Några ord om bönen

Det har gått några veckor sedan jag senast skrev på bloggen, men nu är det tid igen. Jag lever fortfarande kvar i påsken, och det är väl gott så – i kyrkoåret är vi ju mitt i påsktiden, efter att ha lämnat fastan bakom oss. Jag firade påsken i Roseniuskyrkan och det var fint att få göra det. Det var gudstjänster Skärtorsdag, Långfredag och Påskdag. Det talade starkt till mig att få följa Jesus i lidandet, döden och slutligen segern, genom de olika gudstjänsterna som får så olika karaktär beroende av var Jesus befinner sig i sitt lidande.

Förra veckan var jag och Maria nere i Skåne och hälsade på min familj, samt lite vänner däromkring. Det är så sällan vi får tid att komma ner, så det var roligt att kunna göra det nu. Dessutom fick vi vara med om att döpa mitt första syskonbarn. Det var stort! (På söndag firar vi högmässa i Roseniuskyrkan, och då har vi samtidigt den stora glädjen att få en dopstund när Maiken Hagström ska döpas. Det blir en glädjens dag!)

Nu sitter jag och, av olika anledningar, tänker på bönen. Vi hade en fin träff i vår hemgrupp i går kväll. Vi har börjat läsa Timothy Kellers genomgång av evangelium enligt Markus, ”Korsfäst Konung”, och det första kapitlet handlade om de första 13 verserna. Keller skrev om när Jesus döps och Guds Ande svävar över Jesus och Faderns röst hörs från himlen: ”Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje.” Så tryckte Keller på att hela Treenigheten är närvarande i den här situationen och vad den kristna läran om Treenigheten har för betydelse. Jo, om det är så att Gud, alltings ursprung och skapare som Bibeln lär, är treenig, så betyder det att det inom Gud finns en jämlik och kärleksfull och hängiven relation mellan Fadern, Sonen och Anden. Det betyder att tillvarons djupaste verklighet är en kärleksfull relation.

Det kan du ställa i kontrast till den sekulärt evolutionära synen på världen, där allting är opersonlig materia; eller österländsk religion där världen ytterst sett är ett lidande och någonting att befrias från.

Men vad har allt detta med bönen att göra? Min rubrik angav ju att inlägget skulle handla om bön. Jo, Gud har av evighet levt i en fulländad relation inom sig själv. I den relationen finns ingen egoism, ingen självhävdelse, inga mindervärdeskomplex – bara hänförd kärlek och glädje över den andre. Gud är absolut lycklig. Och genom Jesu död och uppståndelse har en väg öppnats ända in i Treenighetens innersta. Se här vad Hebréerbrevets författare skriver:

Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi därför frimodigt gå in i det allra heligaste på den nya och levande väg som han öppnat för oss genom förhänget, det vill säga sin kropp. Vi har en stor överstepräst över Guds hus.
 Låt oss därför gå fram med ärligt hjärta i trons fulla visshet, med hjärtat renat från ont samvete och med kroppen badad i rent vatten. (Kap. 10, vers 19-22.)

Ja, när du ber i Jesu namn och i tro på Guds löften, då är det som att Gud öppnar sin dörr för dig och du får stiga in i den urstarka kärlek som är av evighet. Jag vet om att det väldigt sällan känns så, för de flesta av oss när vi ber, men det är lika sant och visst för det. I bönen får jag dela Guds liv, jag får ”sola mig” i Guds kärleks sol. Det är förunderligt.

De som ser upp till honom
 strålar av fröjd,
 deras ansikten behöver inte
 rodna av skam. (Psaltaren 34, vers 6.)

Så får vi med glädje och förtröstan vända oss till Gud i bön också denna dag. Vare sig vi känner något eller om vi har ett motvilligt hjärta; om vi är tyngda av sorger och lidanden, eller plågas av vår synd; oavsett vilket, så får vi komma inför Gud för Herrens Jesu skull och veta att vi är inneslutna i hans eviga kärlek, den som nyskapar världen.

Taggar: ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Fredag förmiddag på kontoret

IMG_2871

Så här ser min kontorsplats ut denna fredag förmiddag. Det är psalmbok, Lova Herren, Bibel, Svensk Pastoraltidskrift, kaffe, vatten och lite choklad.

Idag är en rätt så lugn dag då jag har tid att göra förberedelser för nästa veckas gudstjänster. I och med att Stilla veckan och de heliga påskdagarna infaller i nästa vecka har jag lite extra att förbereda inför det. Då är det bra med en lugn fredag. Det får gärna vara så att rytmen i mina veckor går fram och tillbaka. Förra veckan var mer intensiv med både Tonårsgrupp och resa till Gagnef på söndagseftermiddagen, och då kan den här veckan vara litet lugnare.

Skärtorsdagens gudstjänst ska snart vara färdigplanerad och förhoppningsvis hinner jag mer eller mindre bli klar med långfredagens predikan också innan dagen är slut. Det blir troligtvis att jag predikar över texten ur Jesaja 53. Vilken nåd att få fördjupa sig i den texten! Vad gäller påskdagens predikan har jag ännu inte valt text, men det lutar åt evangelietexten. Det är så starkt att läsa om ”uppståndelsen vid den tomma graven” som biskop Bo Giertz så fyndigt rubricerade kapitlet i sin NT-översättning.

För övrigt har morgonen också burit med sig lite närmare precisering av innehållet i vår temadag den 23 april! Mer info kommer i det närmaste, men se redan nu till att skriva in dagen i din kalender!

Till sist, en hälsning från palmsöndagens episteltext, Efesierbrevet 2:

På den tiden var ni utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och utan del i förbunden med deras löfte . Ni var utan hopp och utan Gud i världen. Men nu, genom Kristus Jesus, har ni som tidigare var långt borta kommit nära genom Kristi blod.

God fortsättning på fredagen!

Taggar: ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

En högst personlig betraktelse över det märkvärdiga fenomenet att vara människa

De senaste åren har jag allt mer kommit att uppskatta läsningen av böcker som ger breda historiska redogörelser för olika fenomen. Så har t.ex. Anne Applebaum’s böcker om Gulag-lägren och Järnridån under Sovjettiden; Christopher Clark’s Sleepwalkers om vägen till Första Världskriget; Henrik Berggrens om Palme, m.fl. varit mycket upplysande läsning.

På den teologiska sidan har böcker som Larry Siedentop’s om individens födelse; Gebremedhin’s om arvet från kyrkofäderna, och Bauckham’s om Nya Testamentet’s skrifter som ögonvittnesskildringar varit ögonöppnande. Och nu är det Peter Brown’s bok om kristendomens framväxt i Västra Europa, ca 200-1000 e.Kr. som är föremålet för min läsning.

Jag har kommit att bli allt mer beroende av denna typ av historiska läsning de senaste 2-3 åren, ty de historiska redogörelserna/analyserna av händelser som har format vår värld, hjälper mig att något bättre förstå den tid jag idag lever i. Läs mer ›

Taggar: , ,
Publicerad i Läst och reflekterat

En Gud som lider och strider

Söndagens gammaltestamentliga text talade starkt till mig. Den var hämtad ur profeten Jesajas bok (han levde på 700-talet f.Kr.), och beskriver ett land i kaos:

Rättvisan trängs tillbaka, rättfärdigheten står långt borta, ja, sanningen vacklar på torget, det som är rätt kan inte komma fram. Sanningen har försvunnit, och den som vänder sig ifrån det onda blir plundrad. (kap. 59, vers 14-15.)

Det är en målande beskrivning av ett land där korruption och orättvisa har övertaget. Nog kan det kännas som en rätt så träffande beskrivning av vår egen tid … Vi läser och hör om människor som av olika anledningar inte får den upprättelse de förtjänar; vi häpnar över människors girighet, och sörjer över att de som vill göra gott råkar illa ut. Ibland kan det verkligen kännas hopplöst när man ser på världen …

Varför blir det egentligen på det här viset? Det kan nog finnas många svar på den frågan och i vårt land är det vanligt att se till frågor om ekonomisk och social jämlikhet – men det är inte hela svaret. Det är inte ens det djupaste svaret. Jesaja säger i början av kapitlet:

Se, Herrens hand är inte för kort, så att han ej kan frälsa, hans öra är inte tillslutet, så att han ej kan höra. Nej, det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra, era synder döljer hans ansikte för er, så att han inte hör er. (vers 1-2.)

Ja, djupast sett är det vår bortvändhet från Gud som skapar bekymren. ”Synd” handlar i grunden om att vilja vara gud i sitt eget liv, och att på så sätt ta den plats som rättmätigt tillfaller Gud. Men människan är starkt begränsad och kommer därför ofrånkomligen att göra många fel och ibland direkta grymheter. Människan är en blandning av gott och ont, och det är ofta alldeles för enkelt att ge efter för det som är ont.

Att veta sig vara älskad av en allsmäktig Gud är ett starkt skydd mot det onda. Att leva i en god relation till sin Skapare ger motståndskraft mot synden. Men det är inte hos den kristne som hoppet för världen finns utan hos Gud, som Jesaja förklarar:

Detta såg Herren, och det misshagade honom att ingen rättvisa fanns. Han såg att ingen trädde fram, han förundrade sig över att ingen grep in. (vers 15-16.)

Detta är det första ledet i hoppets budskap och här påtalas det hur Gud ser och reagerar. ”Förundras” är givetvis inte detsamma som ”oj, wow, det var intressant” utan han är ”förfärad”, han ”tar illa vid sig”. Gud är alltså den upphöjde konungen som blir rättmätigt ilsken när han ser hur hans rike förstörs av det som är ont. Även om Gud ännu inte har gripit in, så ger det mig så stor tröst att Gud ser och reagerar. Gud har inte förändrats. Han är densamme. Han ser fortfarande vår tids orättvisor och korruption, hur fattiga och försvarslösa förtrycks, och han förundras över att ingen griper in.

När jag läser om orättvisor och grymheter kan jag också reagera och säga: ”Hur kan det få vara på det viset! Varför gör ingen någonting?” Och sedan slutar det där. Dels har jag inte alltid energin att förändra, och ofta har jag inte möjligheten armor-of-god-classicattpåverka världspolitiken … Hur är det med Guds reaktion? Rinner den ut i sanden?

Då hjälpte honom hans egen arm, och hans rättfärdighet understödde honom. Han klädde sig i rättfärdighet som i ett pansar och satte frälsningens hjälm på sitt huvud. Han klädde sig i hämndens dräkt som i en livklädnad och svepte in sig i nitälskan som i en mantel. (vers 16-17.)

Gud rustar sig till strid. Guds ”arm” är hans makt och kraft, och ”rättfärdigheten” handlar om Guds karaktär: den är alltigenom god och rättvis – därför är inte den här stridskämpen korrupt och farlig som många andra, utan helt och fullt Ljusets kämpe. Gud klär sig i rättfärdighet, frälsning, hämnd och nitälskan (ung. glöd, passion, lidelse). Gud visar alltså både vem han är och vad han vill göra. Det ger tröst för den som är svag, men skräck för den som gör ont. Gud hämnas sina fiender. Det kan låta ondskefullt, men vi vet om att det onda måste straffas. Det är ett stort ont att Bashar al-Assad aldrig blir straffad – så länge han går fri får inte hans offer upprättelse. Den (rättfärdiga) krigstribunal som straffar al-Assad, och andra diktatorer med honom, gör mänskligheten en välgärning. På samma sätt gör Gud hela jorden en välgärning när han i rättfärdighet straffar det onda.

Men Gud är inte bara hämnare och krigare, utan han är också frälsare. Han vill ju samtidigt rädda människor undan det onda – både det onda som de utsätts för och som de själva utsätter andra för. Det är här vi kan börja förstå hur Jesajas ord djupast sett handlar om Jesus Kristus. Han är ju Guds utvalde tjänare som har kommit för att bära världens synd, för att göra djävulens verk om intet, och föra fred och rättfärdighet fram i ljuset. Han har kommit för att försona oss med Gud, och göra oss till barn hos Gud.

Kapitel 59 började med att konstatera att det är våra synder som skiljer oss från Gud och gör att vi hamnar så snett. Jesus är Guds Lamm som bär bort världens synd – också dina och mina. Genom hans död och uppståndelse kan nu vi, som förut var långt borta från Gud, få komma alldeles nära – som barn – och leva i en god och hel relation till Gud. Den som är funnen av Gud, och varje dag ber om att få växa till i tro hopp och kärlek, är en liten tråd i världens stora väv – och den tråden söndrar inte väven, utan binder den samman.

Detta ord ger mig djup tröst. Livet för med sig sina prövningar. Vi kan drabbas av sjukdom, förluster, konflikter, sorg … Ja, vi kan drabbas av krig och ond bråd död. Men i allt förkunnar Bibeln att Gud är den som strider för oss. Gud är den som har kämpat mot det onda för att det onda inte ska få sista ordet utan Ljuset få segra till slut. Tack gode Gud!

Vår egen kraft ej hjälpa kan, / vi vore snart förströdda. / Men med oss står den rätte Man, / Vi stå, av honom stödda. / Frågar du vad namn han bär? / Jesus Krist det är. / Han är den Herren Gud, / som, klädd i segerskrud, / sin tron för evigt grundat. (”Vår Gud är oss en väldig borg.” M. Luther.)

Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Läst och reflekterat

Om kristendomens framväxt i Europa

Efter att ha läst ett par lättsammare böcker i vinter är det nu dags att göra en riktig bildungs reise. En och annan gång behöver man (jag) sätta tänderna i en tegelsten, som omtalas som mästerverk, för att efter läsningen komma ut som en något förändrad, något rikare människa. Läs mer ›

Taggar: , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Läst och reflekterat

Vilken glädje!

Idag gör jag någonting fantastiskt roligt – jag sätter ihop en gudstjänstordning på engelska, så att våra engelsktalande gäster ska kunna följa med i gudstjänsten! Jag har fått hjälp med översättningen av en vän, och filar på formuleringar m.m. Tänk att få försöka översätta visionen till engelska … Gud är God!

Taggar: , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

En ”jordisk” religion

Vissa bibelverser får mig att stanna upp. Så var det i min dagliga bibelläsning i förra veckan.

Jag har börjat följa vår bibelläsningsplan igen – ”Läs Bibeln på ett år” – som vi använde för något år sedan, och hade kommit till 2 Mosebok 24. (Berättelsen om Isak och Josef i 1 Mosebok, fick mig nästan att börja gråta, men det får bli ett annat inlägg.) Kapitlet jag läste handlar om hur Gud bekräftar sitt förbund med Mose, och efter att folket har offrat och bekräftat att de vill lyda Gud står följande:

Mose och Aron, Nadab och Abihu och sjuttio av de äldste i Israel gick dit upp. De fick se Israels Gud, och under hans fötter var som ett golv av safirer, likt själva himlen i klarhet. Men han lät inte sin hand drabba de främsta av Israels barn. De skådade Gud, och sedan åt de och drack.

Det var den sista meningen som särskilt träffade mig. Det var inte så länge sedan jag läste ännu en text där det talades om de tidiga kristnas avsky för kroppen, och visst har dessa avarter funnits i kyrkans historia, men se här hur gudomligt och jordiskt hör så nära samman! Först skådar människan Gud – sedan äter och dricker hon. De får lov att äta och dricka inför Gud – tillsammans med Gud? – för han är ju Skaparen av såväl jordiskt som himmelskt, fysiskt som andligt. Det är en sådan underbar beskrivning av livet med Bibelns Gud. Där finns ingen motsättning mellan en djup andlig upplevelse och att tillfredsställa vanliga mänskliga behov som att äta. Nej, måltiden helgas och blir någonting djupare än bara en vanlig måltid, när vi börjar med att vända oss till Gud.

Sedan är det ju en obeskrivlig händelse: ”De fick se Israels Gud”, men vi får inte mer beskrivet än golvet under fötterna. Det kan förvisso ha att göra med respekt för det heliga och att inte vilja beskriva mer, men jag tror att det också handlar om att inte kunna beskriva mer. Orden räcker inte till för att beskriva Guds skönhet. Han är bortom ord.

Idag läste jag följande märkvärdiga verser ur 2 Mosebok 35:

Mose sade till Israels barn: ”Se, Herren har kallat Besalel, son till Uri, son till Hur av Juda stam, och han har fyllt honom med Guds Ande, med vishet, förstånd och kunskap och med skicklighet i allt slags hantverk, så att han kan tänka ut konstfulla arbeten och utföra dem i guld, silver och koppar, slipa stenar för infattning och snida i trä, ja, utföra alla slags konstfulla arbeten. Åt honom och åt Oholiab, Ahisamaks son av Dans stam, har han också givit förmågan att undervisa andra. Han har fyllt deras hjärtan med vishet att utföra alla slags snideriarbeten och konstvävnader och brokiga vävnader av mörkblått, purpurrött och karmosinrött garn samt fint lingarn och andra vävnader, ja, att utföra alla slags arbeten och tänka ut konstfulla verk.

Det är rätt fantastiskt att det är en Guds nådegåva att vara hantverkare och smyckearbetare, och att ha förmågan att lära upp andra. Det är ju inte särskilt ”andliga” sysselsättningar, men vilken uppvärdering det är av vardagslivet.

Det är gott att få tillhöra Israels Gud.

Taggar:
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Grattis på födelsedagen!

6935_7_030_00000541_0

Ja, idag passar det att säga: Grattis på födelsedagen! Idag är det nämligen 200 år sedan Carl Olof Rosenius föddes i Nysätra socken, i Västerbotten.

Vår kyrka, Roseniuskyrkan, har fått sitt namn efter Carl Olof men det är inte för den sakens skull som han är mest känd och älskad. Nej, det är för allt vad han skrev och gjorde, som han är värd att uppmärksammas. Läs mer ›

Taggar:
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Personligt

Att vila i Guds löften inför det kommande året

Terminen har kommit igång som vanligt igen, och jag ska nu lägga sista handen vid söndagens predikan innan jag tar helgledigt. Jag passar på att dela några korta reflektioner över förra söndagens gammaltestamentliga text och det nya året.

The finding of MosesMose räddas ur Nilen, av Nicolas Poussin (1638)
Läs mer ›

Taggar: , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Varför bry sig om vad predikanten säger?

Det är lätt hänt att man undrar vad som gör en predikant så speciell att man bör lyssna på, och rätta sig efter, vad denne har att säga. ”Det är bara din åsikt, men jag har min.” Det är dock en grov missuppfattning av vad predikan är för någonting, och i episteltexten för söndagen efter jul (2 Timotheosbrevet, kapitel 2, vers 10-17) får vi en god förklaring till varför det är en missuppfattning. Läs mer ›

Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg