problem.

För det första bygger delar av kritiken på en misstagen maktanalys. Att Jesus är vår Herre, och människor varandras jämlikar, säger ingenting om huruvida människor i regeringsställning får utöva makt över andra eller inte. Ingenstans i Skriften kan vi läsa att Kristus förbjuder en världslig regering eller kristna att delta i en sådan. Både Petrus och Paulus uppmanar oss att lyda myndigheterna (1 Petrusbrevet 2: 13 – 17; Romarbrevet 13: 1 – 10), och framför allt sa Kristus: ”Ge då kejsaren vad som tillhör kejsaren, och Gud vad som tillhör Gud.” (Markus 12: 17.) Det som avgör regeringens legitimitet är hur den har fått makten – inte att den har den. I förordet till biografin över den hängivne katoliken Robert Schuman, som grundade EU, sammanfattar kardinal Jean-Louis Tauran den demokratiska maktutövningens motivering: ”Vi behöver påminna oss om att det enda motiv, som kan rättfärdiga att en människa utövar vilken som helst typ av makt över en annan människa, är för att tjäna denne andra människa.” (Éditions de l’Emmanuel, 2013.) Demokratin är det statsskick som bäst återspeglar detta tjänarskap, eftersom ledarskapet representerar folket, hålls ansvariga av folket, och kan förlora sin makt – enligt folkets vilja.

För det andra sägs det att makt i allmänhet korrumperar och partipolitisk makt i synnerhet: en kristen är kallad till helighet och ska därför inte gå in under en struktur som korrumperar karaktären. Intentionen är god, men slutsatsen felaktig. Korruptionen gömmer sig nämligen inte i strukturen utan i människan. Vad vore strukturerna utan människorna som bär upp dem? Därför är strukturargumentet inte ett argument för att dra sig undan, utan tvärtom för att djupare engagera sig politiskt i syfte att helga och förvandla strukturerna – också de partipolitiska.

För det tredje sägs det att Jesu kärleksbudskap gör det omöjligt för en kristen att utöva makt som innefattar ett våldsmonopol. Det är ett fromt misstag. Medan varje kristen är skyldig att lyda Jesu kärleksbud i sina mellanmänskliga relationer, är statens och rättsväsendets agerande mot det onda något annorlunda (Romarbrevet 13). En kristen får inte utbreda Guds rike med våld, men staten är berättigad, inte att starta krig för att utvidga ett imperium, men att med militärt eller polisiärt våld skydda sin befolkning mot orättfärdiga hot.

Vi har nyligen lämnat det 20:e århundradet, tyngda av erfarenhet av två världskrig och flera totalitära regimer. Västra Europa, som sedan 1950-talet har haft sin längsta fred någonsin, börjar dock återigen se fascism och vänsterextremism breda ut sig. Nu är inte tid för kristna att dra sig undan vare sig den nationella eller internationella politiken. Europa behöver nya Robert Schuman som kan utnyttja sin politiska ställning till att bygga fred och samförstånd mellan motståndare, och som samtidigt kan gestalta en helgad karaktär. Det gäller att göra det ena utan att försumma det andra, som vår Herre sa (Matteus 23: 23).