Ja, idag passar det att säga: Grattis på födelsedagen! Idag är det nämligen 200 år sedan Carl Olof Rosenius föddes i Nysätra socken, i Västerbotten.
Vår kyrka, Roseniuskyrkan, har fått sitt namn efter Carl Olof men det är inte för den sakens skull som han är mest känd och älskad. Nej, det är för allt vad han skrev och gjorde, som han är värd att uppmärksammas.
Något om Rosenius bakgrund
Carl Olof växte upp i fromma lutherska kretsar som präglades av läsningen av Luthers skrifter, varma sånger om försoningen, samt ett fokus på den fria nåden i Jesus. Det här var på den tiden då det var förbjudet att samlas till öppen andakt utan att en präst närvarade (det s.k. konventikelplakatet), men i Rosenius hemtrakter samlades man till fria byaböner som leddes av lekmän – kanske underlättade det att hans far var präst. Rosenius tog djupt intryck av allt detta.
Han reste till Uppsala för att läsa till präst, men det gick av diverse anledningar, inget vidare. I stället tog han sig till Stockholm där han, på grund av tvivel, sökte upp predikanten George Scott som kom att få ett avgörande inflytande på honom. Scott var en oerhört driftig man och inte vidare rädd av sig. Trots konventikelplakatet bedrev han stor verksamhet och verkade för fria samlingar, bl.a. genom att bilda Sveriges första fria kyrka. Han var stadsmissionär i Stockholm och lyckades efterhand utverka understöd till Rosenius från USA, så att Rosenius under lång tid var anställd som stadsmissionär i Stockholm med lön från USA. Scott lät Rosenius predika i Engelska kyrkan, trots att han var lekman, och fungerade således som mentor för Rosenius. När Scott tvingades fly landet 1842 på grund av religionsförföljelsen var Rosenius 26 år och valde att ta över arbetet.
Genom sina predikningar, sitt tidningsarbete – han förestod tidningen Pietisten som på 1860-talet var Sveriges största tidning med Aftonbladet långt efter sig som tvåa – och sina sånger kom han att bli centralgestalten för den evangeliska väckelsen på 1800-talet och likaså för EFS och ELM. Han var dessutom med om att starta första diakonianstalten i Sverige, Stockholms stadsmission och Evangeliska Alliansen i Sverige.
Något om Rosenius’ aktualitet idag
För egen del tror jag att det är sångerna som har gjort djupast intryck på mig. Böcker i all ära, men i sångerna har han lyckats sammanfatta hjärtat i sin undervisning i några enkla versrader. Det är en underbar gåva.
Rosenius sånger kretsar kring Guds nåd och försoning, och kan ge märkvärdig tröst till den som tvivlar och kämpar med sin tro. Jag tänker på en strof i sången ”Ängsliga hjärta”:
”Vandra i tro, men se honom icke” / detta är regeln, det bliver därvid. / Korta minuter / känslan åtnjuter / vad vi i sanning dock äga alltid.
Ja, det är inte alltid jag upplever Guds närhet, men jag äger den alltid! På samma tema inleds en av hans mest kända sånger, ”Var jag går i skogar, berg och dalar”:
Var jag går i skogar, berg och dalar / följer mig en Vän, jag hör hans röst. / Väl osynlig är han, men han talar, / talar stundom varning, stundom tröst. / Det är Herden god. Väl var han döder / men han lever i all evighet. / Sina får han följer, vårdar, föder / med osviklig trofasthet.
Sången talar ju om just detta märkvärdiga att Gud kan verka fördold, långt borta från mig, men att han ändå är så nära att jag kan höra honom. Han talar genom sin Ande och sitt Ord, och han sviker aldrig sitt folk. Hur kan jag lita på att han inte sviker? Jo, han är ju den gode Herden. Jesus har lidit och dött för mina synder, trots min ovärdighet. Jag kan inte kräva Guds nåd, men han ger den fritt och för intet. Jag tänker ofta på strofen, ur en annan av hans kända sånger, ”Med Gud och hans vänskap”, som talar om just detta märkvärdiga förhållande:
Att mitt i min smärta / för synder och brott / är dock i Guds hjärta / allt fredligt och gott, / och jag är för Gud helt rättfärdig och ren, / ty en är för alla rättfärdig, ja en.
Det här är sånger att leva med och att ofta begrunda. Min tro och mitt liv har blivit rikare och mer tåligt, sedan jag har lärt mig några av Rosenius sånger och fått bära dem med mig.
Något om Rosenius och ELM
Till sist också något om Rosenius’ betydelse för det missionssällskap som jag själv är en del av, ELM. Näst efter Rosenius torde folksskolläraren Axel Bernhard Svensson vara den som har haft störst betydelse för oss. Han var sekreterare i ELM (dåvarande BV) från starten 1911-1930 och sedan organisationens ordförande fram till sin död 1967.
Axel växte upp i ett fromt hem med, en mor som aldrig slutade att be för honom, men lämnade tron i ungdomen. Han läste mycket och var starkt påverkad av samtidens litterära stjärnor, samtidigt som han hängde på krogar och hamnade i bråk lite nu och då. På olika vägar hamnade han dock i en själskris och på nyåret 1901-1902 följde han med till ett bönemöte där man läste ur Rosenius’ tidning Pietisten. Det föll sig så att Axel fick läsa, och han läste:
”Se då här: denna syndaförlåtelse, denna förlossning, som nu är nämnd, den tillhör varje människa, from och ofrom, trogen och otrogen. Du må vara hurudan du kan, så är åtminstone dina synder borttagna, utplånade, förlåtna, i havets djup kastade – detta skedde i Kristi dödstimma. – – – Vem som helst, den där vill, var och en, och om dina synder vore blodröda – så lyda den store, barmhärtige Herrens egna ord.”
Med de orden gick det upp för Axel att Gud frälser syndare, och att Axel var en av dem som behövde en frälsare. Orden han läste finns idag i andakten för den 31 mars, i andaktsboken Husandakt.
* * *
Så, gratulerar på födelsedagen, käre Rosenius. Må ditt livsverk fortsätta att vittna om Guds godhet och trofasthet, många är ännu.
Även i den mörka stund / står ännu Guds fredsförbund: / du har samme hulde far / – ännu kvar.
Berg och höjder falla må, / jord och himmel likaså, / Herrens trofasthet ändå / – skall bestå.
Glöm då aldrig vem du är: / frälst och salig redan här, / får ock efter tidens strid / – evig frid.
(Ur sången ”I en djup, oändlig skog”.)
Fantastiskt fint skrivet. Tack!