Idag firade jag första gudstjänsten efter semestern i Roseniuskyrkan, och det var härligt att komma tillbaka! Alla har inte kommit tillbaka efter sommarledigheter, men några vänner var i kyrkan och i takt med att augusti fortskrider kommer också människor att dropa in.
Temat för söndagen är enligt kyrkoåret ”Goda förvaltare” och de föreslagna texterna är alla högst tänkvärda, men ändå var det inte någon av de tre vanliga texterna som jag fastnade för. I stället föll mina ögon på den föreslagna psaltarpsalmen, psalm 8, och den texten blev också föremål för predikan. Predikan kom att handla om människans värde och värdighet, hennes plats i skapelsen och hennes uppgift i världen. Här är inledningen:
Det finns ett avsnitt i den ryske författaren Dostojevskij’s roman Onda Andar som jag har burit med mig en längre tid. Karaktären Sjatov har varit en revolutionär som på senare tid har blivit kristen och omvärderat sina tidigare övertygelser. Hans fru dyker plötsligt upp vid hans hem, svårt sjuk och i slutskedet av en graviditet. Sjatov blir alldeles till sig, sköter om henne, och hämtar kvinnan i byn som brukar assistera vid förlossningar, Arina Prochorovna, en krass men varmhjärtad ateist. När barnet har fötts är Sjatov alldeles till sig och talar om vilken stor glädje det är att barnet är fött: ”Det är ett stort och obegripligt mysterium, det finns ingenting mera upphöjt på jorden,” säger han. Arina Prochorovna är inte lika imponerad:
– Äsch, vad ni pratar! Bara en vidare utveckling av organismen, det är alltsammans, det är ingenting mystiskt med det, skrattade Arina Prochorovna högt och hjärtligt. I så fall skulle varje fluga vara ett mysterium. Men det ska jag säga er: människor som inte är till någon nytta borde aldrig födas. Se först till att de kan bli till någon nytta, sen kan de få födas …
Sjatov och Arina Prochorovna gestaltar två motsatta värderingar av mänskligt liv, och vi kan känna igen båda inställningarna i dagens samhälle: antingen äger människan ett värde i sig själv, eller också äger hon inte värde i sig själv utan i kraft av en förmåga eller sin nytta.Enligt den kristna tron tillhör människan den övriga skapelsen men är samtidigt så mycket mer än den övriga skapelsen. Hon är skapad till Guds avbild vilket ger henne en alldeles unik ställning, ett särskilt värde och ett alldeles särskilt ansvar. I Psalm åtta förundras David över Guds godhet och människans storhet.
Här kan du läsa resten av predikan: Predikan Roseniuskyrkan 2015-08-02
Kommentera