2) Det andra jag tänker på är flyktingar/invandrare. Flyktingmottagande har blivit en av de hetaste frågorna i valrörelsen, och jag funderar över vad Bibeln har att säga, till den enskilde kristne (inte staten), i frågan. Just om flyktingar kan jag inte se att Bibeln har jättemycket att säga, men om invandraren desto mer. Invandraren hör till den grupp människor som Gud allt som oftast uttrycker sin omsorg om.

En invandrare får du inte kränka eller förtrycka: ni var ju själva invandrare i Egypten. (2 Mosebok 22:21.)

Något annorlunda uttryckt:

Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten. (5 Mosebok 10:19.)

Israeliterna uppmanas att dela med sig till invandraren när de firar att de har kommit in i det nya landet:

Och över allt det goda som Herren, din Gud, har gett dig och din familj skall du sedan glädja dig tillsammans med de leviter och invandrare som du har hos dig. (5 Mosebok 26:11.)

Och Guds dom uttrycks regelbundet över Israel för att de inte behandlar de svaga i landet med respekt, däribland invandraren:

Åter kom Herrens ord till Sakarja: Så har Herren Sebaot sagt: ”Fäll rättfärdiga domar och visa varandra kärlek och barmhärtighet! Förtryck inte änkan och den faderlöse, invandraren och den fattige. Tänk inte ut onda planer mot varandra.” Men de vägrade att lyssna. Sturskt vände de ryggen till och gjorde sig döva. Ja, de gjorde sina hjärtan hårda som diamant för att slippa höra den lag och de ord som Herren Sebaot hade sänt med sin ande genom de tidigare profeterna. Då drabbades de av Herren Sebaots mäktiga vrede. De ville inte höra då han ropade, och därför sade han: ”Då vill inte heller jag höra när de ropar. (Sakarja 7:8-13.)

I Nya Testamentet talas det inte lika mycket om invandraren. Faktum är att jag inte hittar en enda träff på ordet ”invandrare” när jag söker. Det betyder dock inte att Nya Testamentet är ointresserad av frågan. Det viktigaste exemplet är att Jesus själv var flykting i sin barndom. När vi läser Matteusevangeliet (2:13-15) ser vi att Maria och Josef flydde till Egypten för att komma undan Herodes policy att döda alla barn i Betlehem som var 2 år eller yngre. Gud har varit flykting. Nu är det människor, som sätter sin tro till denne Jesus, som flyr Irak och Syrien för att undkomma samma urskiljningslösa mördande.

Jag skulle kunna skriva en lång uppsats om båda mina funderingar, men det här får räcka för närvarande. Det är uppenbart utifrån Bibeln att människor är viktigare än pengar, och att vi har en skyldighet att hjälpa en människa i nöd. Det är ju vad den välkända berättelsen om den barmhärtige samariten går ut på! (Lukas 10:23-37.) Och mer än så: berättelsen går ut på att ”min nästa” inte är begränsad till etnicitet, social klass, utbildning, kön, religion, eller något annat. För allt i världen. Jesus säger ju åt oss att älska våra fiender. Nog innefattar det en uppmaning att älska och hjälpa en flykting som vi ännu inte har lärt känna?

Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt; nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt, som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet. (2 Korinthierbrevet 8: 13-15.)

(Ja, det är sant att den texten handlar om hjälpen inom församlingen, men jag ser inte varför den inte skulle kunna användas också i det här syftet.)