Jag brukar inte kommentera eller kritisera andra kristna kyrkor på bloggen, utan brukar nöja mig med att lyfta fram vad jag finner positivt i kristenheten och särskilt i Roseniuskyrkan. Den senaste veckan har jag dock läst olika artiklar som har oroat mig och som jag finner värda att kommentera.
I torsdags publicerades ett debattinlägg i Kyrkans Tidning där författarna vänder sig till barn- och ungdomsorganisationen Salt och frågar om de stöder ”Svenska Kyrkans beslut om samkönad vigsel”. Om Salt skulle svara nej, så har författarna ett antal frågor som de kräver svar på. Hela situationen i Svenska Kyrkan och hetsen kring den klassiska kristna sexualetiken, är minst sagt speciell och jag skulle behöva skriva länge och mycket om jag skulle föra ett nyanserat och ingående resonemang i frågan. Jag nöjer mig med några ”teser”, och låter den större utläggningen anstå till senare.
- Varje människa är älskad av Gud, och således värdefull i sig själv, bara i egenskap av att vara Guds avbild och skapelse.
- Varje människa har fått sin etiska, andliga och sociala kompass störd genom synden.
- Varje människa behöver omvända sig från synden. Varje människa behöver Guds helande över de sår som synden har orsakat. Varje människa behöver omvända sig till Jesus Kristus, som ensam kan verka verklig förändring.
- När Bibeln talar om sexualitet gör den det med glädje och lyrik. Se inte minst Höga Visan i Gamla Testamentet, som är väldigt uttrycksfull.
- Bibeln är tydlig med att sexuell förening är någonting som går djupt i personen. Redan i 1 Mosebok talas det om hur man och kvinna ”blir ett” när de ligger med varandra, vilket talar om den överlåtelse som ligger i det sexuella.
- Därför behöver sexualiteten och människan ramar som skyddar. Bibeln är tydlig med att sexualiteten har sin plats i ett monogamt, livslångt förhållande mellan en man och en kvinna.
- Så har kyrkan lärt i alla tider och så lär hon fortfarande över hela jorden, utom i några enstaka fall.
- Den klassiska kristna synen på sexualitet innebär inte att någon har rätt att vara fördömande mot en person som definierar sig som HBTQ, eller mot någon annan människa för den delen. Här råder radikal jämlikhet mellan människor, både innanför och utanför kyrkan: alla är vi syndare i behov av Guds nåd.
- Däremot måste kyrkan vara tydlig med den undervisning vi har fått från Gud, vilket innefattar att vi tar ställning i frågor om bl.a. sexualitet.
- ”Att ta ställning” är dock inte liktydigt med att verka för lagstiftning! Det finns en åtskillnad mellan juridisk och moralisk lag som måste respekteras.
Givet detta är det ytterst märkligt att präster i Svenska Kyrkan ifrågasätter en systerorganisation för att de står fast vid en klassisk kristen sexualetik. Men tyvärr verkar det vara ”the new normal” att förfölja dem som har en åsikt avvikande från normen.
Det andra jag har läst är att prästen Olle Fogelqvist, i Göteborg stift, avkragas efter att i en predikan ha talat mot att det är Guds vilja att kvinnor prästvigs. Jag tänker nu inte ge mig in i en diskussion om vem prästämbetet är tänkt för men nog är det anmärkningsvärt att en präst avkragas för en uppfattning som har varit gällande genom hela kyrkans historia och som fortfarande är praxis i romersk-katolska och ortodoxa kyrkan. När prästen Ulla Karlsson i en debattartikel i Kyrkans Tidning, påsktiden 2011, föreslog att man skulle ”plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt!” ledde det till en prövotid på tre år, men inte mer. Att däremot ifrågasätta beslutet om att viga kvinnor till präster – det leder till avkragning. Jag brukar inte vara särskilt pessimistisk av mig, men när dessa besluten ställs bredvid varandra framkommer bilden av en kyrka som har förlorat fotfästet i sin tro och historia.
Dessa två händelser, tillsammans med den bedrövliga hanteringen av Uppdrag Gransknings program i våras och hysterin kring de homosexuella i Kinna, gör mig särskilt pessimistisk till utvecklingen i SvK. Hon börjar allt mer likna en totalitär gemenskap där allt oliktänkande ska rensas ut till förmån för ett högre gott. Det är märkligt, och ledsamt, att hon som så emfatiskt hyllar mångfald och pluralism står så handfallen inför teologisk meningsskiljaktighet att hon inte kan annat än utesluta de oliktäknande. Likriktningen är djupt oroande.
– – –
För den som vill fördjupa sig i frågan om sexualitet kan jag varmt rekommendera läsning av Olof Edsingers blogg. Han skriver för närvarande en artikelserie om sexualitet i Världen Idag, som också publiceras på hans blogg. Här kan du läsa del 1 och del 2.
SvK á la mainstream. En kyrka som är på väg att bli AV världen istället för en kyrka I världen…
Man kan inte styra andra människors liv. Alla har rätt att tro och leva som den vill. Människor är olika, vissa är män och andra kvinnor. Vissa är män och ligger med män, och det finns kvinnor som har sex med kvinnor. Sen finns det män som anser sig vara kvinnor och byter kön och det finns personer som pendlar att anse sig tillhöra ett kön. Vem man är och vad man är bestämmer man själv. Att sexualiteten endast är till för ett livslångt förhållande mellan man och kvinna är att förtrycka människor som inte ingår i denna mall. Att desutom använda religion och Gud som anledning att trycka ner de som inte har sex enligt heteronormen låter som rent förryck.
Hej Tomas!
Tack för din respons. Nedan försöker jag svara på ditt inlägg.
Jag håller med dig om att varje människa har rätt att tro som hon vill (och att leva som hon vill, så länge det inte skadar henne eller någon annan), men mitt blogginlägg handlar inte om etik i allmänhet utan om hur kyrkan bör hantera etiska frågor. När det är utgångspunkten är inte etiska frågor fullt så enkla som du gör gällande. Jag håller också med dig om att man inte kan styra andra människors liv, men min kritik mot SvK i det här inlägget är att man faktiskt försöker styra dem som har en annan åsikt än vad som är normen i kyrkan. Alltså att man gör precis det som du skriver att man inte bör göra.
Du skriver: ”Vem man är och vad man är bestämmer man själv.” Jag tror inte att det är fullt så enkelt. Alla lutar vi oss mot några värderingar. Vissa hävdar att vetenskapen (kanske evolutionsteorin) ger oss grunder för våra etiska ställningstaganden. Andra hänvisar till en religion. Andra hänvisar till förnuftet. Andra hänvisar till hur det känns. Någon hänvisar till sina erfarenheter. Alla hänvisar vi till någon form av auktoritet. Vi är beroende av andra för att forma våra omdömen.
I kristen tro har det alltid varit självklart att det är Gud som är vår auktoritet, eftersom Gud har skapat världen och människan, och det sätter vissa gränser för vad jag kan bestämma om mig själv. Kristna har i alla tider burits av tron att Gud har skapat människan och att Gud vet vad som är bäst för henne. Därför finner människan sig själv på djupast möjliga sätt i relationen till Gud. Det är därför jag hänvisar till Gud när jag talar om sexualitet, och menar att jag är fullt berättigad till det; jag tror att det är i relation till Gud som jag får bäst vägledning för livet. Sedan kan man givetvis ifrågasätta att Gud existerar och så vidare, men det är en annan sak.
Till slut. Du skriver: ”Att desutom använda religion och Gud som anledning att trycka ner de som inte har sex enligt heteronormen låter som rent förryck.” Då vill jag förtydliga: jag har inte för avsikt att tala illa om någon eller förtrycka någon (se vad jag skrev i den åttonde punkten), men du skrev i början av ditt inlägg: ”alla har rätt att tro och leva som den vill.” Visst måste jag, och den kristna kyrkan, också få göra det? I ett gott samhälle finns det utrymme för flera etiska uppfattningar än en. Precis som du uttrycker ett moraliskt omdöme när du skriver att min uppfattning är felaktig (utan att du för den sakens skull förtrycker mig), så måste även jag kunna uttrycka ett moraliskt omdöme utan att därmed förtrycka någon.
Vänliga hälsningar,
Daniel