Text: Matteus 5:1-12
I kapitel 4 har Jesus frestats, börjat förkunna, kallat apostlar, samt börjat bota och predika. ”Ryktet om honom gick ut över hela Syrien … och mycket folk följde honom.” Det verkar alltså ha uppstått någon form av folkvandring omkring Jesus, och Jesus börjar undervisa: ”Saliga är de som är fattiga i anden …” Ursäkta, tänker man, men varför väljer du ett så svårt ämne precis när det börjar gå bra för dig? Det är fortfarande två år kvar till val i Sverige, men redan nu vet politikerna att det är viktigt att rida på de framgångsvågor som visar sig. Jesus väljer att använda ”framgångsvågen” till ett ganska kärvt budskap. Det är långt ifrån populistens propaganda.
Kanske får vi en nyckel i kapitlets första vers: ”Han satte sig ner, och hans lärjungar kom fram till honom.” Jesus talar till sina lärjungar, alltså de som redan har sagt ja till Jesus, och för den som har börjat älska Jesus har visionen för livet blivit annorlunda. Den som har fått möta Jesu kärlek och drabbats av kärlek till Jesus, klarar av ett kärvt budskap eftersom hon vet att det ligger så mycket ömhet bakom orden.
En annan nyckel får vi i själva temat för saligprisningarna: Gud lyfter upp det svaga. De saliga i Guds rike är inte de starka, de framgångsrika och de med vassa armbågar, utan de som vågar ödmjuka sig. Efter att ha kritiserat Magnus Malm i det förra blogginlägget måste jag i det här blogginlägget förklara hur oerhört träffsäker hans inverterade saligprisning är:
Saliga de rika, dem tillhör världen.
Saliga de som alltid är glada, de behöver ingen tröst.
Saliga de självsäkra, de skall erövra landet.
Saliga de som lyckats bli kända, de skall bli mättade.
Saliga de socialt kompetenta, de behöver ingen barmhärtighet.
Saliga de högutbildade, de är världens gudar.
Saliga de som får vara i fred, de skall kallas lyckans söner.
Saliga de som har en flexibel syn på rättfärdighet, de tar sig fram i världen.
I Guds ögon gäller det omvända: Gud ser till det svaga och visar gång på gång i historien att han älskar den som är liten. ”Herren är nära dem som har ett förkrossat hjärta och frälser dem som har en bedrövad ande.” (Ps. 84:19.) Där ligger nyckeln till himmelriket: det förkrossade hjärtat.
Av de nio saligprisningarna väljer jag ut fyra som jag vill förklara litet närmare.
1. Saliga är de fattiga i anden.
Det låter nästa osmakligt och som om Jesus hyllar bristen. Vad menar han egentligen? Menar han att det är bra att vara fattig? Att det är bra att tycka synd om sig själv? Nej, men vi kan fundera lite över det här begreppet ”fattig”. Vad innebär det egentligen att vara fattig? Ja, om vi talar om ekonomisk fattigdom så handlar det ju om att sakna medel. Det är alltså att titta på sitt konto och inse att det saknas medel. Att då vara ”fattig” i anden, är att titta inåt, i sitt hjärtas skattkammare, och inse att det inte finns så mycket på kontot. Den som är fattig i anden har alltså konfronterats med sin andliga brist. Den som är rik i anden pekar på sina framgångar, sin iver, sin kärlek och sin andlighet och menar sig ha tillträde till himmelriket på grund av sin inre rikedom; den som är fattig i anden har insett att det inte är så mycket bevänt med hennes andlighet. Hon inser att hon behöver någon annans rikedomar, Guds rikedomar, och Bibeln är full av löften om att Gud villigt ger av sin nåd till den som ber om den. Därför är det inte hotfullt eller farligt att erkänna sin andliga fattigdom – tvärtom, det farliga är att tro sig vara andligt rik, för då är man självtillräcklig, och självtillräckliga människor har en tendens att åstadkomma stor skada …
2. Saliga är de ödmjuka.
Att inse sig vara fattig i anden är ödmjukande. Det är inte så lätt att vara högfärdig och stolt när man vet att ens plats i himmelriket har vunnits genom Guds sons lidande och död. Det är ödmjukande att vara föremål för en så oerhörd kärlek. Men att vara ödmjuk är inte detsamma som att se ner på sig själv, att vara uppgiven, bruten eller nedslagen. Det är ungefär som med en sjuk människa: en läkare som kommer med en diagnos och förklarar patienten vara allvarligt sjuk, kränker inte patienten eller förklarar patienten vara värdelös – läkaren bara konstaterar att här finns en sjukdom som måste botas. På liknande sätt ligger det inte något föraktfullt i att inse sig vara fattig i anden (eller att vara ”syndare”, som Bibeln vanligtvis kallar det) – det är bara att konstatera ett faktum och förklara att vi behöver en himmelsk läkare.
3. Saliga är de barmhärtiga.
Man kan inte ha ödmjukats av Guds nåd utan att själv bli barmhärtig. Att vara barmhärtig handlar om att känna med någon, att lida med någon i dennes nöd. Gud vill fostra oss så att det sätter sig i vår karaktär att reagera på andra människors nöd med ett styng i hjärtat som leder till omsorg om vår nästa. Genom hela Bibeln betonas det att Gud är barmhärtig och känner med oss i våra svagheter. Lägg märke till att barmhärtighet inte handlar om att se mellan fingrarna med det som är ont eller att ursäkta fel. Gud är både barmhärtig och en domare över allt ont, och de utesluter inte varandra. Däremot driver Guds barmhärtighet honom att låta domen drabba sig själv i vårt ställe, för att vi ska kunna få nåd när vi vänder oss till Gud i tro. Denna saligprisning handlar alltså om hur det är meningen att Guds barmhärtighet mot oss ska få bli till vår barmhärtighet mot andra. Så djupt ska Guds kärlek få prägla oss.
4. Saliga är de som skapar frid.
Kanske är detta den saligprisning som jag tycker allra mest om. Att vara fridsstiftare. Kanske tycker jag så mycket om saligprisningen på grund av de turbulenta tider som nu råder. Det är vardagsmat att vi hör om religiös fundamentalism och terror, men här talar Jesus om att den ”fundamentalistiske” Jesus-lärjungen skapar frid – inte krig. Vi måste avvisa två ytterligheter: (a) Detta är inte detsamma som pacifism. Jesus talar inte om hur stater ska bete sig, utan om vilken frukt hans lärjungar ska bära i sin omgivning. (b) Detta betyder inte att kristna aldrig kan ta strid för vissa saker. Se på Jesus, som så tydligt skapade strid och splittring omkring sig ibland. Givetvis sa han inte emot sig själv. Vad Jesus snarare talar om är att kristna ska kännas igen på att de medlar mellan människor, de anstränger sig för att skapa frid och enhet, de stillar konflikter på sin arbetsplats och överbrygger klyftor mellan människor och grupper i sina gemenskaper. Samtidigt kan det uppstå stridigheter omkring dem eftersom evangeliet bär på en inneboende anstöt, som kommer att provocera omvärlden. Men då är det världen som reagerar med strid på evangeliet, och inte de kristna som manar till konflikt och splittring. Här får vi be Gud om hjälp att se var vi kan komma med enhet, fred och frihet i vår närhet.
Saligprisningarna har givetvis sin djupaste grund i Jesus. När vi läser saligprisningarna, denna inverterade lovsång, ser vi djupast sett bilden av Jesus. Han är ju den ytterst fattige, ödmjuke och barmhärtige. Bibeln talar om frukten av hans verk: ”Han är vår frid, han som har gjort de två till ett och rivit skiljemuren , fiendskapen.” (Efeserbrevet 2:14) och ” Gud är en, och en är medlare mellan Gud och människor: människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla.” (1 Timotheosbrevet 2:5-6.)
Saligprisningarna låter som världens mest korkade programförklaring för en ledare, men när vi ser vem det är som predikar och när vi ser hur predikanten förkroppsligar vad han förkunnar – då kan vi också lära oss att förstå att för den som älskar Jesus har visionen för livet blivit annorlunda.
Kommentera