Några ord om bönen

De senaste dagarna har jag blivit påmind om vilken stor gåva det är att vi får be till Gud, och jag vill dela en liten uppmuntran med er.

På gymnasieskolan där jag deltidsarbetar ser jag filmen ”Arn” med ettorna. Filmen handlar om en ung man, som växer upp i Västra Götaland under 1100-talet. Som ung skickas han till ett kloster där han lär sig läsa, skriva och att strida. Som vuxen kommer han hem till sin familj igen, och då möter han en kvinna som han blir kär i. Av diverse anledningar skiljs de båda åt, men innan de skiljs får Arn flickans kors som hon har burit runt halsen. Senare får man se Arn, som tempelriddare, sittandes i Jerusalem och fingra på korset.

Det var nog inte bara en bön när han höll i korset utan också ett sätt att minnas och att vara nära sin älskade. 700 år senare hade han antagligen hållt ett fotografi i händerna i stället. Idag hade han haft en smartphone.

Mobiltelefonerna är märkliga uppfinningar som låter oss överbrygga avstånd i rummet som vi aldrig tidigare har kunnat överbrygga. Genom telefonen kan jag hålla kontakt med dem jag älskar även om vi inte ses. Det är en glädje och en trygghet för många av oss.

Och vet du, Gud har lovat oss att vi kan vara nära honom varje dag, varje stund, på varje plats. Genom bön i Jesu namn överbryggas alla avstånd mellan mig och Gud och vi får komma i nära och förtroligt samtal med varandra – vilken gåva!

När Jesus lärde sina lärjungar att be, lärde han dem säga: ”Vår Fader, du som är i himlen …” Tänk att vi får säga ”pappa” till Gud. Gud, som har skapat allting och är så oändligt full av kärlek och godhet. Tänk att jag får lov att tilltala den guden med ett så familjärt och kärt ord som pappa. Hur kan det vara så?

Ja, ungefär som mobiltelefonen träder in som ”medlare” mellan mig och den jag vill nå och överbryggar avståndet, så träder Jesus in som medlare mellan mig och Gud och låter mig tala förtroligt med Gud. Missförstå mig inte, Jesus är inte ett medel eller en teknisk apparat (!), men det är Jesus som överbryggar klyftan mellan mig, syndare, och Gud den helige. Jesus har själv uppmanat oss att be (se t.ex. Matteus 7:7-11, Johannes 14:13-14), och Bibeln förklarar för oss att Jesus till och med ber för oss (Romarbrevet 8:34, 1 Johannesbrevet 2:1).

Gud, den allsmäktige, är alltså bara en bönesuck ifrån var och en av oss, och han har själv uppmanat oss att be till honom i Jesu namn. Tänk vilken gåva! Och ändå är det så lätt att bönen blir någonting som vi ”ska bocka av” på dagens att göra-lista.

Vi är nog många som kan uppleva hur bönen blir en börda snarare än en förmån. Tänk som den onde vill förvrida perspektivet för oss. Det är ju inte så att jag går runt och tänker: ”Jag undrar om jag måste prata med min fru idag. Vi pratade ju faktiskt tio minuter igår. Det kanske räcker med ett sms innan jag lägger mig.” Nej, jag vill ju prata med henne! Jag mår bra av det. Hon förtjänar det. Jag uppskattar det. Det är viktigt för vår relation. På liknande sätt är det ju med bönen. Gud är inte en uppgift att klara av utan den grundläggande relationen för hela vår  tillvaro. Gud älskar var och en av oss mer fullkomligt än någon eller någonting annat. Det är gott för oss att få vara i Guds närhet. Precis som mobiltelefonen låter mig hålla kontakt med min fru under dagen, så kan också bönen få hjälpa mig hålla kontakt med Gud under dagen. I arbetet, i köket, på pendeln, eller var jag nu befinner mig, kan jag genom bönen helga varje stund och varje aktivitet och göra det till en helig aktivitet.  Vänd din dag till Gud i en bönesuck: ”Herre Jesus, hjälp. Herre Jesus, beskydda.” Och på kvällen får du lov att summera dagen och lämna över alla som du älskar till Guds nåd.

Tänk vilken gåva det är att få be!

Så som Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, liksom jag har hållit min Fars bud och är kvar i hans kärlek. Detta har jag sagt er för att min glädje ska vara i er och för att er glädje ska bli fullkomlig. (Johannes 15.)

Taggar:
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Äktenskap och singelskap

Relationer hör till det viktigaste vi har i våra liv. Våra liv präglas av våra relationer. Vänskap, familjeband, arbete, fritid, kärlek och längtan. Allt präglas av relationer.

För den som är gift är det både en glädje och en utmaning att leva tillsammans med en annan, och man konfronteras ofta med sina egna tillkortakommanden. För den som lever i singelskap kan förväntningarna från kyrka, familj och samhälle ibland upplevas som onödigt höga på att man inte kommer att finna meningen med livet förrän man har funnit en partner.

Till oss alla, oavsett livssituation, har Bibeln någonting viktigt att säga. Den djupaste uppmaningen Bibeln ger oss när det kommer till relationer är: oavsett hur vår livssituation ser ut är vi kallade att låta Jesus vara vårt hjärtas brudgum och vår första kärlek. Den som lever i ett äktenskap lever i en god relation – den är skapelsegiven och välsignad av Gud. Den som lever i singelskap lever också den ett meningsfullt liv.

Om dessa frågor handlade de två första predikningarna i Roseniuskyrkans predikoserie, hösten 2016. Du kan lyssna till den första predikan här (fr. min. 29) och till den andra predikan här (fr. min. 24).

Taggar: ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Att träna för evigheten

Kan man egentligen tala om ”att träna för evigheten”? Vad betyder egentligen den frasen? Vi vet ju om att Jesus har gjort allt för vår frälsning, och att våra ansträngningar inte har med saken att göra. Två saker har fått mig att tänka till de senaste 10 dagarna, och jag skulle vilja dela några reflektioner. Läs mer ›

Taggar: , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Några reflektioner inför ”Awakening Europe”

Ett av årets allra största kristna event närmar sig. Till helgen om två veckor är det dags för ”Awakening Europe”, och jag vet om att många gör sig redo för att åka dit. Visionen för helgen är ”Disturb the normal”, och grundtanken bakom eventet är att Gud älskar Skandinavien och vill se en väckelse över norra Europa.

Det är svårt att säga emot idén att Gud älskar norra Sverige eller längtan efter väckelse, och ändå är jag tveksam till saker i teologin och uttryckssättet i vad som kommuniceras. Det här blogginlägget är avsett att föra ett kritiskt teologiskt resonemang om evenemanget.

Läs mer ›

Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Mina anteckningar från det första bibelstudiet på VARDag

 

Text: Matteus 5:1-12

I kapitel 4 har Jesus frestats, börjat förkunna, kallat apostlar, samt börjat bota och predika. ”Ryktet om honom gick ut över hela Syrien … och mycket folk följde honom.” Det verkar alltså ha uppstått någon form av folkvandring omkring Jesus, och Jesus börjar undervisa: ”Saliga är de som är fattiga i anden …” Ursäkta, tänker man, men varför väljer du ett så svårt ämne precis när det börjar gå bra för dig? Det är fortfarande två år kvar till val i Sverige, men redan nu vet politikerna att det är viktigt att rida på de framgångsvågor som visar sig. Jesus väljer att använda ”framgångsvågen” till ett ganska kärvt budskap. Det är långt ifrån populistens propaganda. Läs mer ›

Taggar: , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Läst och reflekterat

Om Magnus Malms grundlösa luther-kritik

Jag förstår mig inte riktigt på Magnus Malm. Jag har läst flera av hans böcker och uppskattar dem. Han har en särskild gåva i att skärskåda samtiden och på ett träffande sätt ropa: ”Kejsaren är naken.” Han kan dra vissa politiska slutsatser av sin trostolkning som jag inte köper fullt ut, men hans skarpa blick är en gåva till kristenheten.

Just nu läser jag boken Ett hjärta större än världen, som handlar om Jesu Bergspredikan (Matteus 5-7). Det passar bra eftersom vi går igenom Bergspredikan på VARDag. Boken är inte särskilt textutläggande utan mer en samling av Malms tankar som visar sig ha koppling till Bergspredikan, men det är som vanligt intressant läsning. Han har läst mycket, reflekterat mycket, levt mycket och därigenom kan han se långt och djupt – förutom när det kommer till luthersk kristendom. Då stannar blicken vid nästippen. Jag begriper det inte.

Ta följande exempel från sidan 157 (Libris, 2009, 4:e tryckn.):

Men även inom kyrkan har polariseringen mellan gudomligt och mänskligt återkommit gång på gång. Där tippar motsättningen åt andra håller: människan är egentligen värdelös som en rostig plåtburk, men eftersom Gud är så god plockar han upp henne ändå [fotnot 155, med referens till Bo Giertz liknelse i romanen Stengrunden]. Det finns enligt denna förkunnelse inte något egenvärde i människan eftersom hon är så förstörd av synden. Allt hopp står till att Gud gripen in … trots människan.

Primo: hur kommer Malm till slutsatsen att denna liknelse betyder att människan saknar egenvärde? Har han missat att lutheranerna inte kan sluta tala om Guds kärlek till människan som har drivit Gud till korset?

Secundo: Ser inte Malm motsägelsen i sin egen text. Läs följande stycke på sidan 201:

Man brukar tala om tre stadier i insikten om den egna synden. Först får jag syn på enskilda handlingar, repliker, händelser. Efter ett tag upptäcker jag att detta inte rör sig om isolerade händelser utan om djupt rotade mönster, som dessutom har en obehaglig tendens att upprepas. Till slut märker jag att jag är vanmäktig inför dessa mönster. Jag kan helt enkelt inte ta mig ur det här.

Och det tar stopp i min tanke. Det är ju just precis detta som Giertz vill betona med sin liknelse med stengrunden: jaja, du kan plocka bort en och annan sten från ditt hjärtas åker (”enskilda handlingar, repliker, händelser”); sedan försöker du gå åt djupare problem, och plocka bort tyngre stenar och göra andliga övningar m.m. för att komma åt roten till synden (de djupt rotade mönstren); men till slut stöter du emot en stengrund i ditt hjärta, som du bara inte kan råda bot på (du är ”vanmäktig inför dessa mönster”). Det är detta gradvisa uppvaknande som luthersk själavård talar om när man talar om ”nådens ordning”. Se Bo Giertz fina utläggning i boken Kyrkofromhet.

Ett annat exempel på Malms kortsynthet gällande luthersk/protestantisk kristendom. På sidan 205 skriver han:

Vi återvänder till Ignatius knastertorra handbok från 1500-talet. På den tiden debatterades det häftigt och uppslitande om nådens roll i det kristna livet. Luther och de andra reformatorerna insisterade på att nåden ensam ger en människa frid med Gud. Ignatius visste också att det var så, men lyfte fram ett mer dynamiskt syfte med nåden: att göra människan till Jesu efterföljare. Nåden gör mig inte bara rättfärdig, den gör mig till lärjunge.

Vi kan ta exemplet med meditationen över Jesu lidande i Andliga övningar: ”Att begrunda hur han utstår allt detta för mina synders skull och så vidare. Vad borde jag göra och utstå för hans skull?” Här skulle en protestantisk vägledning sannolikt mynna ut i mottagandet: Jesus har gjort allt detta för dig, det är färdigt, du får bara ta emot det i tro. Ignatius går ett steg längre: när du ser vad Jesus har gjort för dig, vad är ditt gensvar till honom?

Och min reaktion är: på allvar? Du som har läst så mycket och tänker så djupt, är din inskt i protestantisk teologi så otroligt grund?

Primo: Malm blandar äpplen och päron. Efterföljelsen är helgelse. Rättfärdiggörelse är frälsning. Så, protestanterna gjorde fullständigt rätt i att insistera på att det är nåden ensam som rättfärdiggör och frälser, genom trons mottagande. Inte vårt gensvar. Så, vad Malm lyfter fram är att protestanterna och Ignatius tänkte likadant om rättfärdiggörelsen (om det stämmer kan jag inte avgöra), men sedan nöjer han sig med att konstatera att en protestant ”sannolikt” inte skulle kunna vägleda till helgelse. Men det är snarare en brist i Malms kännedom om luthersk teologi, och inte en brist i den lutherska teologin. Ty,

Secundo: Har Malm aldrig läst Luthers Lilla Katekes? Jag menar, vill man få någon som helst uppfattning om luthersk kristendom så borde ju Lilla Katekesen vara en tämligen passande startpunkt. Vad skriver Luther om dopet?

Fråga: Vilken nytta medför dopet?

Svar: Dopet verkar syndernas förlåtelse, frälsar från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla, som tror det, som Guds ord och löften lovar.

Här talar alltså Luther om frälsningen. Så långt är Luther och Malm överens. Sedan fortsätter Luther, tre frågor senare:

Fråga: Vad betyder detta dop i vatten?

Svar: Det betyder, att den gamla människan i oss skall dränkas genom daglig ånger och bättring och dödas tillsammans med alla synder och onda begärelser, och att sedan en ny människa dagligen skall uppstå och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud för evigt.

Fråga: Var står det skrivet?

Svar: Aposteln Paulus säger i Romarbrevets sjätte kapitel:

Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.

Här står det ju uttryckligen att människan ska svara på denna frälsande nåd genom att varje dag slå ner synden i sitt liv och ”leva i rättfärdighet och helighet inför Gud”. Även Luther tar alltså nåden ett steg längre och talar om hur nåden ska fostra goda gärningar. I Augsburgska bekännelsen, det lutherska trosdokumentet framför alla andra, står följande att läsa under rubriken ”Om tro och goda gärningar”:

Därjämte lära de våra, att det är nödvändigt att göra goda gärningar, icke för att vi skola tro oss förtjäna nåd genom dem, utan emedan Gud vill det. Endast genom tron mottages syndernas förlåtelse och nåd. Och emedan den helige Ande mottages genom tron, förnyas hjärtana och får nya böjelser, så att de kunna åstadkomma goda gärningar. Ty så säger Ambrosius: Tron är upphovet till en god vilja och till ett rätt handlande.

Ja, det är sant att Augustana därefter förklarar att det bara är den pånyttfödde som kan göra gärningar ”som håller måttet inför Gud”, vilket en del raljerar över, men det är en annan fråga. Det har således varit en barnlek att visa på hur Malms kritik av luthersk och protestantisk tro är alldeles felaktig, och det bara genom att öppna två av de mest grundläggande böckerna i luthersk tro, katekesen och augsburgska bekännelsen. Jag kan inte förstå denna ytlighet på just det här området, när han är så skarpsynt i övrigt …

Nåväl. Detta får räcka för den här morgonen. Jag uppskattar Malms böcker, men den här tendensen i hans litteratur är tröttsam och märkligt ytlig. Kanske ni har en annan uppfattning?

Taggar: , ,
Publicerad i Läst och reflekterat

En glimt från torsdagens arbete

Det var länge sedan jag hade tid att skriva ett blogginlägg senast. September har varit full av planering och förberedelser inför olika saker. Det har varit VARDag, tonårsgrupp, gudstjänster och församlingshelg. Det har varit härliga veckor med givande möten, men av samma anledning har det inte funnits tid att skriva så mycket.

I min bibelläsning har jag precis avslutat läsningen av Psaltaren. Det gör en gott att läsa den boken. Den är så full av livets alla känslor, och samtidigt en djup förtröstan på Gud. Inte undra på att Psaltaren har varit judars och kristnas bönebok under så lång tid. I bönerna kan vi sätta in våra egna liv med dess glädjeämnen och orosmoln, med dess sorger och förhoppningar, utan att för den skulle fastna i självömkan eller hopplöshet, som ju så lätt händer när vi är utlämnade åt oss själva. Psaltaren hjälper oss samtidigt att hålla blicken fäst på Gud och Guds barmhärtighet.

På VARDag i tisdags pratade vi om Jesus konstaterande i Bergspredikan: ”Ni är jordens salt och världens ljus.” Det är utmanande och samtidigt tröstande ord. Utmanande: liksom saltet skyddar mot förruttnelse och ljuset lyser upp mörkret, så ska också de kristna motverka världens förruttnelse och avslöja det destruktiva i vår omgivning. Det är inte alltid uppskattat. Tröstande: Jesus konstaterar ett faktum – ”ni är” – och detta faktum grundar sig inte i de kristna utan i Kristus.

Jag påminde om den tyske teologen Dietrich Boenhoffer som i boken ”Efterföljelse” skriver om den dyra och den billiga nåden. Den billiga nåden ”rättfärdiggör synden men inte syndaren”, medan den dyra nåden ”rättfärdiggör syndaren men inte synden”. Den billiga nåden talar inte om efterföljelse, försakelse och nödvändigheten av att omvända sig. Då blir Guds frälsning bara en extra krydda som man kan lägga till livet – ungefär som att sätta sig i bastun efter träningen – trevligt, men långt ifrån nödvändigt. Den dyra nåden däremot är dyr eftersom den kostade Gud livet och den kan kosta oss våra liv. Efterföljelsen kan kräva det. Och samtidigt är det en nåd som är värd varje försakelse, eftersom nåden ger gemenskap med Gud och liv bortom döden. Valet står alltså inte mellan att sitta i bastun eller inte efter träningen, utan om att överhuvudtaget gå upp ur sängen på morgonen – om jag ligger kvar kommer mina muskler att förtvina. Så kommer också jag att förtvina och slutligen dö om jag inte vänder om till Gud. Men Gud ger mod och liv till den som söker sig till honom. Det är gott.

I eftermiddag är det dags att göra planeringar för oktober.  Tänk att oktober snart är här … Jag ser särskilt mycket fram mot dels predikoserien, dels temaeftermiddagen med anledning av Rosenius tvåhundrade födelsedag.

Trevlig fortsättning på torsdagen!

Taggar: , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

Guds barmhärtighet

Om tunga bördor trycker ner mig

och allt blir olust och besvär,

om mina vänner överger mig,

om gammal sjuk och trött jag är,

ett stöd i sorg och ensamhet

jag har i Guds barmhärtighet.

(Svenska Psalmboken 245:5)

Tänk vilken nåd att det får vara så. Tänk vilken tröst och vilken glädje.

Idag är livet ljust. Solen skiner, det är snart helg, och det har varit en bra vecka. Men det är inte där grunden för livet finns. Nej, det finns någonting starkare och någonting bättre. Någonting som inte rubbas i takt med världen, utan som står där orubbligt fast oavsett hur livet artar sig. Det är Guds barmhärtighet.

”Kan det verkligen gälla mig? Jag tvivlar ju. Jag kan inte förstå allt som står i Bibeln. Jag har ju gjort sådant som jag aldrig för mitt liv skulle vilja att andra fick veta. Jag ler i gudstjänsten, men känner mig som en hycklare. Nog för att Guds barmhärtighet gäller dem som har gjort upp med sin synd, men jag faller ju tillbaka i den. Kan verkligen Guds barmhärtighet gälla också för mig?” Ja, vet du, den kan faktiskt det. Guds barmhärtighet omsluter varje människa som vänder sig till Gud i bön.

Vi bär alla på synder som vi inte är stolta över, och kom det an på oss själva vore vi alla utan hopp om Guds barmhärtighet, men Guds barmhärtighet grundar sig inte i mottagarnas värdighet utan i givarens kärlek. Det gör hela skillnaden.

Taggar:
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg

”I want to break free”

I want to break free
I want to break free
I want to break free from your lies
You’re so self satisfied I don’t need you
I’ve got to break free
God knows, God knows I want to break free.

(Queen, ”I want to break free”, The Works, 1984.)

Freedom-Series-Logo

”Frihet”. Få ord klingar så vackert i det allmänna medvetandet, som detta enkla ord. Frihet. Frihet från förtryck. Frihet att vara sig själv. Frihet att resa, leva, föra sig, röra sig, uttrycka sig. Yttrandefrihet. Tryckfrihet. Föreningsfrihet. Religionsfrihet. Vart jag än vänder mig: frihet. Och vart jag än vänder mig: bundenhet. ”Frihet” är ordet som klingar vackrats. ”Bundenhet” är ordet som bäst beskriver vår känsla. Läs mer ›

Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Personligt

Livets förunderlighet – kort om Marilynne Robinsons Gilead-trilogi

Det är snart ett år sedan jag läste den amerikanska författaren Marilynne Robinsons essä ”Fear”  i den amerikanska tidskriften New York Review of Books. Det var en märkvärdig essä som gjorde mig mycket intresserad av författaren (essän börjar med meningen: ”America is a Christian country,” vilket i sig är ett ganska märkligt påstående att finna i New York Review, om du är bekant med tidskriften). Ungefär samtidigt gavs hennes senaste roman ”Lila” (det är ett flicknamn) ut på svenska vilket gjorde mig uppmärksam på henne som romanförfattare.

Marilynne_Robinson

Jag förstod snart att Robinson är personligt kristen och själv aktiv i en församling (hon är kalvinist) där hon ibland predikar, och trots att hon inte har skrivit mer än fyra romaner (hon är 73 år gammal, romandebuterade 1980 och gav ut nästa roman 2004) är hon en av USA:s mest omtalade författare. President Obama har omtalat henne som (en av) sin(a) favoritförfattare, och Robinson gjorde en lång och omskriven intervju med presidenten som publicerades i två delar i New York Review hösten 2015 (del 1 och del 2).

Under senvåren tog jag mig till slut tiden att läsa hennes tre senaste romaner, den så kallade Gilead-trilogin, och de gjorde ett starkt intryck på mig. Det är de romanerna som den här bloggposten i all korthet ska behandla.  Läs mer ›

Taggar: , ,
Publicerad i Läst och reflekterat