Välkommen till vår blogg!

Här kan du följa vårt arbete och delta i ett pågående teologiskt och pastoralt reflekterande utifrån saker vi läser, pratar om och arbetar med.

Välkommen att kommentera och tycka till!

Trofasthet i en kaotisk tid

Inlägget går även att lyssna på i Roseniuskyrkans podcast.

Den 8 januari – 12 februari har vi en spännande predikoserie i Roseniuskyrkan, med fem predikningar i Domarboken och en i Rut. Här och nu tänkte jag presentera Domarboken och förklara varför det är en bok väl värd att uppmärksamma, trots att den läses ganska lite (och predikas ännu mindre!).

Vad är detta: Bibeln eller Game of Thrones?

Den vanligaste effekten som Domarboken har på en modern läsare är nog att den chockerar. Vi möter våld av en typ och omfattning som kan vara genuint upprörande (särskilt om det tangerar ens personliga historia), antingen för att det inte förses med någon teologisk utvärdering, eller för att det i vissa fall beskrivs som Guds seger. För att förstå Domarboken rätt blir det avgörande att kunna skilja på Guds dramatiska ingripanden och Guds folks ofta meningslösa krig.

Två saker är värda att notera om vi finner Domarboken stötande. För det första: berättelser med grovt våld är en basvara i vår samtida populärkultur. Om vi finner dessa underhållande, ska vi inte sätta oss till doms över att Bibeln skildrar verklig kamp på liv och död, vars syfte inte är att underhålla utan förstå historien och historiens Gud. För det andra: ett av de mest konsekvent hyllade dragen i modern litteratur, film eller TV är när karaktärer inte är svartvita/platta utan nyanserade och komplexa. Om vi lockas av detta bör vi fascineras av Domarbokens karaktärer som är så långt ifrån svartvita vi kan komma. Visst finns det personer som beskrivs enbart positivt (den förste domaren, Otniel 3:7–11 jämför bakgrunden i 1:11–15) eller negativt (inte bara de kanaaneiska kungarna, utan allt mer också Guds folks ledare). Överlag är det ändå så att Domarbokens mest kända gestalter, till exempel Gideon, Jefta och Simson, är djupt komplicerade och problematiska personer som Gud ändå arbetar med och genom.

Av detta kan vi konstatera två saker. För det första att Domarboken är fantastiskt fascinerande litteratur. Jag hoppas att vår predikoserie kan hjälpa oss alla att få en djupare uppskattning för Bibelns berättelser som på samma gång sann historia och fascinerande litteratur! För det andra att Domarboken visar att Gud är verklighetens Gud. Bibeln är inte svartvit, precis som verkligheten inte är det. Och Gud arbetar inte med perfekta människor, för några sådana finns inte, bortsett från Jesus själv. Gud bryr sig om, och verkar genom, vanliga, verkliga, bristfälliga människor. Jag hoppas att vår predikoserie kan fungera som en spegel för oss som kyrka idag, mitt i våra svårigheter, men framför allt peka på Domarbokens och vår hjälte: Gud själv.

Var och när befinner vi oss?

Domarboken utspelar sig under seklerna fram till 1050 före Kristus, året då Israel får sin förste kung, Saul. Det här är övergången mellan brons- och järnåldern, en tid då såväl Egyptens och Hettiternas imperier gick igenom en nedgångstid och den främre orienten kom att delas upp i mindre riken ledda av kungar och hövdingar. Befolkningar krympte, internationell handel avtog, hantverk blev grövre. Makten var ”up for grabs”.

Vi är i Kanaans land, det land som Gud lovade Abraham hundratals år tidigare, men som skulle förbli i Kanaans folks händer tills deras synder ”nått sitt fulla mått” (1 Mos 15:16), och de var redo för Guds dom. Landet beskrivs som fruktbart, och den civilisation Israels barn mötte när de gick in i landet var imponerande (4 Mos 13:26–34) och attraktiv (5 Mos 6:10–12).

Den föregående boken, Josua, skildrar hur Gud håller sitt löfte om landet, så att Israels folk med Guds hjälp framgångsrikt kan inta det. När Domarboken börjar förstår vi samtidigt att det finns fickor av Kanaaneisk närvaro och makt, och att dessa kommer fungera som spjutspetsar in i Israels samhälle, med en ständig frestelse till att överge Herren och ta efter Kanaans seder och bruk (och gudar!).

Vad handlar Domarboken om?

Domarbokens centrala tema är kontrasten mellan Israels trolöshet mot Herren, vilket slungar deras samhälle ner i andligt, moraliskt, politiskt och socialt förfall, och å andra sidan Herrens trofasthet mot Israel, när han gång på gång griper in och räddar sitt folk, inte för att de förtjänar det, men för att de behöver det.

Domarboken har många färgstarka mänskliga karaktärer, men hjälten i boken är Gud själv. Detta illustreras av ironin att den sämsta av Israels domare – Simson – är mest känd, medan den bästa – Otniel – är någon som de flesta inte minns överhuvudtaget.

Det som driver boken framåt är en cykel som presenteras i bokens inledning (2:11–19). Vi kan se sju steg i cykeln, även om alla inte upprepas varje gång cykeln dyker upp:

  1. Trolöshet mot HERREN – Israel börjar tillbe de omgivande folkens gudar.
  2. HERREN låter folket få känna av konsekvenserna av sin trolöshet i form av förtryckare.
  3. Israel ropar i sin nöd till Gud.
  4. HERREN sänder en befriare, en ledare som kan hjälpa folket bekämpa sin fiende.
  5. Gud ger befriaren övertag över fienden.
  6. Landet har ro i ett antal år.
  7. Befriaren dör – sedan upprepas cykeln.

När cykeln presenteras i kap 2 betonas dock att efter befriarens död blev folket ”ännu mer fördärvade än sina fäder” (2:19). Domarboken presenterar en nedåtgående spiral, där tillståndet i landet i alla avseenden går utför. Domarboken slutar inte lyckligt, utan i förvirring och (nästintill) förtvivlan.

Vad är en Domare?

Ordet ”domare” för tankarna till ett juridiskt uppdrag, men det hebreiska ordet domare/att döma kan också betyda ”att råda” eller att styra. Troligtvis är det detta som ligger bakom titeln, även om personerna kan ha haft en sekundär juridisk funktion, eller kanske kan ses som ett redskap för Guds dom.

Tolv personer lyfts fram som Israels befriare i Domarboken, men ironiskt nog kallas ingen av dem specifikt för domare. Det gör bara Gud (11:27)! Av dessa tolv domare möter vi hälften i längre berättelser, och hälften i väldigt kompakta sammanfattningar.

Domarna är Guds redskap, men de trubbiga, för att inte säga trasiga, redskap. De första domarna, Otniel, Ehud, Debora, är goda ledare. Gideon, en komplicerad och problematisk figur, fungerar som Domarbokens vändpunkt och efter honom följer allt mer vilsna personer (särskilt Jefta och Simson) som visserligen uppnår ett visst mått av framgång och seger för Guds folk, men utan den bestående ”ro” som beskrivs för sista gången i samband med Gideon (8:28).

Vi ska alltså inte tänka oss domarna som förebilder. Gud är hjälten.

Vad ska vi ha Domarboken till?

Jag har redan försökt lyfta fram några positiva aspekter av boken: att den är spännande och fascinerande ur ett rent litterärt perspektiv, och att det finns mycket tröst, uppmuntran och evangelium i att Gud förbarmar sig över sitt folk när de som minst förtjänar det.

Den mer specifika kopplingen mellan oss och Domarboken är att precis som Guds folk på domartiden kämpade med kanaanisering – att de inte kunde stå emot utmaningarna och frestelserna med att leva bland de omgivande folks avgudar, så kämpar vi, Guds folk i den senmoderna västvärlden med sekularisering. Vi ska inte inbilla oss att vi på egen hand kan emot utmaningarna och frestelserna med att leva bland avgudarna, särskilt som de på många sätt är mer subtila än Baal och Astarte som Israel sprang efter. Vi behöver undersöka på vilka sätt vi frestas att överge och glömma Herren, och vi behöver få höra om den Gud som är trofast i en tid av andligt och moraliskt kaos.

I Domarboken får vi läsa om trasiga människor som genom Guds hjälp blev redskap för befrielse och som kunde uppnå en tid av trygghet och vila på 40 eller 80 år, så länge domaren själv levde. Men när domaren dog, gick det alltid utför igen. I slutet av boken upprepas att Israels folk behöver en kung: en tydlig, stark och god ledare. När vi läser Domarboken, så pekar den på Jesus som vunnit oss en evig trygghet och vila, seger över avgudarna och över döden. Han är befriaren och kungen som vi behöver, så mycket mer än vad vi förtjänat, för den trofaste Guden bryter aldrig sitt förbund (2:1), även när hans folk gång på gång vänder sig bort. Domarboken kallar oss tillbaka till Herren, och påminner oss om att vi behöver stå emot frestelsen att följa de omgivande folkens gudar och låta våra liv bli vittnesbörd om den sanne Guden.

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Hur vill du läsa Bibeln under 2022?

Nyårslöften och sånt är ju minst sagt en aning klichéartat, men också klichéer kan ha något värdefullt i sig. Det finns ju ingen magisk kraft till förändring just den 1 januari, men det är inte desto mindre ett tillfälle att fundera över målsättningar.

En sak som vi vet gör skillnad i våra liv är att skapa utrymme för Guds ord:

Liksom regnet och snön faller från himlen och inte återvänder dit utan vattnar jorden så att den blir fruktbar och grönskar och ger säd till att så och bröd till att äta, så ska det vara med ordet som går ut från min mun. Det ska inte komma tillbaka till mig förgäves utan att ha gjort vad jag vill och utfört vad jag sänt det till.

Jesaja 55:10–11

Här kommer några förslag till hur du skulle kunna lägga upp din bibelläsning under det nya året:

Bibeln på ett år

Att läsa hela Bibeln på ett år är ett bra sätt att få hela Guds ords bredd i sitt liv och få en överblick över allt Bibeln innehåller och lär oss. För några år sedan gjorde vi en gemensam satsning på att läsa Bibeln på ett år, så här kan du ladda ner en sådan bibelläsningsplan som du kan skriva ut och bocka av.

I den här planen läser du lite i Gamla testamentet och lite i Nya testamentet varje dag.

Bibeln på ett år, 5 dagar i veckan

Det här är planen jag tänker prova i år. Den täcker också hela Bibeln, men har inga läsningar på helgen. Det passar om det är svårare att få till rutiner på helgen, eller om man vill ha utrymme för att läsa ifatt under helgen om man missat något under veckan.

Andra – mer eller mindre ordnade – sätt att läsa

Det finns såklart många andra sätt att läsa Bibeln. Att börja dagen med ett avsnitt ur Psaltaren är ett bra sätt att få hjälp att be.

Du kan också välja en enda bok eller ett enda kapitel som rör något du behöver förstå, tro, vila eller växa i och läsa det om och om igen under en längre tid.

Måste, vill, behöver…?

Förr eller senare stöter man på en utmaning i sin bibelläsning. Det kan vara brist på tid eller ork, eller – ärligt talat – brist på intresse. Hur ska man göra då? Du ska inte läsa Bibeln bara för att du måste. Målet med vår bibelläsning bör vara att växa djupare in i Guds kärlek, och vi vet ju att tvång inte är ett bra sätt att skapa kärlek.

Å andra sidan är det inte optimalt att bara läsa Bibeln när man vill eller tycker det känns roligt. Motivet till att läsa Bibeln bör gå djupare än bara att det ska vara roligt. Kanske kan det hjälpa om vi faktiskt inser att vi behöver Guds ord i våra liv.

När Jesus frestades i öknen var en av verserna han fann styrka i den här: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun (Matt 4:4, citat från 5 Mos 8:3). Om Jesus tog hjälp av Guds ord i öknen bör vi nog dra slutsatsen av att vi behöver det ännu mer.

Gud välsigne din bibelläsning i år!

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Advent

(Texten återfinns också i vårt senaste månadsbrev)

Kära vänner i Roseniuskyrkan,

Då var vi här igen. Adventstiden kommer med ett ljus som lyser upp i allt vårt mörker: inte bara årstidens mörker, utan allt det mörker som lagt sig över vår tillvaro. Det finns gott om saker som oroar och upprör. En pandemi som inte vill släppa sitt grepp, politisk osäkerhet, våldet som härjar i vår stad och dystra förutsägelser om klimatets utveckling.

Att tända det första av fyra små ljus kan tyckas obetydligt eller sentimentalt. Och visst är det sant att världen inte räddas med stearin och tändstickor, ej heller med tomtar, granar eller klappar strategiskt inköpta under black friday. Men advent och jul handlar inte om vad vi kan göra för att förändra världen, utan om att Skaparen besökt sin skapelse och förändrat historiens riktning för alltid. Han är ljuset i mörkret. Han är den som kommer för att stifta fred mellan oss och Gud, och för att besegra våra ultimata fiender: synden, döden och djävulen. 

På söndag får vi åter stanna upp inför texten som är varje predikants fasa. Vilken ny vinkel kan jag hitta på åsnan, palmbladen eller Hosianna-ropen? Ingen alls, såklart. Det är inte poängen. Poängen är påminnelsen om kungen som kom – obeväpnad, ödmjuk, segerrik och rättfärdig. Återigen får vi fråga oss själva: är jag en av dem som välkomnar och hyllar honom (Matteusevangeliet 21:9), en av dem som frågar ”vem är han?” (21:10) eller en av dem som avvisar honom (27:22)? 

Välkommen till kyrkan på söndag. Var med och välkomna Jesus, vår kung!

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

John Stott 100 år

Under detta år, och särskilt idag, på 100-årsdagen av hans födelse, är vi många kristna världen över som minns och tackar Gud för John Stotts liv och tjänst. Stott var kyrkoherde i All Souls Langham Place i centrala London och en av 1900-talets allra viktigaste kristna ledare. 

Stott kom från en familj i den brittiska överklassen, och var under flera decennier kaplan till Englands kungahus, men trots detta är han också känd som ”Uncle John”, en enkel och ödmjuk person med en hängivenhet till Guds ord och ett stort hjärta för människor. Jag har hört flera personer berätta om hur de stått ensamma på kristna konferenser och blivit inkluderade i samtal av en artig och intresserad brittisk gentleman som frågat dem om deras liv och bakgrund, bara för att senare upptäcka att det var konferensens huvudtalare John Stott, som sökt kontakt med dem för att få dem att känna sig bekväma i ett nytt och främmande sammanhang. 

I mitt eget lärjungaskap och ledarskap har en av Stotts böcker, Kristen på tröskeln till 2000-talet varit oerhört betydelsefull, och jag känner mig hedrad som får ingå i ledningsgruppen för Langham Sverige, som ingår i ett globalt nätverk för textutläggande predikan som växte fram tack vare Stott. 

Vi har mycket att lära oss av John Stotts liv och arbete: Hans övertygelser och hängivenhet till Guds ord. Hans villighet att lyssna både till personen framför honom och den breda kulturens frågor. Hans uppmaning att praktisera ett brett kristet tänkande som formar ett lärjungaskap på alla livets områden. Och som jag redan nämnt, hans ödmjukhet och villighet att leva enkelt.

Nedan följer några länkar till artiklar som publicerats nu i samband med hundraårsminnet, till en podcast om Stott, samt längst ner några boktips.

Läs något kort

Stefan Gustavsson skriver om John Stott i en ledartext i Världen idag: ”Mannen som återtog predikstolarna från liberalteologin” och lyfter fram flera av Stotts bärande övertygelser. En av Stotts närmaste medarbetare, Christoper Wright, har skrivit en livsteckning som också lyfter fram det bestående värdet i vad Stott stod för: ”Stott: the centenary of a true radical

 

Lyssna

I The Stott Legacy Podcast, samtalar Mark Meynell med olika personer vars liv eller kristna tjänst berörts och inspirerats av Stott. Prova gärna också att lyssna på en av Stotts egna predikningar! Hela arkivet finns på All Souls hemsida och ett urval finns på johnstott.org. 

 

Läs en bok

På svenska kan jag verkligen rekommendera boken Lärjunge, en enkel men så välbehövlig genomgång av centrala drag i vad det innebär att vara en Jesu lärjunge idag. Finns här.

Kristen på tröskeln till 2000-talet är en bok vars svenska titel tyvärr får den att låta passé, men som fortfarande är oerhört relevant för kyrkans tro och liv i vår tid. Finns både på engelska, The Contemporary Christian, och på många antikvariat.

Senare i år kommer även en ny utgåva på svenska av hans magnum opus: Korset – Meningen med Jesu död!

Taggar: ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Personligt

Det förbryllande slutet på Markusevangeliet

Har du lagt märke till en intressant detalj i din Bibel när du kommer till slutet av Markusevangeliet? I stort sett alla moderna biblar markerar att något händer mellan v. 8-9, och har en fotnot om att slutets omfattning är omdiskuterad. Vers 9-20 är förmodligen inte det ursprungliga slutet. Börjar du bli orolig? Var inte det.

Det är uppenbarligen ingen hemlighet, eftersom det trycks i varje bibel. Frågan om vilket slut som gäller har funnits med oss sedan de första århundradena efter Jesus.

För min del blev frågan lite extra aktuell eftersom evangelietexten på påskdagen i år är Markus 16:1-14, ett omfång som alltså rymmer sex verser av tveksam äkthet. Eftersom jag ogärna läser och predikar något jag som jag inte är övertygad om att det tillhör Guds auktoritativa ord bestämde jag mig för att studera frågan lite närmre.

Vad är problemet med Markus 16:9-20?

Saknas i tidiga manuskript

De äldsta grekiska handskrifterna saknar v. 9-20, och flera kristna författare från 200-400-talet vittnar om att de flesta handskrifter de känner till slutar med vers 8. Det så kallade ”långa slutet” (v. 9-20) som finns med i våra bibar är vanligt förekommande i handskrifterna, men majoriteten av bibelforskare är överens om att materialet inte är skrivet av Markus (som också fotnoten i Folkbibeln 2015 säger).

Det finns faktiskt fyra varianter av Markus 16. Den första, äldsta som troligen var i Markus original är att det slutar med vers 8. För det andra finns det ett kort slut som säger att kvinnorna berättade för Petrus och att Jesus sände ut sina budbärare med nyheterna om frälsning till hela världen. Den tredje varianten är det långa slutet och den fjärde varianten är att det korta plus det långa slutet. Detta tycks i sig vara ett argument för att det korta slutet är ursprungligt men att antika läsare fann det så förbryllande att man försökte förbättra det.

Argumentet för det kortare slutet förstärks dessutom om man tittar på den så kallade interna evidensen, det vill säga hur texten hänger ihop i form och innehåll (i motsats till den externa evidensen som handlar textvarianternas spridning och datering).

Passar inte in

Några drag i själva innehållet i v. 9-20 tyder på att de inte är skrivna av Markus. För det första så verkar texten ”starta om” i v. 9 på ett abrupt och märkligt sätt, som om den inte fullt satt ihop med v. 1-8. För det andra får ängelns uppmaning och förutsägelse i v. 7 märkligt nog ingen uppföljning i v. 9-20, trots att andra evangelier berättar om dessa möten.För det tredje så stämmer stilen i texten, dvs. sådant som ordval och grammatiska drag, inte överens med resten av Markusevangeliet. Det framstår snarare som ett ”hopkok” av andra texter i Nya testamentet, inte bara från de andra evangeliernas slut utan också från Apostlagärningarna.

Har vi ett problem?

Ja och nej. Slutet har uppenbarligen förbryllat läsare i alla tider, till sådan grad att man försökt ”förbättra” det. I akademisk mening har vi också ett ”problem”, eftersom fenomenet väcker alla möjliga slags frågor. Men då använder vi ordet ”problem” på ett ganska speciellt sätt, nämligen som det som är akademikers jobb och stora fröjd att föreslå lösningar på.

Men det är inte ett stort problem för den vanlige bibelläsaren eftersom det långa slutet inte till sitt innehåll är särskilt problematiskt. Det är till största delen en sammanfattning av annat material från Nya testamentet. Vi förlorar med andra ord inget genom att bortse från v. 9-20. Det enda som man kan diskutera är huruvida det är rätt att universalisera de övernaturliga ”tecken” (tungotal, ormar, gift och helanden, v 18) som onekligen var verkliga både i apostlarnas tid och som också rapporteras i modern tid så att de alltid ”ska följa dem som tror”.

Det är inte heller ett problem eftersom det finns goda argument för att ta v. 1-8 som Markus avsedda och naturliga slut på hans evangelium. Och det är precis vad vi ska komma till nu.

Hur ska vi då förstå 1-8?

Vers 16:8 känns onekligen som ett lite abrupt och snopet slut på evangeliet:

”Då gick de ut och flydde från graven, fyllda av bävan och bestörtning. Och de sade ingenting till någon, eftersom de var rädda.” (SFB15)

Vi har inte det möte med den Uppståndne Jesus som vi kanske förväntade oss (och som andra tidiga källor vittnar om) och kvinnornas uppträdande framstår vid en första anblick som lite av ett nederlag. Men flera bibelforskare argumenterar för att slutet är naturligt och dessutom positivt – ett lyckligt slut! Nu när jag förklarar varför, följer jag framför allt Larry W. Hurtado.

Kvinnornas roll i 15:40-16:8

Man kan inte läsa 16:1-8 och undgå att lägga märke till kvinnornas framträdande roll. Vi har tre namngivna kvinnor: Maria Magdalena, Maria, Jakobs mor, och Salome. Men detta är inte första gången de förekommer i evangeliet. De presenteras i 15:40, och två av dem nämns igen i 15:47 (alltså versen omedelbart före 16:1) vid Jesu begravning. De spelar därmed en nyckelroll i hela passionsdramat. Eller snarare flera nyckelroller:

De är för det första namngivna ögonvittnen. Richard Bauckham har i sin bok Jesus and the Eyewitnesses visat att särskilt Markus namngivning är selektiv och medveten. Många personer passerar anonymt förbi, men de som namngivs gör det som ett slags källhänvisning. De står som garanter för den uppgift som Markus för vidare. Vi har alltså tre ögonvittnen till Jesu uppståndelse, vilket spelar en viktig historisk roll (1 Kor 15 och andra texter kompletterar med många fler ögonvittnen).

För det andra spelar kvinnorna en viktig litterär roll. Genom att tre gånger upprepa deras namn och att de såg både Jesu korsfästelse, begravning och uppståndelse, visar att Markus hela passionsdramat sitter ihop i ett händelseförlopp. Alla tre händelserna ska förstås och förkunnas tillsammans.

För det tredje spelar kvinnorna en positiv roll. Ingen kan undgå att Jesu tolv lärjungar saknas i detta händelseförlopp. Markus 14:50 säger det kort och koncist: ”Då övergav alla honom och flydde.” Petrus omnämns lite senare i kapitlet, därför att han tre gånger förnekade Jesus. Detta är i sig anmärkningsvärt, eftersom Markus var Petrus medarbetare, vilket innebär att Petrus själv såg till att detta inkluderades i evangeliet. Enligt vad historiker ibland kallar ”pinsamhetskriteriet” (the criterion of embarrassment) är detta en stark indikation på källans trovärdighet. Men tillbaka till kvinnorna. När lärjungarna överger Jesus framträder kvinnorna som nyckelpersoner i att dels bevittna vad som händer med Jesus (Markus poängterar när han presenterar dem att de faktiskt följt Jesus redan under hans verksamhet i Galileen), och dels som exempel på verkligt lärjungaskap. De spelar alltså en viktig och positiv roll både historiskt, litterärt och teologiskt! Visst vore det märkligt om Markus plötsligt presenterade dem som misslyckade – och dessutom inte gav dem någon chans till upprättelse!?

Ett triumferande slut

Tvärtemot dem som menar att slutet i vers 8 är öppet eller rentav negativt och därmed kräver någon slags outtalad fortsättning (till exempel i form av de andra evangeliernas kompletterande slut), finns det flera saker som gör slutet komplett och passande i relation till evangeliet som helhet.

Slutet beskriver en bevittnad, kroppslig uppståndelse. Ängeln som kvinnorna möter vid graven förkunnar uppståndelsen klart. Den specifika grammatiska formen på ”uppstånden” är ett passivt verb, och faller i kategorin som brukar kallas ”divine passive”, dvs. verbet förutsätter och antyder Guds verk. Kvinnorna uppmanas att observera att graven är tom, men mötet med och ordet från ängeln går alltså längre. Gud har uppväckt Jesus från döden. I all sin korthet är detta monumentala ord.

I passionsdramat som helhet har Markus ett fokus på grymheten i Jesu död. Markus beskriver hur Pilatus bekräftar att Jesus varit död länge (och alltså inte bara är medvetslös) och godkänner att Josef får ”den döda kroppen” – här använder Markus ordet för lik (Grek. stoma, svenska översättningar skriver vanligtvis ”död kropp”) där de andra evangelisterna skriver ”kropp”. När kvinnorna möte ängeln säger han ”Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han har uppstått…”. Både ängelns ord och kvinnornas roll som ögonvittnen till Jesu avrättning, gravläggning och nu uppståndelsen understryker att Jesus uppstått lika kroppsligt som han dött.

Slutet innebär en uppfyllelse och en bekräftelse av allt vad Jesus sagt och gjort. Ängelns uppmaning till kvinnorna att underrätta lärjungar är mer betydelsefull än den först kan verka. Den är för det första en uppfyllelse av Jesu ord i 14:28 om att han ska möta lärjungarna i Galileen efter sin uppståndelse, och naturligtvis även en uppfyllelse av Jesu tre förutsägelser om sin död och uppståndelse (8:31; 9:9, 31; 10:33-34).

Denär för det andra en bekräftelse på all Jesu undervisning, hans uppmaningar och hans profetia om att ”evangeliet [ska] predikas för alla folk” (13:10) och gå framåt trots förföljelse och motstånd. Genom att uppväcka honom har Gud bekräftat Jesu anspråk: Jesus är Guds Messias!

Den är för det tredje ett exempel på evangeliets kraft att återupprätta misslyckade lärjungar. Jesus stämmer träff i Galileen med just dem som övergav och förnekade honom. De ska åter få ha den uppgift som Jesus kallade dem till: att vara med honom och sändas ut att predika nyheterna om honom (3:14).

Kvinnorna gör sitt jobb

Så kommer vi till den allra sista versen. Om vi tänker efter måste vi ha all förståelse och sympati för beskrivningen av kvinnorna som ”fyllda av bävan och bestörtning” och ”rädda”. Uppståndelsen är omtumlande nog att skapa rädsla också hos dem som är på Jesus sida. ”Problemet” med versen är snarare att kvinnorna tycks trotsa i ängelns uppmaning eftersom ”de sade ingenting till någon”.

Hurtado menar att vi i sammanhanget ska förstå den meningen snarare som ”de sade ingenting till någon annan”. Ängelns uppmaning var specifik: kvinnorna skulle underrätta lärjungarna och särskilt Petrus. De fick inte (där och då) en allmän ”missionsbefallning”. Vid två tidigare tillfällen i Markus evangelium förekommer fraser som nästan ordagrant liknar ”ingenting till någon” (1:44 och 7:36), men där följs de av kontrasterande ”men” för att indikera att personerna inte lydde uppmaningen. Här i 16:8 finns inget ”men” utan ett enkelt ”och”, vilket pekar på att kvinnornas agerande i v. 8 ska förstås som i linje med ängelns uppmaning i v. 7. De sade ingenting till någon, utan gick till lärjungarna.

Vi ska komma ihåg att Markus inte skrev evangeliet i realtid utan i efterhand. Han kände naturligtvis till de händelser som finns med i Matteus och Lukas, inkl. de möten med Jesus som ängeln förutsade i Galileen. Den mer positiva läsningen av 16:8 stämmer överens med hur Matteus och Lukas berättar historien, och förutsätts så att säga indirekt av att Markusevangeliet existerar över huvud taget. Markus kan skriva sitt evangelium tack vare att kvinnorna gick till de tolv och att Petrus sedan berättat det för Markus.

Sammanfattning och slutsats

Markusevangeliets ursprungliga slut var troligtvis redan vid 16:8. Och om vi läser 16:1-8 i ljuset av hur Markus evangelium snarare än att jämföra med Matteus och Lukas längre behandling av möten med den uppståndne kan vi se hur det är ett slut som inte alls är öppet eller negativt utan innehåller den triumferande slutklämmen på ”evangeliet om Jesus Kristus, Guds son” (Mark 1:1)!

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Liturgi under pågående pandemi

Vi har nu levt med Corona-viruset och pandemin Covid-19 i närmre två månader. Samtidigt som nyheter fortsätter att skölja över oss upplever jag ändå att vi på ett annat sätt befinner oss i ett slags märklig ”vardag”; ett nytt normalläge som samtidigt är väldigt onormalt jämfört med livet innan utbrottet.

Ett nytt inslag i mitt arbete är att sätta ihop varje veckas guide till gudstjänst hemma, så att vi kan fira gudstjänst tillsammans fastän åtskilda. Det har fått mig att reflektera över värdet av en liturgi, särskilt i dessa tider.

På 300-talet levde en berömd biskop i Alexandria i Norra Afrika vid namn Athanasius. Han kämpade viktiga teologiska ”strider” i en tuff tid, men han var också kyrkoledare och pastor. I sina påskbrev skrev han i rollen som biskop till kristna som levde utspridda över stora avstånd. Förutom reflektioner över påskens och fastans innebörd avslutas varje brev med datumangivelser:

”Vi börjar den 40 dagar långa fastan den 9 Mars. Påskveckan börja 13 april. Därför har vi fest på Söndagen, den 19 april, och fortsätter med sju veckor till Pingst. Under hela den tiden, låt oss jubla och glädjas i Jesus Kristus, vår Herre…”

– Ur Athanasius andra påskbrev, år 330.

Liturgi är inte magi. De gamla bönerna har ingen magisk kraft, och varje söndag är egentligen ett firande av Jesu uppståndelse. Men det var ändå något värdefullt i att Athanasius hjälpte kristna i Norra Afrika att fira en ”synkroniserad” påsk. Även de som var få på en plats kunde känna sin delaktighet i Guds världsvida kyrka.

Jag har en amerikansk vän som bor i Tallinn. Här om veckan berättade han hur de gått över till webbsända gudstjänster pga. pandemin och att de nästan över en natt gått från gudstjänster av spontan karaktär till en väldigt traditionell liturgi. I förskingring och isolering utgjorde det inövade och gemensamma en starkare attraktion.

Liturgi är inte en fråga om lag utan om frihet. Det finns många bra sätt att fira gudstjänst på. Men just nu, när vi är avskilda från varandra, har den nog en särskild poäng. Vi tvingas fira gudstjänster som ärligt talat kan kännas ganska tråkiga jämfört med vad vi är vana vid. I kyrkan är det 15 personer istället för 75, och hemma är man inte alltid så fokuserad eller på humör för att sjunga jublande lovsång. Men vi firar gudstjänst tillsammans – trots allt. Samma böner, sånger, predikan. Tvärs över Stockholm och Sverige gör vi något gemensamt, vilket påminner oss om att kyrkan, Gud och hans rike är större och stadigare än lilla jag och min fluktuerande andlighet.

Låt oss alltså ta vara på chansen att fira gudstjänst tillsammans, avskilda men inte ensamma.

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Uppdatering inför gudstjänst 29 mars

Läget med Coronaviruset i Sverige förändras och vi bevakar utvecklingen och anpassar vår verksamhet.

Idag har nya regler för offentliga sammankomster kommit från regeringen som förbjuder samlingar med fler än 50 personer.

Med de rekommendationer vi gett de senaste veckorna har vi redan legat långt under den gränsen. Vi fortsätter uppmana så många som möjligt att fira gudstjänst hemma. Gudstjänsten sänds varje vecka i analog närradio 88,0 MHz och här på hemsidan.

En guide till att fira gudstjänst hemma skickas ut via Roseniuskyrkans nyhetsbrev – där finns t ex. text till alla sånger så att du kan vara så delaktig som möjligt på distans. I det ingår också en guide till söndagsskola hemma.

 

Taggar:
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Coronaviruset – rutiner i kyrkan

Under veckan har det pågående utbrottet av Corona-viruset ökat markant i utbredning och samhällspåverkan. Från att tidigare endast ha spridits till resenärer i drabbade områden och deras anhöriga sprids nu viruset i större omfattning.  Om du vill följa utvecklingen rekommenderas svt.se samt folkhalsomyndigheten.se alternativt telefonnumret för krisinformation 113 13.

Nedan följer några tankar om hur vi som kristna kan navigera denna nya och främmande situation, samt åtgärder och råd gällande gudstjänst i Roseniuskyrkan. Här finns folkhälsomyndighetens allmänna råd för hur man skyddar sig själv och andra.

 

Att vara kristen i virustider

En så främmande och osäker situation som denna kan lätt skapa rädsla i oss. Vi är nu mer medvetna om vår skörhet än vi vanligtvis är. Här är några förslag på vad som bör vägleda våra tankar och vårt agerande som kristna.

Tillit som föder bön. I liv och i död, i sjukdom och i hälsa tillhör vi Kristus (Rom 8:31-39). Vår tillit uttrycks i bön till Gud om att stå fasta i tron och om beskydd och bistånd i kampen mot viruset.

Kärlek som driver oss att tjäna vår nästa. Guds kärlek driver ut rädslan (1 Joh 4:18). Kärleken kallar oss att skydda dem vi älskar från smitta så gott vi kan, men kan också innebära att vi bör hjälpa någon som behöver oss för Jesu skull (Matt 25:36).

Vishet som leder oss att undvika onödiga risker. Som individer och kyrka ska vi hålla oss uppdaterade på läget och vidta lämpliga försiktighetsåtgärder för att skydda varandra och vårt vittnesbörd.

En längre reflektion och ett par förebilder ur kyrkans historia hittar i detta blogginlägg.

 

Gudstjänst i Roseniuskyrkan

Gudstjänster fortsätter

Tills vidare fortsätter vi att hålla gudstjänster i Roseniuskyrkan. Skulle den nyligen införda regleringen av allmänna sammankomster stramas åt (för tillfället är samlingar med färre än 500 personer tillåtna) anpassar vi oss efter detta. Håll koll på hemsida och facebook-sida där eventuella ändringar annonseras.

Söndagsskola fortsätter också. Söndagsskollärarna har fått instruktioner om extra försiktighetsåtgärder.

Rutiner vid högmässa

Nu på söndag den 15 mars blir det vanlig gudstjänst istället för högmässa då vår präst känt sig nödgad att lämna återbud eftersom han tillhör riskgrupp. Vid mässa längre fram kommer vi utvärdera hur vi kan fira nattvard på lämpligt sätt.

Kyrkfika inställt tills vidare

Gemensam servering utgör en av de större smittoriskerna och är inte en nödvändig del av gudstjänsten. Därför ställer vi in kyrkfikat och utvärderar efter hand som det kan vara mer säkert att anordna detta.

Rutiner och råd vid gudstjänst

Om du är sjuk: stanna hemma. Kontakta gärna Martin (e-post eller 070-2520672) så att vi känner till läget för varandra och kan be för och hjälpa varandra på bästa sätt.

Om du tillhör riskgrupp: stanna gärna hemma. Gudstjänsten går att lyssna på via närradio (88,0 MHz) och hemsida (https://roseniuskyrkan.se/live/), och Martin kan gärna göra hembesök så att du slipper utsätta dig för smittorisk.

Övriga: Välkomna till kyrkan! Tänk extra på handhygien särskilt om du reser kollektivt till kyrkan. Rekommendationen är tvätta händer noggrant med tvål och varmt vatten i 20 sekunder. Räkna med att komma lite tidigare då det kan bli kö till toaletterna när många ska tvätta händerna. Gudstjänstvärdar och mötesledare kommer inte att ta alla i hand vid kyrkans in- och utgång. Övriga får gärna på samma sätt hälsa utan att ta i hand.

Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Kristen i Corona-virusets tid

[Detta blogginlägg beskriver en generell kristen respons till Corona-viruset. Praktiska rutiner och råd inför gudstjänst i Roseniuskyrkan finns här.]

Corona-virusets framfart har nästan fullständigt tagit över nyhetsbevakningen och dess konsekvenser blir allt mer kännbara. Evenemang och resor ställs in, börsen skakar och flera av oss uppmanas nu av våra arbetsgivare att jobba hemifrån även om vi mår bra.

Vi är inte vana vid den här sortens osäkerhet, och alla former av sjukdom och lidande avslöjar hur sköra vi är. Vi vet det i teorin, men nu är det också en allt tydligare realitet.

I en tid så full av oro är det viktigt att hålla huvudet kallt. Under press prövas vad övertygelserna i vår tro går för. Jag vill lyfta fram tre aspekter av det kristna livet som bör vägleda hur vi tänker och agerar också i en så här orolig situation. De är inspirerade av de historiska exempel som jag sedan nämner längre ned. Läs mer ›

Taggar: , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Vad har Greta Thunberg, Kanye West och Mr. Cool gemensamt?

Den som är uppmärksam på datummärkningen här på bloggen kan lätt konstatera att det är lite glest mellan inläggen. Det är tyvärr en av de roliga och värdefulla delarna i mitt arbete som lite fått stryka på foten sedan jag blev ensam anställd predikant här i kyrkan. Det finns mycket jag skulle vilja skriva om och sedan läsa era kommentarer om, men det hinns allt för sällan med.

Därmed inte sagt att jag inte skriver. Under 2019 fick jag chansen att skriva flera artiklar i ELM:s tidning Till Liv och i ungdomsrörelsen ELU:s tidning Insidan. De rör sig över flera ämnen, faktiskt så spridda som de tre personerna som nämns i rubriken. Många av dem är dessutom skrivna tillsammans med min f d. predikantkollega Daniel som fortfarande syns på bilden ovan. Så om någon vill läsa, kolla gärna in artiklar om:

Hela arkivet av mina och Daniels texter under ”Aktuellt ämne” finns här.

 

Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Hittat på internet