Efter att ha läst ett par lättsammare böcker i vinter är det nu dags att göra en riktig bildungs reise. En och annan gång behöver man (jag) sätta tänderna i en tegelsten, som omtalas som mästerverk, för att efter läsningen komma ut som en något förändrad, något rikare människa.
Det är nu ett år eller två som jag har kastat suktande blickar mot en bok i bokhyllan, men aldrig tagit mig för att läsa. Nu är det dock dags. Boken heter The Rise of Western Christendom och är skriven av Princeton-historikern Peter Brown. Brown är en av de mest respekterade auktoriteterna på det område man kallar ”Late Antiquity”, d.v.s. ungefär perioden mellan 100-700 e.Kr. då Romarriket upphörde och Medeltiden tog vid. Det är Brown som har gått i bräschen för forskningsfältet och i hög grad angett tonen för följande generationer akademiker inom fältet.
Jag har bara hunnit läsa förordet till den här upplagan som markerar 10-årsjubiléet av att boken kom ut för första gången, men i förordet (som övrigt är ca 40 sidor) går Brown igenom vad som har hunnit hända inom forskningen under det gångna decenniet. Det var särskilt ett par saker som jag fastnade för.
Att undvika förenklingar
Det ena är att Brown med emfas vill undvika förenklingar. Han tar tidigt avstånd från berättelsen om ett alltigenom kristet Europa:
In recent times, many Europeans have wished to insist that Europe is a ”Christian” civilization. They claim that the centuries covered in this book [200–1000 e.Kr.] are of particular importance. For it was then that the ”Christian roots of Europe” were planted. It is not my intention to foster this self-congratulatory myth. A Europe with only ”Christian roots” would be a very airless place, even for Christians. (s. xvi)
(Ja, jag blir också litet provocerad av citatet.) Den här historieskrivningen, som Brown tar avstånd från, hör nära samman med den skarpa uppdelningen mellan Rom och barbarerna, som ofta hörs: ”när Rom föll tog barbarerna över”, går klagolåten. Inte så, menar Brown. Historien är mer komplex. Det framgår snart att Brown inte menar att kristendomen skulle vara betydelselös för Europa, eller att kristendomen inte har spelat så stor roll för Europa – han vill snarare peka på att historieskrivningen inte är så enkel och att den inte är en enhetlig historia om kyrkan, biskoparna och ”den rena tron”. Nej, historien är snarare ett samspel mellan romerska sedvänjor och kristna praktiker och dogmer. Mycket av förändringarna skedde i det tysta och över lång tid, ofta i den mindre sfären och inte lika ofta hos påvarna. Som exempel tar han gravplatserna. Vi tänker oss kyrkogården som en distinkt kristen idé, men Brown påpekar att det var först på 600-talet som kristna kyrkogårdar började dyka upp. Fram till dess gjorde de kristna som alla andra romare – man begravde sina döda i familjegravar, som ofta låg bland hedniska gravar. – Det ska bli mycket intressant att följa historieskrivningen som Brown för fram, och se vad han kommer fram till och vilka slutsatser han drar.
Religionsfrihet
Det andra som jag fastnade för var frågan om religionsfrihet i Rom. Brown pekar på hur sekulär lagstiftning, från Rom, höll sig kvar i lagstiftningen också efter Romarrikets fall. Som exempel tar han påven Gregorius den Stores (vid sekelskiftet 500/600 e.Kr.) behandling av judarna. Judendomen var en tillåten religion i Romarriket, och när judarnas religionsfrihet hotades av t.ex. biskopen av Palermo, grep Gregorius in och försvarade den gamla traditionen med religionsfrihet. Givetvis antar jag att Gregorius hade specifika religiösa motiv till sin ståndpunkt, och likväl är det intressant att se kontinuiteten mellan Romarriket och den framväxande kyrkan. Den här kontinuiteten har för övrigt Larry Siedentop behandlar utförligt i Inventing the Individual (inte minst i del 2 av boken).
Att gå i dialog med samtidens föreställningar – då och nu
Det tredje och sista som jag fastnade för handlar om kyrkans brottning med det omgivande samhällets intellektuella och andliga föreställningar. Brown skriver om varför den östliga kyrkan kom i sådana heta och passionerade dispyter om Jesu två naturer – varför hade det egentligen så stor betydelse för dem att det blev helt och fullt rätt i dogmen? Man måste förstå den andliga kulturen som kristendomen slog rot i: hedningarna hade ett nära och intimt förhållande till sina gudar. ”These gods crowded into the huge gap between heaven and earth, filling it with energy and life. The gods bridged heaven and earth.” (s. xliv) Om man skulle övervinna den hedniska kulten räckte det inte för kyrkan att presentera filosofiska bevis mot hedendomen och att stänga gamla tempel, utan man var tvungen ”to close the gap that had opened between heaven and earth”. Det var därför – eller åtminstone en mycket viktig orsak till – som frågan om Guds människoblivande var av sådan betydelse: hade Gud verkligen blivit helt och fullt människa, eller var han bara en Gud på avstånd?
Här är ju passningen till dagens kyrka given: vilka hedniska föreställningar finns det i vårt samhälle, som ger en känsla av mening och sammanhang åt våra medmänniskor, och hur kan vi visa att den kristna tron är överlägsen, både i sanning och i ”känsla”/erfarenhet? I den frågan ligger det gömt åtskilligt att grubbla över, som skulle räcka för ett helt liv.
Den frågan besvarar jag inte idag, men nu är bollen satt i rullning. Det kommer säkert att bli fler reflekterande blogginlägg med anledning av läsningen av Brown’s bok.
Kommentera