Terminen har kommit igång som vanligt igen, och jag ska nu lägga sista handen vid söndagens predikan innan jag tar helgledigt. Jag passar på att dela några korta reflektioner över förra söndagens gammaltestamentliga text och det nya året.
Mose räddas ur Nilen, av Nicolas Poussin (1638)
Jag förundras allt mer för varje år över hur tiden går. Det finns så mycket som jag inte vet någonting om, och det är nog en Guds nåd att jag inte vet mer. Vi sjunger i en gammal nyårssång:
Mig vare det nog att min Fader / vet utväg för det och för det, / och känner den ofarna stigen, / och vad jag ej vet se, han vet!
Det får räcka så. Gud vet vad det nya året kommer att föra med sig, och han är också den som har lovat att bära oss genom alla prövningar. Det är ett löfte bräddfullt av tröst, ur Jesaja 46:
Så hör på mig, ni av Jakobs hus, alla ni som är kvar av Israels folk, ni som har varit lagda på mig från moderlivet, burna av mig ända från modersskötet. Ända till er ålderdom är jag Denne, och till dess ni blir grå skall jag bära er. Så har jag hittills gjort, och även i fortsättningen skall jag stödja er, jag skall bära och rädda er.
Förra söndagen predikade jag över den gammaltestamentliga texten (2 Mosebok 1:22-2:10), som gav mig mycket att fundera över vad gäller att lita på Gud. Det kan verkligen inte ha varit lätt för Moses familj att lita på Guds omsorg och ledning när de fick en pojke och Farao hade bestämt att alla hebreiska pojkar skulle kastas i Nilen. Och ändå visar modern förunderligt mod när hon gömmer pojken och sköter om honom. Jag vet inte hur hon tänker när hon lägger Mose i en korg och sätter ut honom på Nilen, men jag föreställer mig att hon gör det efter mycken kamp i bön med Gud – och Gud håller sin hand över familjen. Så får också du och jag öva oss i att lägga det kommande året i Guds hand och lita på att han vill väl och leder till det bästa:
Tro ej han löftet bryter. / Tro ej han från dig flyr. / Då stormen mot dig ryter / och dundret kring dig gnyr: / Han går på stormens vingar. / Han far på dundrets vagn / och själva skadan tvingar / att tjäna dig till gagn.
Jag övar mig i att säga detta, och ber Gud om hjälp att av hjärtat tro det: Mitt liv är i Guds hand, vad som än händer. Det är gott och väl.
Kommentera