Invandrare är vi allihopa …

Den hetaste frågan efter valet (eller åtminstone en av de hetaste frågorna) är den om SD’s framgång och hur den ska förklaras. Jag tänker inte ge mig in i en sakpolitisk diskussion, men skulle vilja lyfta fram några teologiska perspektiv på frågan. Kommentera gärna, men gör det sakligt och med respekt.

Först ett grundläggande påstående för diskussionen: En stat är inte samma sak som en individ, och de måste båda göra olika ställningstaganden. Därför är det inte självklart att man kan gå från påståendet: ”Så här skulle Jesus ha gjort” till påståendet ”Därför bör staten göra såhär” eller ”Därför bör en kristen rösta såhär”. Staten måste på ett annat sätt än individen ta hänsyn till ett helt land, dess befolkning och dess välgång, medan individen har rätt att vara mer selektiv och utan bekymmer kan prioritera dem som står närmare sig själv än andra. En individ gör alltså inte självklart fel om denne väljer att ge bort en tusenlapp till ett syskon eller nära vän, som behöver pengarna, men inte gör detsamma för en eller flera främlingar som behöver samma hjälp. En stat som skulle premiera en viss grupp på det viset, på grund av närhet i relationer, skulle däremot vara djupt orättvis. (”Vi ger generösa bidrag till dem som är medlemmar i vårt parti, men ger sämre ersättningar till er som stödjer oppositionen”, kunde vara ett exempel.)

Med det sagt väljer jag att låta frågan om staten vara från och med nu, och reflekterar lite över hur jag som enskild kristen tänker och vad som vägleder mig:

1. Guds omsorg och kärlek gäller varje människa jämlikt. Inför Gud är vi alla radikalt jämlika. När vi böjer knä i syndabekännelsen eller runt nattvardsbordet är vi absolut jämlika: vi är syndare som behöver Guds förlåtelse. Paulus drar den här jämlikhetstanken oerhört långt när han skriver i Galaterbrevet 3:

Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.

Aposteln Jakob uppmanar oss att inte göra skillnad på människor (Jakob 2: 1- 13).

2. Jesus var flykting. När Jesus var nyfödd tvingades hans familj att fly till Egypten för att undkomma en maktgalen kung som dödade alla småbarn i Jesus hembygd. Det är inte ett orimligt antagande att vår Herre därför har ett särskilt hjärta för människor som flyr för sitt liv – särskilt små barn. Därför bör jag också ha omsorg om dem.

3. I Gamla Testamentet återkommer uppmaningen från Gud till folket: ”Ta hand om den faderlösa, den fattige, främlingen och änkan. Kom ihåg att ni själva var främlingar i Egypten men att Gud befriade er.” Gud tillät aldrig Israel att glömma sin historia, och han använde historien som ett argument för varför de skulle vara generösa mot invandrare.

4. Men det som har talat starkast till mig den senaste tiden är bilden av frälsningen, och hur Gud gör oss till medborgare i sitt rike. Jag uttryckte den här tanken i min predikan den 19 okt. 2014, och återger en del av predikan här:

Detta är Guds rike. Det är ett förlåtelsens rike och ett nådens rike, och dess gränser är Guds kärleks gränser. De gränserna är inte stängda mot flyktingar; i det riket beräknar man inte kostnaderna för att ta emot alla dem som flyr undan satan, synden och döden; deras Herre har själv betalat varje kostnad för mottagandet, genom att ge sitt liv för att kunna göra dem till medborgare som flyr till Guds rike, i Jesu namn. I Guds rike står Jesus Kristus med öppna armar. Han ger förlåtelse, skuldfrihet, glädje och upprättelse åt var och en som tror. I Guds rike råder evangelium. […]

Kyrkan är det synliga uttrycket för detta nådens rike, och det är kyrkans uppgift att i ord och handling förkunna evangelium och kalla människor in i Guds rike – för just nu står de utanför. Vi har alla del i världens ondska, och det [d.v.s. den ondskan som vi alla har del i] går på tvärs mot Guds rike som är nådens och kärlekens rike. Kyrkan förkunnar att Gud finns, att han är också den synliga världens verklige kung, och att han en dag kommer att döma världen enligt sitt rikes lagar för att upprätta ett evigt fredsrike. Men än så länge råder amnesti. Sök dig till det riket så går du fri i domen! Det är för denna förkunnelses skull som kyrkan finns. Det är bara genom predikan om Jesus Kristus som har dött och uppstått för världens skull som människor kan förstå att de behöver amnesti. […]

Men vet du. Det är inte bara så att du får amnesti undan Guds dom när du vänder om till Gud. Du adopteras dessutom in i Guds familj och får löfte om att ärva makten och rikedomen som rikets kung äger. Det betyder att Guds rike bär med sig verkligt liv före döden!

Detta tema är återkommande i Nya Testamentet om än inte ordvalen är exakt desamma (se t.ex. Efesierbrevet 2: 11 – 22, och Första Petrusbrevet 2: 1 – 10).

Detta är några teologiska motiv som vägleder mig när jag reflekterar över den kristne och invandraren. Mycket mer finns att säga, men det får anstå till senare.