De senaste åren har jag allt mer kommit att uppskatta läsningen av böcker som ger breda historiska redogörelser för olika fenomen. Så har t.ex. Anne Applebaum’s böcker om Gulag-lägren och Järnridån under Sovjettiden; Christopher Clark’s Sleepwalkers om vägen till Första Världskriget; Henrik Berggrens om Palme, m.fl. varit mycket upplysande läsning.
På den teologiska sidan har böcker som Larry Siedentop’s om individens födelse; Gebremedhin’s om arvet från kyrkofäderna, och Bauckham’s om Nya Testamentet’s skrifter som ögonvittnesskildringar varit ögonöppnande. Och nu är det Peter Brown’s bok om kristendomens framväxt i Västra Europa, ca 200-1000 e.Kr. som är föremålet för min läsning.
Jag har kommit att bli allt mer beroende av denna typ av historiska läsning de senaste 2-3 åren, ty de historiska redogörelserna/analyserna av händelser som har format vår värld, hjälper mig att något bättre förstå den tid jag idag lever i.
För mig har det blivit någonting både förbluffande och häpnadsväckande att upptäcka att jag lever. Jag förstår att det kan låta banalt, men det är långt ifrån banalt. Tänk att jag lever i den här tiden. Tänk att jag lever på den här platsen. Tänk att jag lever under de här omständigheterna. Tänk att min trygghet och frihet är beroende av generationer och åter generationers arbete, kamp och offer för att kunna lämna över en värld värd att kämpa för. Hur kom den världen till? Vad gav tidigare generation styrkan att kämpa och offra? Vilka förpliktelser följer på att leva i just den här tiden?
När jag väl börjar reflektera över saken inser jag att frågorna är legio. Var och en av dem är bred och viktig nog för att man skulle kunna ägna ett helt liv åt att söka svaret på bara en. Läsningen av historisk litteratur hjälper mig att litet bättre förstå varför min värld ser ut som den gör. Läsningen fördjupar också min insikt om vilket ansvar jag själv har för mitt liv och den värld jag vill lämna efter mig till framtida generationer. Det behöver inte nödvändigtvis betyda att läsningen gör mig till en mer moralisk människa – ofta behövs mer än kunskap för att motivera till handling – men jag blir mer disponerad till att reagera på vad jag ser runtomkring mig.
Läsningen gör inte livet enklare. Eller rättare sagt: livet får en mycket bredare gråskala genom fördjupad kunskap om världens gång. Saker och ting är inte så självklara, och jag blir allt ödmjukare inför hur svårt det kan vara att svara på livets djupaste frågor. Inte minst filosofistudierna har tonat ner det svart-vita till något mycket mer nyanserat. Det går alltid att vända och vrida på saker och att se saker från fler sidor.
Samtidigt bärs mitt liv av den djupa övertygelsen att det finns en evig och allsmäktig Gud som ”för oss människor och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen och tagit mandom genom den helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa”. Gud har lidit och dött och uppstått för att besegra döden och så förena alla troende i sig. En dag återkommer han för att förnya världen och skapa den fri från synd och död. Det ger mitt liv hopp och stadga, även när jag kan bli uppgiven inför tingens tillstånd.
Den historiska läsningen är ju egentligen ett sätt att sätta in mitt eget liv i en större berättelse. Samma syfte har ju Bibelns berättelser, om än med ytterligare en dimension eftersom historieskrivningen här är Guds historieskrivning. Men visst är framför allt Gamla Testamentet en historisk redogörelse för Guds handlande med mänskligheten ända sedan världens skapelse och fram till den siste profeten omkring 400 f.Kr. Bibelns historieskrivning handlar om att sätta in mitt liv i ett kosmiskt och gudomligt sammanhang där jag får se den ursprungliga goda planen (skapelsen), varför det trots denna goda start finns så mycket lidande och ondska (syndafall), och varför det trots misslyckandet finns skäl till hopp och förtröstan (Guds frälsningsplan).
Så får jag läsa de olika redogörelserna, reflektera över vad de förmedlar, och vända allt i bön till Gud om vishet. Särskilt svårt, men nödvändigt, blir det i tider av kamp och prövning. Denna reflektion inför Guds ansikte hör väl till något av det vackraste med att vara människa, och samtidigt något av det svåraste. Ad maiorem Dei gloriam inque hominum salutem. (Till Guds större ära och mänsklighetens frälsning.)
Kommentera