Söndagens gammaltestamentliga text talade starkt till mig. Den var hämtad ur profeten Jesajas bok (han levde på 700-talet f.Kr.), och beskriver ett land i kaos:
Rättvisan trängs tillbaka, rättfärdigheten står långt borta, ja, sanningen vacklar på torget, det som är rätt kan inte komma fram. Sanningen har försvunnit, och den som vänder sig ifrån det onda blir plundrad. (kap. 59, vers 14-15.)
Det är en målande beskrivning av ett land där korruption och orättvisa har övertaget. Nog kan det kännas som en rätt så träffande beskrivning av vår egen tid … Vi läser och hör om människor som av olika anledningar inte får den upprättelse de förtjänar; vi häpnar över människors girighet, och sörjer över att de som vill göra gott råkar illa ut. Ibland kan det verkligen kännas hopplöst när man ser på världen …
Varför blir det egentligen på det här viset? Det kan nog finnas många svar på den frågan och i vårt land är det vanligt att se till frågor om ekonomisk och social jämlikhet – men det är inte hela svaret. Det är inte ens det djupaste svaret. Jesaja säger i början av kapitlet:
Se, Herrens hand är inte för kort, så att han ej kan frälsa, hans öra är inte tillslutet, så att han ej kan höra. Nej, det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra, era synder döljer hans ansikte för er, så att han inte hör er. (vers 1-2.)
Ja, djupast sett är det vår bortvändhet från Gud som skapar bekymren. ”Synd” handlar i grunden om att vilja vara gud i sitt eget liv, och att på så sätt ta den plats som rättmätigt tillfaller Gud. Men människan är starkt begränsad och kommer därför ofrånkomligen att göra många fel och ibland direkta grymheter. Människan är en blandning av gott och ont, och det är ofta alldeles för enkelt att ge efter för det som är ont.
Att veta sig vara älskad av en allsmäktig Gud är ett starkt skydd mot det onda. Att leva i en god relation till sin Skapare ger motståndskraft mot synden. Men det är inte hos den kristne som hoppet för världen finns utan hos Gud, som Jesaja förklarar:
Detta såg Herren, och det misshagade honom att ingen rättvisa fanns. Han såg att ingen trädde fram, han förundrade sig över att ingen grep in. (vers 15-16.)
Detta är det första ledet i hoppets budskap och här påtalas det hur Gud ser och reagerar. ”Förundras” är givetvis inte detsamma som ”oj, wow, det var intressant” utan han är ”förfärad”, han ”tar illa vid sig”. Gud är alltså den upphöjde konungen som blir rättmätigt ilsken när han ser hur hans rike förstörs av det som är ont. Även om Gud ännu inte har gripit in, så ger det mig så stor tröst att Gud ser och reagerar. Gud har inte förändrats. Han är densamme. Han ser fortfarande vår tids orättvisor och korruption, hur fattiga och försvarslösa förtrycks, och han förundras över att ingen griper in.
När jag läser om orättvisor och grymheter kan jag också reagera och säga: ”Hur kan det få vara på det viset! Varför gör ingen någonting?” Och sedan slutar det där. Dels har jag inte alltid energin att förändra, och ofta har jag inte möjligheten 
attpåverka världspolitiken … Hur är det med Guds reaktion? Rinner den ut i sanden?
Då hjälpte honom hans egen arm, och hans rättfärdighet understödde honom. Han klädde sig i rättfärdighet som i ett pansar och satte frälsningens hjälm på sitt huvud. Han klädde sig i hämndens dräkt som i en livklädnad och svepte in sig i nitälskan som i en mantel. (vers 16-17.)
Gud rustar sig till strid. Guds ”arm” är hans makt och kraft, och ”rättfärdigheten” handlar om Guds karaktär: den är alltigenom god och rättvis – därför är inte den här stridskämpen korrupt och farlig som många andra, utan helt och fullt Ljusets kämpe. Gud klär sig i rättfärdighet, frälsning, hämnd och nitälskan (ung. glöd, passion, lidelse). Gud visar alltså både vem han är och vad han vill göra. Det ger tröst för den som är svag, men skräck för den som gör ont. Gud hämnas sina fiender. Det kan låta ondskefullt, men vi vet om att det onda måste straffas. Det är ett stort ont att Bashar al-Assad aldrig blir straffad – så länge han går fri får inte hans offer upprättelse. Den (rättfärdiga) krigstribunal som straffar al-Assad, och andra diktatorer med honom, gör mänskligheten en välgärning. På samma sätt gör Gud hela jorden en välgärning när han i rättfärdighet straffar det onda.
Men Gud är inte bara hämnare och krigare, utan han är också frälsare. Han vill ju samtidigt rädda människor undan det onda – både det onda som de utsätts för och som de själva utsätter andra för. Det är här vi kan börja förstå hur Jesajas ord djupast sett handlar om Jesus Kristus. Han är ju Guds utvalde tjänare som har kommit för att bära världens synd, för att göra djävulens verk om intet, och föra fred och rättfärdighet fram i ljuset. Han har kommit för att försona oss med Gud, och göra oss till barn hos Gud.
Kapitel 59 började med att konstatera att det är våra synder som skiljer oss från Gud och gör att vi hamnar så snett. Jesus är Guds Lamm som bär bort världens synd – också dina och mina. Genom hans död och uppståndelse kan nu vi, som förut var långt borta från Gud, få komma alldeles nära – som barn – och leva i en god och hel relation till Gud. Den som är funnen av Gud, och varje dag ber om att få växa till i tro hopp och kärlek, är en liten tråd i världens stora väv – och den tråden söndrar inte väven, utan binder den samman.
Detta ord ger mig djup tröst. Livet för med sig sina prövningar. Vi kan drabbas av sjukdom, förluster, konflikter, sorg … Ja, vi kan drabbas av krig och ond bråd död. Men i allt förkunnar Bibeln att Gud är den som strider för oss. Gud är den som har kämpat mot det onda för att det onda inte ska få sista ordet utan Ljuset få segra till slut. Tack gode Gud!
Vår egen kraft ej hjälpa kan, / vi vore snart förströdda. / Men med oss står den rätte Man, / Vi stå, av honom stödda. / Frågar du vad namn han bär? / Jesus Krist det är. / Han är den Herren Gud, / som, klädd i segerskrud, / sin tron för evigt grundat. (”Vår Gud är oss en väldig borg.” M. Luther.)
Kommentera