Ett kulturellt krig
Det händer lite då och då att jag kommer över en artikel om Ryssland där president Putin kritiserar Väst för sitt moraliska förfall. Nyligen publicerade Dagens Nyheter (och här i NY Times) en artikel av Roger Cohen där Putins kritik av Väst och allians med den rysk-ortodoxa kyrkan belystes. Cohen pekar på hur konflikten med Väst inte bara är ”politisk, militär och ekonomisk” utan också kulturell.
President Putin har etablerat sig som en totalitär kulturs väktare mot vad Ryssland ser som västs inkräktande och relativistiska kultur.
Presidenten kritiserar hur Väst vill pådyvla övriga världen dess förkastliga moral ”ofta under sken av att främja demokrati och mänskliga rättigheter”. En hörnsten i president Putins propaganda är att lyfta fram Ryssland som den ortodoxa kristna trons väktare. Jag har svårt att begripa hans synliga närhet till patriarken av Moskva och samtidigt den aggressiva politik han för. Det här inlägget är en reflektion över denna ”allians”.
En (o)helig allians
Tidningen Dagen följde upp Cohen’s kolumn med en intressant artikel där de ställde frågor till några Rysslandsexperter om vilken roll kyrkan spelar i rysk politik, Kyrkan – Putins vapen mot väst. Samtliga tillfrågade är överens om att den rysk-ortodoxa kyrkan har blivit ett politiskt maktmedel, samtidigt som de betonar att det är skillnad mellan det kyrkliga ledarskapet (som står väldigt nära Putin), och det troende lekfolket.
Jag har hyst en särskild värme för den rysk-ortodoxa kyrkan ända sedan jag började läsa Dostojevskij’s romaner för lite drygt tio år sedan, och det är en av många anledningar till att jag har haft så svårt för att förstå hur patriarken av Moskva kan tillåta sig att stå så nära presidenten. Jan Erixon, som intervjuas i artikeln, talar om idén om ”Det heliga Ryssland” – alltså att Ryssland skulle vara särskilt utvalt av Gud att ”föra Europa tillbaka till sina rötter”, som Mikhail Suslov uttryckte det i artikeln – och denna tanke återkommer ständigt i Dostojevskij’s romaner. (Dostojevskij’s avsky inför den Västerländska sekulariseringen, som kom från Upplysningen, är onekligen stark och romanen Brott och straff kan bland annat läsas som en uppgörelse mellan den europeiska ateismen och den ryska tron.) Utan att vara expert på vare sig Dostojevskij eller Ryssland ser jag presidenten och patriarkens allians som ett uttryck för denna tanke, och den gör mig djupt ledsen.
Men hur bör då en troende i det dekandenta Västerlandet ställa sig till Putins kritik? Det är fullt möjligt att man upplever hur Putins kritik av ateism, homosexualitet, radikal feminism och dylikt, tangerar ens egen kritik av vissa aspekter av Väst, men vad betyder egentligen det?
Öst eller Väst?
Det är givetvis legitimt att lyfta fram att en person har rätt i Q även om denne har fel i A-P. Således kan man givetvis bejaka en del av Putins kritik. Men det gör å andra sidan inte president Putin till någon form av moralisk eller andlig auktoritet oavsett hur nära band han har till rysk-ortodoxa kyrkan. Det räcker inte med att uttrycka kritik som har resonans i den kristna etiken – man måste se till helheten.
Västvärlden har onekligen glömt bort mycket av sin kristna historia, och bl.a. glömt bort varifrån idéer om mänskliga rättigheter och mänsklig jämlikhet kommer (än en gång hänvisar jag till denna anmärkningsvärda bok), men ännu präglas våra institutioner av dessa övertygelser. Om än inte fläckfritt, så är länderna i Väst demokratiska rättsstater där du inte förföljs för att du tillhör en viss minoritet, för att du kritiserar makthavare eller vill utmana en auktoritet, och om det sker så finns det en fri press som kan rapportera om fallen och domstolar som är beredda att åtala även de högsta makthavarna. Vi strävar fortfarande efter att behandla straffångar på ett värdigt och humant sätt, och kastar ingen i fängelse utan en skälig rättegång. Väst har många utmaningar framför sig för att bevara denna goda tradition, men i Putins Ryssland är man inte ens i närheten. Presidenten verkar inte ens vara intresserad av att närma sig något som kan liknas vid ett jämlikt och rättvist lagstyre – därom är vittnesmålen legio (se t.ex. temaartiklarna i Axess magasin om Rysslands propagande och falska verklighetsbeskrivning) – för att inte tala om de senaste årens krigshets … Det är också talande att Putin och Nordkoreas president utlyste ett år av vänskap i våras. Det är mig obegripligt hur den rysk-ortodoxa kyrkans ledare kan bevara vänskapen med en president som utlyser vänskap med presidenten för det land som står för den svåraste förföljelsen av kristna i världen och som för övrigt behandlar sina medborgare sämre än djur.
Därför blir inte Putin’s kritik av Väst annat än ett smått bisarrt uttryck av moralism, som i övrigt ekar tomt. Vi måste undvika att enögt lyfta fram Öst framför Väst, eller okritiskt hylla Väst framför Öst. Båda har sina företräden och sina tillkortakommanden, och jag skulle varje timme på dygnet hellre bo i Väst än i Öst. I hjärtat av den kristna tron ligger övertygelsen om människans höghet och värdighet, som skapad till Guds avbild, och denna höghet är tydligast manifesterad i Guds människoblivande och ställföreträdande lidande genom Jesus Kristus. Varje ledare, land eller kultur, som vill kalla sig kristen måste visa den djupaste respekt för mänskligt liv och människans värdighet. Ett av de starkaste uttrycken för denna respekt är att lyssna på en människas åsikter, tillåta henne att ha dem och att uttrycka dem, och att låta den andre göra sin röst hörd i en så grundläggande fråga som vem som ska styra över henne politiskt. (Tänk t.ex. på att det är det judiska folket som röstar fram en kung i stället för domarna/profeterna (1 Samuelsboken 8), och tänk på profeten Natan som tillåts kritisera kung Davids livsföring och ändå får behålla livet (2 Samuelsboken 12). Båda händelserna omkring år 1 000 f.Kr.) Paulus talar i Romarbrevet 13 om att överheten har fått rättvisans svärd av Gud för att skipa rätt på jorden, och ett av de tydligaste uttrycken för denna rättsskipning är lagstyret, d.v.s. idén att medborgare och lagstiftare båda är underställda och jämlika inför lagen, och att en nation ska styras av lag och inte av en regents godtycke. Väst strävar fortfarande efter att förverkliga dessa ideal medan Ryssland – ack! – inte gör det.
Så länge Dostojevskij’s hemland inte respekterar så grundläggande rättigheter för sina medborgare – och ännu värre: är vänner med stater som står för några av dagens värsta förbrytelser mot mänsklig värdighet – kan Putins Ryssland omöjligt framstå någon form av moralisk auktoritet. Oavsett allianspartners.
