I går kväll kom jag tillbaka till Stockholm efter en utflykt till Skåne över helgen. Jag var nere på bröllop för Marias (min fru) kusin, och hade sedan tidigare planerat in en predikan i min gamla församling ELF Kristianstad. Jag bodde där i sex år samtidigt som jag läste till gymnasielärare, och är övertygad om att de åren betydde mycket för mig. I den församlingen fick jag möta människor av många olika åldrar, och av dem lära mig att tro på och tillbe Herren Jesus. Särskilt viktig tror jag att en liten bönegrupp var. Vi var 4-6 personer som träffades varje söndag kväll ca kl 21-23. Vi var ungefär mellan 25-45 år gamla med olika erfarenheter. Jag tror inte att jag hade varit den jag är idag utan alla samtal jag fick ha med de människorna och timmarna vi hade i bön.

Jag nämner den bönegemenskapen eftersom jag vill uppmuntra dig som läser den här posten att själv finna en sådan gemenskap. Kanske är det du som ska ta initiativet till gruppen? Särskilt vill jag att du tänker den tanken om du är lite äldre, åtminstone 30 men gärna 45-50. Du har hunnit lära dig mycket som en 20-åring behöver ta del av. Dela med dig av den erfarenheten! Kristet liv är ett liv i bön och kärlek. Vi behöver förebilder som kan hjälpa oss att mogna i det livet.

Patrik Hagman skriver så fint om detta i boken Efter folkkyrkan (Artos, 2013) när han ”jämför” en församling med sin karateklubb:

En äldre och mer erfaren skomakare lär en yngre

… framför allt handlar det om moralisk formation. De som har hunnit längre på den väg som kristen tro är fungerar som förebilder för de som inte har hunnit lika långt. Och här är poängen: detta är inte något som fungerar av sig själv, utan det behövs praktiker och institutioner som upprätthåller detta sätt att leva tillsammans. I karateorgnisationen handlar det om det sätt de som tränar parar ihop sig … Min poäng är att kyrkan kan lära sig något av det sätt som en organisations ’värderingar’ formar dess praktiker. Hur bestämmer man inom kyrkan vem som skall göra vad? På vilket sätt reflekterar det kyrkans tro? Det sätt man väljer att organisera sin verksamhet på kommer att resultera i människor som formas av dem. Om man bygger upp organisationen på ett byråkratiskt sätt kommer det att forma människor till byråkrater. Om man strävar efter att bygga upp organisationen enligt en ’helig ordning’ så kommer det att bidra till att forma heliga människor. (s. 242-243.) [Hagman menar givetvis inte att man inte får planera ekonomiskt eller ha ett ledarskap eller liknande, men att vi måste vara medvetna om vilka metoder och ideal som styr vårt arbete.]

Gud give att Roseniuskyrkan får hjälpa till att forma heliga människor!