I söndags var det familjegudstjänst och jag predikade över Galaterbrevet 4:31 – 5:6. Det var en spännande utmaning att försöka göra den svåra texten begriplig och vardagsnära både för mig själv och för barnen. Jag valde att gå åt den genom att tala om olika gäng och om man får vara med i ett gäng. När Paulus skrev fanns det ”Släktgänget”, ”Både-och gänget” och ”Jesusgänget”. Det första gänget var dåtidens judar som menade att bara den tillhör det sanna gudsfolket som har Abraham till stamfar och är omskuren. Det andra gänget var de som menade att det behövdes något mer än bara tron på Jesus.
Det andra gänget, både-och gänget, är förföriskt. Här tänker man att man måste förtjäna platsen i Jesusgänget genom att ha den rätta religiösa markören. Paulus stred mot omskärelsen som sådan markör, men i vår tid är det något annat. Det som gör det ännu svårare är att det ofta är väldigt bra saker som bli markören:
- Man läser sin Bibel ordentligt
- Man har tungotalets gåva
- Man kan Luthers katekes
- Man kan de gamla sångerna
- Man evangeliserar för sina vänner
- Man kan skilja mellan lag och evangelium
eller något annat. Och allt det är bra. Problemet uppstår när jag tänker: ”Den där kan inte vara en riktig kristen, eftersom …” Eller, vänt på annat håll: allt ovanstående kan man lära sig. Det är bara till att öva och sedan visa upp. Men det är inte detsamma som att man är frälst.
Paulus skriver:
Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket.
Det enda inträdeskravet i Jesusgänget är ”den tomma handen”. Det är så jag brukar tänka på uttrycket ”rättfärdiggörelse genom tron”. Det är en tom hand som sträcks ut och säger: ”Jag kan inte ge dig någonting. Ge mig vad du har – för Jesu skull.”
Du vet hur det är med gäng. Om man vill komma in i ett nytt gäng så är det strategiskt riktigt att ha en vän i det andra gänget som kan introducera en. Jesus är vår vän som ”har ena foten i Gud” och ”ena foten i människan” (ursäkta den klumpiga översättningen av att han är både Gud och människa). Men just eftersom han har en fot i båda gängen kan han också introducera den, i Guds familj, som sätter sin tro till honom. Men det är bara genom att hänga ihop med Jesus som vi får det tillträdet till Gud. Inga andra tecken, inga andra attribut. Bara att hålla fast vid Jesus. Det är en radikal frihet. Därför är den så skrämmande. Men, med den frälsande tron följer alltid yttre tecken.
Jag tänker på hur Paulus avslutar det som var söndagens episteltext:
Ty i Kristus Jesus beror det inte på om vi är omskurna eller oomskurna, utan om vi har en tro som är verksam i kärlek.
Just det. Med den frälsande tron följer kärlekens gärningar. Men med ”kärlekens gärningar” följer inte den frälsande tron. Det är som att säga: ”Om man köper blommor, säger söta saker, öppnar dörrar, pussas och bjuder på middag – då är man kär.” Men ingalunda. Man kan spela teater. Däremot: ”Om man är kär, så lär man köpa blommor, säga söta saker, öppna dörrar, pussas och bjuda på middag. Man är ju kär.”
Månde jag inte befinnas vara en övertygande skådespelare utan en förälskad troende.
Tack för denna påminnelse Daniel!