I november 2016 meddelade Oxford Dictionary att årets ord 2016 är ”post-truth” (kommenterat här av Washington Post). I svallvågorna av Brexit och kampen om Vita Huset har användningen av ordet skjutit i höjden sedan hösten 2016. Jag har givetvis hört ordet nämnas tidigare, men så läste jag definitionen av ordet i veckan. Så här förklarar Oxford Dictionary det:

relating to or denoting circumstances in which objective facts are less influential in shaping public opinion than appeals to emotion and personal belief. [relaterar till eller betecknar omständigheter i vilka objektiva fakta är mindre betydelsefulla för att skapa allmänna uppfattningar än känslor och personliga övertygelser/personlig tro.]

Och så slog det mig. Givetvis. Det här är den naturliga ändpunkten för vår kultur och förekomsten av post-truth hör nära samman med en filosofisk teori om hur det moraliska språket fungerar. Min tes i det här inlägget är att post-truth är en naturliga slutpunkt för en kultur som är präglad av den så kallat emotivistiska teorin om det moraliska språket.

För att kunna försvara min tes måste jag skriva ett tämligen filosofiskt (och alldeles för långt …) inlägg så häng med på en filosofisk utvikning. (Om du inte är intresserad av moralfilosofi kan du hoppa över de kommande två rubrikerna och gå direkt till diskussionen i avsnitt 3):

1. En mycket kort introduktion till moralfilosofi

I moralfilosofi kan man enkelt sett dela in studiet av moraliska frågor i tre områden: Praktisk etik, normativ etik och metaetik.

Den praktiska etiken är den enklaste formen av etiskt resonerande. Man frågar sig om det är rätt att döda, att äta djur, att ljuga m.m. Det är helt enkelt det vi gör till vardags. Normativ etik handlar snarare om vad som bestämmer spelreglerna för det etiska resonemanget. Är det regler, plikter, vår karaktär eller kanske nyttan som en handling för med sig? Vi talar nu om de etiska teorierna snarare än de enskilda fallen. Metaetiken för oss ett snäpp högre i abstraktionsnivån. I metaetiken studerar vi i kraft av vad ett moraliskt omdöme kan sägas vara sant. Tänk så här:

Om jag pekar på en genomskinlig flytande vätska i mitt dricksglas kan jag säga: ”Det här är vatten.” OK. Inte så konstigt. Men du kanske är kemist eller biolog och formar tanken: ”Vad betyder det egentligen när jag säger ’det här är vatten’?” Eftersom du kan det här med kemi tänker du: ”Uttrycket ’det här är vatten’ betyder egentligen ’den här vätskan är H2O’.” (Jag är vare sig biolog eller kemist, så tolka mig med generositet.) Det är det ”vatten” betyder, ”H2O”. Men vad betyder det egentligen att säga: ”Det är rätt att tala sanning”? I metaetiken försöker man svara på den frågan.

2. En mycket kort introduktion till metaetiken med särskilt fokus på emotivism

Den bredaste indelningen av metaetiska teorier är den mellan ”kognitivism” och ”icke-kognitivism” (”kognitivism” har med tänkande att göra, av latinets cogitare, att tänka, eller engelskans cognition, ung. tänkande). Kognitivistiska teorier menar att moraliska omdömen uttrycker satser, eller propositioner, som kan vara sanna eller falska. Så, när jag säger ”Det är fel att döda” är det ett omdöme som kan vara sant eller falskt. Uttrycket fungerar alltså på samma sätt som när jag säger ”Rögle är det bästa hockeylaget i Sverige”. Jag kan kontrollera Rögles resultat de senaste åren och så bilda mig en uppfattning om huruvida påståendet är sant eller inte. (Kolla inte upp det. Det är så nedslående läsning …) Det finns många teorier om hur, mer exakt, uttrycket faktiskt ska tolkas och i kraft av vad det är sant eller falskt, men det behöver vi inte gå in på nu. Kognitivistiska teorier är till största del realistiska, d.v.s. de utgår från att moraliska värden existerar objektivt.

Den andra typen av metaetisk teori är icke-kognitivism. Den mest kända icke-kognitivistiska teorin kallas för emotivism. Teorin utvecklades framför allt av filosoferna A.J. Ayer och C.L. Stevenson och var särskilt stor under 1930-1950-talet. Moralfilosofen Alasdair MacIntyre har uttryckt ett mycket tänkvärt, och i min mening till stora delar övertygande, historiskt argument för emotivismens inflytande på vår kultur i boken After Virtue (lösningen är kanske inte fullt lika övertygande; se då hellre hans senare bok Dependent Rational Animals). Emotivismen har till största delen övergivits, som förklaring av det moraliska språket, men tagit sig annan form och nutida icke-kognitivistiska filosofer är t.ex. Alan Gibbard och Simon Blackburn.

Även om nutida filosofer inte direkt håller fast vid emotivismen kommer jag att, i MacIntyres efterföljd, argumentera för att emotivismen har infiltrerat vår kultur och blivit den rådande tolkningsramen för moraliska yttranden. Därför måste jag ge en kort förklaring till vad emotivismen går ut på.

   2.1. Emotivism

Emotivismen hävdar att moraliska påståenden inte alls uttrycker propositioner som kan vara sanna eller falska. När vi yttrar påståendet ”det är fel att döda” säger vi ingenting som kan vara sant eller falskt. I stället uttrycker vi en känsla. En kognitivist tolkar påståendet ”det är fel att döda” som t.ex. ”det skapar mer olycka än lycka att döda” eller ”att döda är ett brott mot en allmängiltig plikt” etc. En emotivist tolkar påståendet ”det är fel att döda” som ”Döda(BUU!)”. ”Det är rätt att bevara liv” betyder: ”Bevara liv(Jippie!)”

Lägg märke till att emotivismen inte säger att ”det är fel att döda” betyder: ”Jag tycker illa om att oskyldiga dödas” eller något liknande. Emotivism är inte detsamma som subjektivism. Påståendet ”Jag tycker illa om att oskyldiga dödas” är ju ett påstående som kan vara sant eller falskt. Emotivismen säger i stället att vi uttrycker en känsla förklädd till ett faktapåstående när vi säger ”det är fel att döda”.

Lägg dessutom märke till att emotivisten gärna accepterar att det ser ut som att vi uttrycker faktapåståenden när vi resonerar moralfilosofiskt. Det verkar som att vi gör faktapåståenden när vi säger ”det är fel att döda”, men skenet bedrar. Kanske kan man göra en jämförelse: Säg att min fru kommer hem och att jag har diskat och städat. Hon utbrister: ”Åh, du är bäst i hela världen!” Det skulle såklart kunna tolkas som ett faktapåstående: ”Du är bäst i hela världen på att diska och laga mat”, men en mer trolig tolkning är att hon säger: ”Hurra för vad du har gjort!” På liknande sätt ser det ut som att ett moraliskt omdöme (”det är fel att döda”) är ett faktapåstående medan det i själva verket är ett känslouttryck (”usch för att döda”).

3. Post-truth, emotivism och postmodernism

Med den här filosofiska utläggningen avklarad kan jag nu gå vidare till att föra samman post-truth politics, sociala medier och den emotivistiska kulturen. Tesen som jag ska försöka argumentera för är att emotivismen har sipprat in i det offentliga medvetandet och långsamt blivit normen för vårt moraliska språk utan att vi själva är medvetna om det. Därför befinner vi oss idag i en tid som kan karakteriseras som post-truth politics. Jag menar dessutom att sociala medier är det perfekta mediet för en emotivistisk kultur.

Titta nu återigen på definitionen av post-truth:

relating to or denoting circumstances in which objective facts are less influential in shaping public opinion than appeals to emotion and personal belief. [relaterar till eller betecknar omständigheter i vilka objektiva fakta är mindre betydelsefulla för att skapa allmänna uppfattningar än känslor och personliga övertygelser/personlig tro.]

Post-truth politics betecknar alltså en tid då känslor och personlig tro är viktigare än fakta. Detta är emotivismens sociala oäkting.

    A. Postmodernismen

Samtidigt som emotivismen långsamt men omedvetet har färgat av sig på vårt moraliska språk, har postmodernismen slagit till mot vår kultur. Postmodernismen, som jag här använder ordet, innebär kortfattat att övertygelsen om en enda objektiv verklighet, definierad av en metaberättelse som politiska ideologier och religiösa åskådningar, har övergivits till förmån för mindre gemenskapers rivaliserande berättelser. Eftersom det inte längre finns konsensus om en (1) objektiv berättelse om verkligheten, saknar därför de enskilda berättelserna den auktoritet som tidigare religioner eller naturvetenskapen har haft.

Därför blir din sanning just din ”sanning” och saknar intuitiv relevans för mig. Jag måste inte lyssna till vad du säger eftersom vi inte delar en berättelse om hur verkligheten ska definieras och förklaras.

Jag menar inte att vara alarmistisk, men det är inte utan att jag reflekterar över Jesus ord i Johannesevangeliet:

Ni har djävulen till far och vill följa er fars begär. Han har varit en mördare från början och har aldrig stått på sanningens sida, för det finns ingen sanning i honom. När han talar lögn talar han utifrån sig själv, för han är en lögnare och lögnens fader. (vers 44.)

Jag menar nu inte att peka ut någon enskild människa som djävulen personifierad (!) men med tanke på hur framträdande regelrätta lögner har varit i den politiska debatten den senaste tiden är det ett ord värt att fundera över.

   B. Post-truth politics

Vi är många som har förvånats över Brexit-förespråkarnas, Trumps och trumpisternas förmåga att vifta bort vad vi uppfattar som etablerade sanningar, men i själva verket är det inte så märkvärdigt. Det är tvärtom ganska naturligt att en kultur, där samhällsvetenskaperna under de senaste fyrtio åren har präglats av postmoderna filosofer (jag kan bara tänka på min egen lärarutbildning som så starkt inpräglade idén att kunskap inte är någonting som kan föras över från lärare till elev, utan är någonting som varje individ skapar i samspel med omgivningen) skapar människor som svarar på vetenskapens verklighetsbeskrivning med orden: ”Säger du ja.”

Definitionen av post-truth politics är alltså att objektiva fakta spelar mindre roll för att forma offentlig opinion än känslor. Eftersom vårt moraliska språk dessutom är präglat av emotivismen har vi, utan att vi förstår det, börjat tolka känslor som väcks av moraliska frågor som uttryck för sanning i moraliska frågor.

Därför saknar det i viss mån betydelse om populisterna far med osanning när de gör sina påståenden om invandring, hotet från muslimer, om välfärdsstaten som krackelerar, polisen som inte klarar någonting, eller vad det nu kan vara; så länge ”rätt” känslor väcks måste populisten ha rätt, och om du kontrar med ”fakta” så är dessa fakta ingenting annat än din verklighetsbeskrivning.

   C. Sociala medier

Jag är lite osäker på om jag har lyckats driva hem min tes, men jag tror att den blir som tydligast i exemplet med sociala medier. Det är allmänt omvittnat att hat-språk har skenat med uppkomsten av e-post och sociala medier, och sociala medier har blivit en maktfaktor att räkna med i politiken. Vad beror det egentligen på? Min tes är att det beror på att språket för sociala medier, inte minst Facebook och Instagram, är känslor. Eftersom jag själv har bäst kännedom om Facebook blir det mitt exempel.

När jag läser något på Facebook eller ser en bild kan jag givetvis välja att skriva en kommentar, men de flesta av oss väljer att ”reagera”. Då kan jag markera om jag gillar, älskar, skrattar, förvånas, gråter eller blir arg. Här är emotivismen som allra tydligast. Jag skulle t.ex. kunna skriva på Facebook: ”Det enda rätta för Sverige är att stänga sina gränser”, och jag skulle få en mängd kommentarer. Många skulle troligtvis vara arga, vissa förvånade och vissa skulle gilla. Det uppstår en viss strid mellan de olika reaktionerna, och jag påstår att medelsvensson faktiskt tror sig göra någonting moraliskt signifikant genom att ge uttryck för en känsla. En del skulle också kunna svara med hatmeddelanden.

Sociala medier är en sådan maktfaktor idag eftersom de talar känslornas språk samtidigt som de ger oss illusionen av att göra någonting moraliskt intressant genom att reagera på en bild eller ett meddelande. I själva verket gör vi inte något som är mer moraliskt intressant än när vi står i Rögles hejarklack och skriker: ”Hata Malmö!” eller: ”Älska Rögle!” Det är samma sak.

4. Sammanfattning och avslutning: where do go from here?

Jag har försökt argumentera för att post-truth har blivit framgångsrikt på grund av hur det moraliska språket fungerar idag och att sociala medier är ett utmärkt verktyg för emotivismen. Du kommer säkert att ha invändningar, och om du är tränad filosof finner du säkert luckor i mitt argument. Upplys mig gärna om dem.

Vilken är då vägen framåt? Hur ska man kunna svara på den frågan egentligen … Här är ett par reflektioner:

1. För det första måste vi inse att vi inte gör något moraliskt intressant när vi reagerar på saker på sociala medier. Vi kan gärna göra det, och det är inte fel, men det är inte samma sak som att formulera sig i ord.
2. För det andra måste vi uppvärdera sanningsbegreppet och bekämpa postmodernismen.
3. För det tredje måste gemene man få en bättre förståelse för vad ”vetenskap” är för någonting och varför vetenskapliga teorier äger mycket större giltighet och trovärdighet än någon enskild människas tyckanden.
4. För det fjärde måste vi, såväl medelsvenssons som den politiska och intellektuella eliten, utveckla politiska dygder. Det betyder att vi måste öva oss i att bemöta varandra med välvillighet, lyssna till motståndarens argument i en generös och öppen anda. Vi måste lära oss återhållsamhet så att vi inte agerar i enlighet med våra impulser utan låter förnuftet styra. Vi måste lära oss sympati, vilket låter oss se tillvaron utifrån vår medmänniskas synpunkt och därför kan forma omdömen som inte bara ser till min och min familjs bästa utan till hela samhällsgemenskapens bästa. Det är bara några av de dygder vi måste utveckla.
5. För det femte och sista måste den som vill följa Herren Jesus söka Gud, för bara Gud är den yttersta sanningen. Den kristna tron hävdar att Gud existerar oberoende av människan och att Gud är den som garanterar att det finns en objektiv yttervärld. Jesus säger t.ex. i Johannes 17: ”Helga dem i sanningen: ditt ord är sanning.” Djupast sett är Guds ord Jesus själv. Därför behöver varje enskild kristen söka sig närmare Gud i bön och efterföljelse och så bli präglad av Guds sanning. Till skillnad från lögnen befriar sanningen oss från stela stereotyper, till levande människor. Det är någonting att be om, längta till och sträva efter.