De senaste dagarna har jag blivit påmind om vilken stor gåva det är att vi får be till Gud, och jag vill dela en liten uppmuntran med er.
På gymnasieskolan där jag deltidsarbetar ser jag filmen ”Arn” med ettorna. Filmen handlar om en ung man, som växer upp i Västra Götaland under 1100-talet. Som ung skickas han till ett kloster där han lär sig läsa, skriva och att strida. Som vuxen kommer han hem till sin familj igen, och då möter han en kvinna som han blir kär i. Av diverse anledningar skiljs de båda åt, men innan de skiljs får Arn flickans kors som hon har burit runt halsen. Senare får man se Arn, som tempelriddare, sittandes i Jerusalem och fingra på korset.
Det var nog inte bara en bön när han höll i korset utan också ett sätt att minnas och att vara nära sin älskade. 700 år senare hade han antagligen hållt ett fotografi i händerna i stället. Idag hade han haft en smartphone.
Mobiltelefonerna är märkliga uppfinningar som låter oss överbrygga avstånd i rummet som vi aldrig tidigare har kunnat överbrygga. Genom telefonen kan jag hålla kontakt med dem jag älskar även om vi inte ses. Det är en glädje och en trygghet för många av oss.
Och vet du, Gud har lovat oss att vi kan vara nära honom varje dag, varje stund, på varje plats. Genom bön i Jesu namn överbryggas alla avstånd mellan mig och Gud och vi får komma i nära och förtroligt samtal med varandra – vilken gåva!
När Jesus lärde sina lärjungar att be, lärde han dem säga: ”Vår Fader, du som är i himlen …” Tänk att vi får säga ”pappa” till Gud. Gud, som har skapat allting och är så oändligt full av kärlek och godhet. Tänk att jag får lov att tilltala den guden med ett så familjärt och kärt ord som pappa. Hur kan det vara så?
Ja, ungefär som mobiltelefonen träder in som ”medlare” mellan mig och den jag vill nå och överbryggar avståndet, så träder Jesus in som medlare mellan mig och Gud och låter mig tala förtroligt med Gud. Missförstå mig inte, Jesus är inte ett medel eller en teknisk apparat (!), men det är Jesus som överbryggar klyftan mellan mig, syndare, och Gud den helige. Jesus har själv uppmanat oss att be (se t.ex. Matteus 7:7-11, Johannes 14:13-14), och Bibeln förklarar för oss att Jesus till och med ber för oss (Romarbrevet 8:34, 1 Johannesbrevet 2:1).
Gud, den allsmäktige, är alltså bara en bönesuck ifrån var och en av oss, och han har själv uppmanat oss att be till honom i Jesu namn. Tänk vilken gåva! Och ändå är det så lätt att bönen blir någonting som vi ”ska bocka av” på dagens att göra-lista.
Vi är nog många som kan uppleva hur bönen blir en börda snarare än en förmån. Tänk som den onde vill förvrida perspektivet för oss. Det är ju inte så att jag går runt och tänker: ”Jag undrar om jag måste prata med min fru idag. Vi pratade ju faktiskt tio minuter igår. Det kanske räcker med ett sms innan jag lägger mig.” Nej, jag vill ju prata med henne! Jag mår bra av det. Hon förtjänar det. Jag uppskattar det. Det är viktigt för vår relation. På liknande sätt är det ju med bönen. Gud är inte en uppgift att klara av utan den grundläggande relationen för hela vår tillvaro. Gud älskar var och en av oss mer fullkomligt än någon eller någonting annat. Det är gott för oss att få vara i Guds närhet. Precis som mobiltelefonen låter mig hålla kontakt med min fru under dagen, så kan också bönen få hjälpa mig hålla kontakt med Gud under dagen. I arbetet, i köket, på pendeln, eller var jag nu befinner mig, kan jag genom bönen helga varje stund och varje aktivitet och göra det till en helig aktivitet. Vänd din dag till Gud i en bönesuck: ”Herre Jesus, hjälp. Herre Jesus, beskydda.” Och på kvällen får du lov att summera dagen och lämna över alla som du älskar till Guds nåd.
Tänk vilken gåva det är att få be!
Så som Fadern har älskat mig, så har jag älskat er. Bli kvar i min kärlek. Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, liksom jag har hållit min Fars bud och är kvar i hans kärlek. Detta har jag sagt er för att min glädje ska vara i er och för att er glädje ska bli fullkomlig. (Johannes 15.)
Kommentera