”I want to break free”

I want to break free
I want to break free
I want to break free from your lies
You’re so self satisfied I don’t need you
I’ve got to break free
God knows, God knows I want to break free.

(Queen, ”I want to break free”, The Works, 1984.)

”Frihet”. Få ord klingar så vackert i det allmänna medvetandet, som detta enkla ord. Frihet. Frihet från förtryck. Frihet att vara sig själv. Frihet att resa, leva, föra sig, röra sig, uttrycka sig. Yttrandefrihet. Tryckfrihet. Föreningsfrihet. Religionsfrihet. Vart jag än vänder mig: frihet. Och vart jag än vänder mig: bundenhet. ”Frihet” är ordet som klingar vackrats. ”Bundenhet” är ordet som bäst beskriver vår känsla.

Har jag fel? Det är möjligt. Men det är ändå mitt intryck att vår kulturs besatthet av idén om frihet, bottnar i vår upplevda känsla av bundenhet. Vi binds av relationer, av vårt arbete, av samhällets normer, av den politiska och kulturella och ekonomiska eliten, av invandrare, av kyrka, av svennar … ja, kort sagt, av det mesta. Jag förstår att jag är oerhört vag och generaliserande, men är inte känslan av bundenhet, och längtan efter frihet, också vag och generell? Eller så här: känslan är måhända inte vag, men den precisa innebörden – vem kan definiera den?

Min uppfattning är att den viktigaste formen av frihet i vårt samhälle är vad man i politisk filosofi kallar för ”negativ frihet”, eller frihet från olika typer av hinder. Därför definierar vi frihet som frihet från olika typer av sedvänjor, praktiker, relationer och institutioner som hämmar vår frihet. Det är därför många av oss upplever det som så oerhört motsägelsefullt när kristna talar om frihet i Jesus. ”Hur kan religion vara frihet, och kristen biblisk tro därtill? Konservativ kristendom är ju bakåtsträvande och uttalar sig om människors moral, o.s.v.” Reaktionen är ingalunda märklig, i en kultur där den negativa friheten är dominerande, och den ”positiva friheten” huvudsakligen handlar om min frihet till att själv bestämma mitt liv och mina värderingar. Och likväl står bibelordet där, och kyrkan hävdar med emfas att verklig frihet bara finns i Kristus – hur paradoxalt det än kan låta.

Det har att göra med skapelse och vad som är människans natur. Bibeln förklarar att bundenhet verkligen finns i världen, och att bundenhet kan vara djupt destruktiv. Djupast sett hör all bundenhet samman med synden, d.v.s. människans avståndstagande från Gud för att själv vara herre i sitt liv. Bundenheten har alltså andliga dimensioner, som är de verkliga och svåraste dimensionerna av bundenheten, medan de sociala dimensionerna är symptom (om än stundtals djupt allvarliga) på de andliga.

”Hela skapelsen är lagd under förgängelsen,” förklarar Paulus i Romarbrevet 8, och menar att allt här i världen är påverkat av död och destruktivitet. Men så förklarar Bibeln att Gud har låtit sig bindas av döden, i människans ställe, för att befria människan och slå henne fri från de andliga bojor som binder henne: satan, synden och döden: ”När nu barnen hade fått del av kött och blod tog han själv på liknande sätt del av detta, för att genom sin död göra den maktlös som hade makt över döden, alltså djävulen, och befria alla dem som av rädsla för döden levt i slaveri hela sitt liv.” (Hebréerbrevet 2:14-15.)

Det är därför Jesus säger, i Johannes 8: ”Om nu Sonen gör er fria, är ni verkligen fria.” Det betyder  att Jesus har tagit udden av de andliga krafter som binder människor, och att han kallar henne till frihet. Det är frihet från det onda. Vad är det frihet till? Ja, inte till att själv definiera sina värderingar och att vara herre över sitt liv. Varje människa över 30 har väl erfarenhet av att inte vara tillräcklig, av att inte se tillräckligt klart för att veta vad som är rätt och gott i alla lägen. Nej, vår frihet är en frihet till att lyda Gud. Att lyda av kärlek, inte av rädsla, som föremål för Guds omvälvande kärlek till oss. Det där låter paradoxalt – hur kan lydnad vara frihet? – men det är inte så konstigt egentligen. Jämför med äktenskapet:

Så länge jag var singel hade jag frihet att flörta med vem jag ville, inleda en relation med vem jag ville och kyssa vem jag ville. (Misstolka mig nu inte.) Men sedan jag har gift mig kan jag inte längre flörta med vem jag vill, inleda en relation med vem jag vill eller kyssa vem jag vill. Jag är bunden till min fru. Är det någonting dåligt? Inte alls, det är någonting alldeles underbart! Jag vill faktiskt komma med det något provocerande påståendet att det är en djupare form av frihet att av kärlek och fri vilja vara bunden till en kvinnan, än att kyssa varje kvinna som jag känner för att kyssa.

På liknande sätt är det med friheten i Gud. Ja, givetvis innebär det en mängd begränsningar att låta Jesus vara Herre i mitt liv. Plötsligt måste jag förhålla mig till Bibeln, och vad Jesus lär mig om livet, men min frimodiga tro på Gud är ju den att Gud älskar mig – och dig – mer fullkomligt än jag själv eller någon annan skapad varelse någonsin kommer att älska mig. Gud vill mig bara det bästa. Och bara Gud vet vad som är mitt bästa – han har ju skapat mig.

Ja, det är i första hand en inre frihet, en andlig frihet, som vi har vunnit i kraft av Jesu död och uppståndelse, men den andliga friheten ska ges kropp i den kristna kyrkans bön och arbete i världen. Därför: Ta emot Jesus. Ta emot din frihet.