Det har gått några veckor sedan jag senast skrev på bloggen, men nu är det tid igen. Jag lever fortfarande kvar i påsken, och det är väl gott så – i kyrkoåret är vi ju mitt i påsktiden, efter att ha lämnat fastan bakom oss. Jag firade påsken i Roseniuskyrkan och det var fint att få göra det. Det var gudstjänster Skärtorsdag, Långfredag och Påskdag. Det talade starkt till mig att få följa Jesus i lidandet, döden och slutligen segern, genom de olika gudstjänsterna som får så olika karaktär beroende av var Jesus befinner sig i sitt lidande.
Förra veckan var jag och Maria nere i Skåne och hälsade på min familj, samt lite vänner däromkring. Det är så sällan vi får tid att komma ner, så det var roligt att kunna göra det nu. Dessutom fick vi vara med om att döpa mitt första syskonbarn. Det var stort! (På söndag firar vi högmässa i Roseniuskyrkan, och då har vi samtidigt den stora glädjen att få en dopstund när Maiken Hagström ska döpas. Det blir en glädjens dag!)
Nu sitter jag och, av olika anledningar, tänker på bönen. Vi hade en fin träff i vår hemgrupp i går kväll. Vi har börjat läsa Timothy Kellers genomgång av evangelium enligt Markus, ”Korsfäst Konung”, och det första kapitlet handlade om de första 13 verserna. Keller skrev om när Jesus döps och Guds Ande svävar över Jesus och Faderns röst hörs från himlen: ”Du är min älskade Son. I dig har jag min glädje.” Så tryckte Keller på att hela Treenigheten är närvarande i den här situationen och vad den kristna läran om Treenigheten har för betydelse. Jo, om det är så att Gud, alltings ursprung och skapare som Bibeln lär, är treenig, så betyder det att det inom Gud finns en jämlik och kärleksfull och hängiven relation mellan Fadern, Sonen och Anden. Det betyder att tillvarons djupaste verklighet är en kärleksfull relation.
Det kan du ställa i kontrast till den sekulärt evolutionära synen på världen, där allting är opersonlig materia; eller österländsk religion där världen ytterst sett är ett lidande och någonting att befrias från.
Men vad har allt detta med bönen att göra? Min rubrik angav ju att inlägget skulle handla om bön. Jo, Gud har av evighet levt i en fulländad relation inom sig själv. I den relationen finns ingen egoism, ingen självhävdelse, inga mindervärdeskomplex – bara hänförd kärlek och glädje över den andre. Gud är absolut lycklig. Och genom Jesu död och uppståndelse har en väg öppnats ända in i Treenighetens innersta. Se här vad Hebréerbrevets författare skriver:
Bröder, i kraft av Jesu blod kan vi därför frimodigt gå in i det allra heligaste på den nya och levande väg som han öppnat för oss genom förhänget, det vill säga sin kropp. Vi har en stor överstepräst över Guds hus. Låt oss därför gå fram med ärligt hjärta i trons fulla visshet, med hjärtat renat från ont samvete och med kroppen badad i rent vatten. (Kap. 10, vers 19-22.)
Ja, när du ber i Jesu namn och i tro på Guds löften, då är det som att Gud öppnar sin dörr för dig och du får stiga in i den urstarka kärlek som är av evighet. Jag vet om att det väldigt sällan känns så, för de flesta av oss när vi ber, men det är lika sant och visst för det. I bönen får jag dela Guds liv, jag får ”sola mig” i Guds kärleks sol. Det är förunderligt.
De som ser upp till honom strålar av fröjd, deras ansikten behöver inte rodna av skam. (Psaltaren 34, vers 6.)
Så får vi med glädje och förtröstan vända oss till Gud i bön också denna dag. Vare sig vi känner något eller om vi har ett motvilligt hjärta; om vi är tyngda av sorger och lidanden, eller plågas av vår synd; oavsett vilket, så får vi komma inför Gud för Herrens Jesu skull och veta att vi är inneslutna i hans eviga kärlek, den som nyskapar världen.
Tack!