Jag förstår mig inte riktigt på Magnus Malm. Jag har läst flera av hans böcker och uppskattar dem. Han har en särskild gåva i att skärskåda samtiden och på ett träffande sätt ropa: ”Kejsaren är naken.” Han kan dra vissa politiska slutsatser av sin trostolkning som jag inte köper fullt ut, men hans skarpa blick är en gåva till kristenheten.
Just nu läser jag boken Ett hjärta större än världen, som handlar om Jesu Bergspredikan (Matteus 5-7). Det passar bra eftersom vi går igenom Bergspredikan på VARDag. Boken är inte särskilt textutläggande utan mer en samling av Malms tankar som visar sig ha koppling till Bergspredikan, men det är som vanligt intressant läsning. Han har läst mycket, reflekterat mycket, levt mycket och därigenom kan han se långt och djupt – förutom när det kommer till luthersk kristendom. Då stannar blicken vid nästippen. Jag begriper det inte.
Ta följande exempel från sidan 157 (Libris, 2009, 4:e tryckn.):
Men även inom kyrkan har polariseringen mellan gudomligt och mänskligt återkommit gång på gång. Där tippar motsättningen åt andra håller: människan är egentligen värdelös som en rostig plåtburk, men eftersom Gud är så god plockar han upp henne ändå [fotnot 155, med referens till Bo Giertz liknelse i romanen Stengrunden]. Det finns enligt denna förkunnelse inte något egenvärde i människan eftersom hon är så förstörd av synden. Allt hopp står till att Gud gripen in … trots människan.
Primo: hur kommer Malm till slutsatsen att denna liknelse betyder att människan saknar egenvärde? Har han missat att lutheranerna inte kan sluta tala om Guds kärlek till människan som har drivit Gud till korset?
Secundo: Ser inte Malm motsägelsen i sin egen text. Läs följande stycke på sidan 201:
Man brukar tala om tre stadier i insikten om den egna synden. Först får jag syn på enskilda handlingar, repliker, händelser. Efter ett tag upptäcker jag att detta inte rör sig om isolerade händelser utan om djupt rotade mönster, som dessutom har en obehaglig tendens att upprepas. Till slut märker jag att jag är vanmäktig inför dessa mönster. Jag kan helt enkelt inte ta mig ur det här.
Och det tar stopp i min tanke. Det är ju just precis detta som Giertz vill betona med sin liknelse med stengrunden: jaja, du kan plocka bort en och annan sten från ditt hjärtas åker (”enskilda handlingar, repliker, händelser”); sedan försöker du gå åt djupare problem, och plocka bort tyngre stenar och göra andliga övningar m.m. för att komma åt roten till synden (de djupt rotade mönstren); men till slut stöter du emot en stengrund i ditt hjärta, som du bara inte kan råda bot på (du är ”vanmäktig inför dessa mönster”). Det är detta gradvisa uppvaknande som luthersk själavård talar om när man talar om ”nådens ordning”. Se Bo Giertz fina utläggning i boken Kyrkofromhet.
Ett annat exempel på Malms kortsynthet gällande luthersk/protestantisk kristendom. På sidan 205 skriver han:
Vi återvänder till Ignatius knastertorra handbok från 1500-talet. På den tiden debatterades det häftigt och uppslitande om nådens roll i det kristna livet. Luther och de andra reformatorerna insisterade på att nåden ensam ger en människa frid med Gud. Ignatius visste också att det var så, men lyfte fram ett mer dynamiskt syfte med nåden: att göra människan till Jesu efterföljare. Nåden gör mig inte bara rättfärdig, den gör mig till lärjunge.
Vi kan ta exemplet med meditationen över Jesu lidande i Andliga övningar: ”Att begrunda hur han utstår allt detta för mina synders skull och så vidare. Vad borde jag göra och utstå för hans skull?” Här skulle en protestantisk vägledning sannolikt mynna ut i mottagandet: Jesus har gjort allt detta för dig, det är färdigt, du får bara ta emot det i tro. Ignatius går ett steg längre: när du ser vad Jesus har gjort för dig, vad är ditt gensvar till honom?
Och min reaktion är: på allvar? Du som har läst så mycket och tänker så djupt, är din inskt i protestantisk teologi så otroligt grund?
Primo: Malm blandar äpplen och päron. Efterföljelsen är helgelse. Rättfärdiggörelse är frälsning. Så, protestanterna gjorde fullständigt rätt i att insistera på att det är nåden ensam som rättfärdiggör och frälser, genom trons mottagande. Inte vårt gensvar. Så, vad Malm lyfter fram är att protestanterna och Ignatius tänkte likadant om rättfärdiggörelsen (om det stämmer kan jag inte avgöra), men sedan nöjer han sig med att konstatera att en protestant ”sannolikt” inte skulle kunna vägleda till helgelse. Men det är snarare en brist i Malms kännedom om luthersk teologi, och inte en brist i den lutherska teologin. Ty,
Secundo: Har Malm aldrig läst Luthers Lilla Katekes? Jag menar, vill man få någon som helst uppfattning om luthersk kristendom så borde ju Lilla Katekesen vara en tämligen passande startpunkt. Vad skriver Luther om dopet?
Fråga: Vilken nytta medför dopet?
Svar: Dopet verkar syndernas förlåtelse, frälsar från döden och djävulen och ger evig salighet åt alla, som tror det, som Guds ord och löften lovar.
Här talar alltså Luther om frälsningen. Så långt är Luther och Malm överens. Sedan fortsätter Luther, tre frågor senare:
Fråga: Vad betyder detta dop i vatten?
Svar: Det betyder, att den gamla människan i oss skall dränkas genom daglig ånger och bättring och dödas tillsammans med alla synder och onda begärelser, och att sedan en ny människa dagligen skall uppstå och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud för evigt.
Fråga: Var står det skrivet?
Svar: Aposteln Paulus säger i Romarbrevets sjätte kapitel:
Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.
Här står det ju uttryckligen att människan ska svara på denna frälsande nåd genom att varje dag slå ner synden i sitt liv och ”leva i rättfärdighet och helighet inför Gud”. Även Luther tar alltså nåden ett steg längre och talar om hur nåden ska fostra goda gärningar. I Augsburgska bekännelsen, det lutherska trosdokumentet framför alla andra, står följande att läsa under rubriken ”Om tro och goda gärningar”:
Därjämte lära de våra, att det är nödvändigt att göra goda gärningar, icke för att vi skola tro oss förtjäna nåd genom dem, utan emedan Gud vill det. Endast genom tron mottages syndernas förlåtelse och nåd. Och emedan den helige Ande mottages genom tron, förnyas hjärtana och får nya böjelser, så att de kunna åstadkomma goda gärningar. Ty så säger Ambrosius: Tron är upphovet till en god vilja och till ett rätt handlande.
Ja, det är sant att Augustana därefter förklarar att det bara är den pånyttfödde som kan göra gärningar ”som håller måttet inför Gud”, vilket en del raljerar över, men det är en annan fråga. Det har således varit en barnlek att visa på hur Malms kritik av luthersk och protestantisk tro är alldeles felaktig, och det bara genom att öppna två av de mest grundläggande böckerna i luthersk tro, katekesen och augsburgska bekännelsen. Jag kan inte förstå denna ytlighet på just det här området, när han är så skarpsynt i övrigt …
Nåväl. Detta får räcka för den här morgonen. Jag uppskattar Malms böcker, men den här tendensen i hans litteratur är tröttsam och märkligt ytlig. Kanske ni har en annan uppfattning?
Håller med dig i detta. Eftersom hans analyser/det ignatianska tankegodset står rätt väl på egna ben är det både onödigt och märkligt med denna återkommande kritik. Det behövs liksom inte något att ta stjärn emot, särskilt inte när det är en halmgubbe som du påvisar.
Intressant bloggpost. Håller med dig.
Riktigt bra skrivet. Jag har läst många böcker av Malm och instämmer i dina analyser och ditt sätt att förhålla dig till honom.
”En protestantisk vägledning” kan väl ibland se ut som Malm säger, men inte är det vad Luther hävdar.
Malm: Här skulle en protestantisk vägledning sannolikt mynna ut i mottagandet: Jesus har gjort allt detta för dig, det är färdigt, du får bara ta emot det i tro. Ignatius går ett steg längre: när du ser vad Jesus har gjort för dig, vad är ditt gensvar till honom?
Du:Så, protestanterna gjorde fullständigt rätt i att insistera på att det är nåden ensam som rättfärdiggör och frälser, genom trons mottagande. Inte vårt gensvar.
Menar du att gensvaret (läs lärjungaskapet) är att ta det för långt?
Tycker du bekräftar Malms tanke om att det redan är färdigt när när vi tar emot nåden genom tron.
Frågan är vad som händer sedan? Hur ordet blir kött? Tycker Malm har en viktig poäng. När Luthersk tro gärna blir alltför teoretisk.
Hej Lars!
Tack för din kommentar. Det är en viktig fråga. När jag läser Bibeln får jag det tydliga intrycket att det är Gud som är initiativtagaren till sitt folks frälsning (för bara några referenser, se: 5 Mos 7:7-8, Ps 51, Jes 43:22-25, Ef. 2:8, m.fl.). Gud behöver inte övertalas till att rädda sitt folk, utan viljan och beslutet ligger hos Gud (t.ex. Hes. 33:11).
Jag tror alltså att den bästa förståelse av Bibeln är att människor endast och enbart får vara Guds barn på grund av Guds vilja och beslut och inte beroende av hur väl vi lyckas med vårt lärjungaskap. I den bemärkelsen är vår status inför Gud färdig när vi tar emot Guds erbjudande om barnaskap hos Gud. Men vi själva är inte färdiga.
I diskrepansen mellan vad vi redan nu är – Guds barn (1 Joh. 3:1-2) genom tron, om än ännu syndare (1 Joh. 1:8) i oss själva – och vad vi en dag kommer att vara – alldeles lika honom, lever vi vårt lärjungaskap. Lärjungaskapet och helgelsen är en självklar del av det kristna livet, som vi ständigt behöver förmanas till, men det är inte förutsättningen för att vi ska få vara Guds barn utan en följd av att vi får vara Guds barn.
Det var det jag försökte få fram i min kritik. Jag håller med Malm om att vi behöver tala om lärjungaskapet, och jag håller med om att lutheraner kan ha en tendens att bli för slappa i sin helgelse på grund av att man talar om hur allting är färdigt på grund av nådens mottagande genom tron; men det är snarare en kritik av lutheraner än av luthersk teologi.
Vänliga hälsningar,
Daniel