En problematisk ”syndabekännelse”
I veckan fick vi oss tillsänt material inför ”Böneveckan för kristen enhet” som kommer att vara den 18-25 januari nästa år, och som inleds den 18:e med ”Bibelns dag”. Det är gott och väl. Att fira Bibeln och tillgången till Guds ord i vårt land, gör jag gärna, och jag står gärna i bön tillsammans med kristna syskon i vårt land liksom Jesus bad (Johannes 17: 20 – 21). Det som däremot fångade min uppmärksamhet var förslaget till gudstjänstordning som var bifogat, och den tillhörande syndabekännelsen:
L: Med ödmjukhet, som Guds barn och syskon i Kristus, tar vi emot Guds barmhjärtghet och vill svara på Guds kallelse att förnya alla våra relationer.
A: O Gud, förbarma dig över oss (sjungs)
L: Barmhärtige Gud, du lät din Ande svepa över vattnet där mångfalden föddes och växte till. Vi bekänner våra svårigheter att leva tillsammans i sann mångfald. Förlåt oss sådana tankemönster, ord ohc handlingar som går emot enheten i mångfalden.
A: O Gud, förbarma dig över oss (sjungs)
L: Barmhärtige Kristus, du lyssnare och lärare, du öppnar oss för nya visioner om hopp och om helande av de sår vi bär i våra sinnen och i våra kroppar. Vi bekänner att vi har underlåtit att lyssna till de röster som är annorlunda än våra egna, att vi har försummat attt använda ord som förmedlar helande och hopp och att vi om och om igen i våra attityder har utestlutit dem som ropar efter solidaritet och gemenskap.
A: O Gud, förbarma dig över oss (sjungs)
L: Barmhärtige Gud, du som är upprinnelsen till hela skapelsen, det eviga och livgivande Ordet. Vi bekänner att vi inte har lyssnat till din skapelse som suckar och ropar efter respekt och omsorg. Hjälp oss att vandra tillsammans och lyssna till den röst som stiger från allt levande och som lider och längtar efter helande.
A: O Gud, förbarma dig över oss (sjungs)
L: Gud, du som är källan till barmhärtighet och nåd, gjut din förlåtelse över oss. Låt din kärlek förvandla oss, låt din källa av levande vatten återupprätta ditt folks kraft. Vi ber så genom Jesus Kristus, vår Herre.
A: Amen.
Det är värt att förtydliga att materialet inte kommer från Svenska Kyrkan eller något annat samfund, utan från Svenska Bibelsällskapet och Sveriges Kristna Råd. Det finns hur som helst ett antal teologiska problem med den här syndabekännelsen som är värda att kommentera:
(1) Mot vem har jag felat?
Det viktigaste och djupaste problemet är att bekännelsen enkom rör sig på det inomvärdsliga planet. Ingenstans vänds bekännelsen till att sätta fokus på människans mest grundläggande problem, som David ber: Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon (Psaltaren 51: 6). Människans djupaste problem, och det hon har mest anledning av allt att bekänna, är att hon är bortvänd från Gud, d.v.s. att hon vare sig kan eller vill hålla det första budet: Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Om detta sägs inte ett ord i den föreslagna syndabekännelsen, och då ger bekännelsen ingen annan verkan än att avlasta ett dåligt samvete eller skrapa lite på ytan medan sjukdomen sitter kvar och orsakar fortsatt förruttnelse.
Till detta problemet hör att ordet ”synd” inte används en enda gång i bekännelsen. Kanske tycker någon att jag är rigid och att ett ord inte kan ha så stor betydelse, men det går inte komma ifrån att Bibelns stora ärende är syndernas förlåtelse genom tron på Jesus Kristus, som Jesus säger: Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. (Lukas 24: 46 – 47.) Att inte älska Gud och sin medmänniska, är synd och måste som sådan bekännas. Till detta ges ingen hjälp i den här bekännelsen.
(2) Vad hände med förlåtelsen?
Det andra problemet hör samman med det första: Där ingen synd finns, behövs ingen förlåtelse. Alltså finns det ingen avlösning. Direkt efter bekännelsen följer en sång, men ingen avlösning. Det är ett svek mot församlingen och det sveket är större än den svaga bekännelsen. Återigen: människans djupaste problem är att hon är skild från Gud genom sin synd, och därför i behov av hans förlåtelse, som aposteln Johannes skriver: Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. (Första Johannesbrevet 1: 8 – 9.) Kyrkans enda och viktigaste uppgift är just detta, att i ord och handling, förkunna evangelium: att Gud älskar människan mer än sitt eget liv (Johannes 3: 16) och att han gör var och en fri, helig och god som sätter sin tro till vad Jesus har gjort (Första Korinthierbrevet 1: 30-31; Första Johannesbrevet 4: 17, m.m.). Det är också denna förkunnelse som kan frigöra människan till att verkligen göra goda gärningar, bryta murar, vara solidarisk och så vidare. Men det är inte evangelium och Guds kärlek får vara motiveringen till självutgivande kärlek, där blir inte heller ”den goda kampen” god och rätt.
(3) Vad ska man egentligen bekänna?
Det sista jag vill lyfta fram är vad man uppmanas att bekänna. ”Vi bekänner våra svårigheter att leva tillsammans i sann mångfald.” ”Vi bekänner att vi har underlåtit att lyssna till de röster som är annorlunda än våra egna …” Alltså, allvarligt talat, vad är detta för bekännelse? Sedan när blev ”en svårighet” en synd? Och är verkligen svårigheten att ”leva tillsammans i sann mångfald” vårt djupaste problem? Jo, Svenska Kyrkan har onekligen problem med detta, vilket vi har sett prov på under hösten (jag tänker inte minst på behandlingen av Olle Fogelqvist), och där kan det finnas behov av bekännelse, men … vad är egentligen ”sann mångfald”? Här är allt för mycket som är otydligt och därför riskerar att binda samveten snarare än befria.
Jag sitter just nu och läser in mig inför vår temadag nästa söndag om evangelisk-luthersk tro och läser en del om Luthers stridigheter. Jag funderar på hur hans deltagande i den här syndabekännelsen skulle ha sett ut: ”Förlåt mig gode Gud för att jag inte kan leva tillsammans med påven i sann mångfald.”
Kanske tolkar jag bönen alltför illvilligt. Det går ju att läsa bönen som en del av temat ”för kristen enhet” och då kan man mycket väl bekänna att vi alltför ofta låter ego, högmod och stridslystnad splittra Kristi kropp. Det skulle kunna vara detta man är ute efter genom bekännelsen, och detta skulle ord i den inledande bönen kunna ge skäl att tro: ”Andas in i oss den sorts tolerans som gör oss till en gemenskap.” (Men det är ju också en mening som är … nästan löjlig.) Men (1) Det är i så fall en väl dold önskan, (2) Det låter väldigt mycket som att man vill ha gemenskap på bekostnad av sanning, (3) Punkt 1-2 ovan är fortfarande djupt problematiska ur teologisk synvinkel.
Avslutning
Det är ju inte det att man inte får be om det som tas upp – givetvis får man det! och den här typen av bön kan mycket väl ha sin plats i kyrkans gemenskap. Problemet är att bönen är så otillräcklig (och malplacerad). Jag är helt med på idén att man måste kunna tolerera olika åsikter och uppfattningar i ett samhälle och att varje människa måste lägga band på sina egna känslor för att acceptera att andra åsikter finns; men att i en syndabekännelse bekänna ”en svårighet att leva tillsammans” riskerar göra långt mer skada än nytta. Det är inte långsökt att dra slutsatsen att det är en synd att vilja säga emot och debattera emot den som man anser har en felaktig uppfattning i en fråga, och då är ju det demokratiska fria samtalet i fara. Men å andra sidan kanske den underliggande teologin är att den ene inte kan ha mer rätt än den andre (så länge denne inte utmanar det påståendet, för då har hon definitivt fel!) och då följer det ju att det är fel att inte ha fördrag med alla. Men det är inte god biblisk teologi.
Kommentera