Det är nu en dryg månad sedan jag slog upp Dagens Nyheter med frukosten, som jag alltid gör, och läste ledarsidorna (2/8). Sedan vände jag blad och möttes av debattartikeln ”Sverige måste våga utreda frågan om frivillig dödshjälp”. Dagen efter kommenterade DN artikeln i sin huvudledare och ställde sig bakom författarens begäran att utreda frågan. Frågan är inte enkel och jag tänker återkommande på problemet. Här delger jag några reflektioner.
Kort om de två artiklarna
Jag kan inte föreställa mig hur det är att bli obotligt sjuk och märka hur kroppen och medvetandet successivt bryts ned. Jag vet ingenting om den sortens smärta. Men frågan om aktiv dödshjälp handlar inte bara om smärta och lindring från smärta, utan först och sist om hur vi värderar mänskligt liv och vem som har makten att bestämma över liv och död. Det är inte svårt att känna sympati med Norbelie, när han berättar om sin sjukdom, den svåra tid han ser framför sig och när han skriver:
Jag kommer inte att ha något att säga till om när jag ska dö. Oavsett hur meningslös den sista tiden blir. Oavsett smärta. Då blir jag omyndigförklarad. Annars talas gärna om ”patientinflytande”. Men inte nu. […] Jag vill inte på något sätt påstå att frågan är enkel. Särskilt för läkare som ska bota och rädda liv. Men är det bättre att stå bredvid en människa som lider av smärta och ångest i en obotlig sjukdom, som inom kort ofrånkomligt kommer att leda till döden och som har uttryckt sin bestämda önskan att slippa allt detta, än att tillmötesgå denna sista vilja? Är det mer barmhärtigt?
Norbelie kommenterar argument mot aktiv dödshjälp i en utredning som gjordes i slutet av -90 talet, och tar även upp argumentet om ”det sluttande planet” (ungefär: det börjar med en ettöring och slutar med en silverskål). Han avslutar artikeln:
När en obotlig sjukdom inom mycket snar framtid kommer att leda till döden, när smärtlindring inte längre hjälper och när patienten uttryckligen för läkare och anhöriga givit uttryck för sin vilja att slippa den sista tidens lidande bör inte samhället sätta hinder i vägen. […] Att läkare med sin etik och politiker med sin religion talar om för mig att jag tålmodigt ska bära mitt lidande den sista tiden är motsatsen till respekt för livets okränkbarhet.
I sin huvudledare kommenterar DN artikeln, men lyfter fram goda skäl för varför vi bör vara mycket försiktiga med att införa aktiv dödshjälp. Skälen rör möjliga missbedömningar av sjukdomstillstånd; att patienten inte tänker klart; att patienten fattar sitt beslut för att tillfredsställa andra, och att möjligheten till aktiv dödshjälp kan öppna för att låta samhällsekonomiska överväganden spela in i bedömningen av vad som är ett meningsfullt liv. DN bekräftar Norbelie’s upplevelse att det är väldigt tyst i frågan, och påpekar att det finns ”en rädsla för att bemöta de existentiella frågorna. När börjar livet? Har vi rätt att ta ett potentiellt liv?” Frågorna har tillämpning på abortdebatten, och kanske är det därför det är så tyst i frågan, reflekterar ledaren. Texten slutar med att konstatera att frågan ”förtjänar att utredas”.
Några argument mot aktiv dödshjälp
Norbelie’s argument låter instinktivt sunda. Det är inte barmhärtigt att stå bredvid och låta någon lida obegränsat, när man enkelt skulle kunna avhjälpa lidandet, men som DN klargör finns det stora svårigheter förbundna med aktiv dödshjälp. Låt mig utgå från DN’s artikel men utveckla lite. På det naturrättsliga planet är det särskilt några överväganden som gör mig starkt skeptisk till aktiv dödshjälp.
1. När man har anträtt en väg är det väldigt svårt att gå tillbaka. Norbelie avfärdar idén om det sluttande planet, men bör inte göra det så lättvindigt. Låt säga att man tillåter människor i livets slutskede med akut och obotlig smärta att avsluta sitt liv. På vilka grunder skulle man neka en människa dödshjälp, som under lång tid har lidit av djupa depressioner och kanske upprepade gånger försökt ta sitt liv? Båda upplever obotlig smärta, psykiska sjukdomar är givetvis sjukdomar i lika hög grad som fysiska, och om den psykiskt sjuke har försökt ta sitt liv till följd av sjukdomen är det inte orimligt att kalla sjukdomen för ”dödlig”. På vilken grund skulle man skilja mellan dessa två, så att beslutet vore godtagbart ur en psykiskt sjuk människas perspektiv? Men om man öppnar för psykiskt sjuka att avsluta sitt liv, vad göra med t.ex. en handikappad människa som upplever att hennes liv har blivit alldeles meningslöst sedan förlamningen? o.s.v.
Jag menar givetvis inte att peka ut någon grupp. Vad jag däremot vill säga är att det kommer finnas stora överlappningar (t.ex. i smärta och utsikter om ett meningsfullt liv) mellan olika typer av sjuka personer (t.ex. cancersjuka och psykiskt sjuka), som kommer leda till ifrågasättanden av ”diskriminering” mellan grupper. Avgörande i bedömningen måste ju vara patientens vilja (det är ju ingen som föreslår en ”objektiv” smärtgräns så att alla över lidande N ges en dödscoctail), och då kommer slutligen debatten leda till varför bara de patienters vilja, som har en viss sorts/rätt sorts sjukdom, ska räknas. Sluttande planet är inte så långt borta som Norbelie vill få det att framstå.
2. Den andra frågan rör risken att människor väljer att avsluta sina liv i förtid för att tillfredsställa andra. Upplevelsen av smärta och utsikten till ett meningsfullt avslut på sitt liv är högst subjektiv. Jag har svårt att se framför mig en tid då vi kommer ha utrustning för att avgöra om en persons yttranden till fulla representerar hennes känslor och vilja. Således finns det alltför stor risk att människor yttrar de stora orden ”jag vill avsluta mitt liv” när det inre känslotillståndet egentligen säger någonting annat, t.ex. ”det vore bättre för de andra om …; det är svårt för mig att leva med vetskapen att de ska se mig lida …” o.s.v. Bara möjligheten att människor faktiskt skulle kunna ledas fatta detta beslut på grunder som ligger utanför deras egen vilja, bör göra oss ytterst försiktiga.
3. Det tredje är i hög grad en ”symbolisk” fråga men med ett djupt substantiellt innehåll: genom att tillåta människor att avsluta sina liv signalerar samhället att vissa tillstånd i livet inte är värda att genomleva. Det är samhället som ger signalerna, och inte den enskilde personen, eftersom sjukvården är skattefinansierad (och jag kan inte tänka mig riktlinjer i Sverige som går ut på att bara den som kan betala för sin död har möjligheten att dö) och beslutet måste tas av politiska instanser. Norbelie ger inte mycket för argumentet, men (med all respekt) jag tror att han hade kunnat se saken i annat ljus om den inte hade varit så personlig för honom. Det här leder till ytterligare komplikationer: det ena hör samman med fråga (2) ovan: (a) människor kan ganska enkelt räkna ut att deras behandling är oerhört dyr (se här två artiklar om kostnader för cancervård i Europa), och ekonomiska resurser är begränsade; det är inte svårt att tänka sig hur en åldrad människa ifrågasätter att hon ska få vård för pengar som hade kunnat gå till en yngre med större del av sitt liv framför sig. Den typen av överväganden bör vi inte öppna för. (b) Om vi skulle öppna för aktiv dödshjälp och det gick säg 10-20 år, tror ni inte att någon till slut hade väckt frågan: ”Sjukvården kostar så mycket och vi har begränsade resurser – är det verkligen rimligt att vi ska lägga pengar på att förlänga livet för svårt sjuka med ett par år? Är det inte bättre att vi avslutar deras liv, och satsar resurserna där de gör bättre nytta?” Jag vet om att resonemanget är extremt, men det hör samma med (1) ovan – när man har anträtt vägen är det svårt att gå tillbaka, och genom att uthålligt tillåta aktiv dödshjälp sänder samhället signaler om vilka sorters liv som är värdefulla.
Någonting om människans värde
Enligt den kristna tron är människans liv okränkbart och ovärderligt. Människan är skapad till Guds avbild och likhet, och hon har fått livet som en gåva från Gud. Människan är så högt älskad att Gud har valt att dö i hennes ställe för att kunna befria henne från sjukdom och död när han en dag kommer tillbaka för att skapa jorden ny. En människa har inte rätt att bestämma huruvida vare sig en annan människa, eller hon själv, ska avsluta eller fortsätta sitt liv.
Jag tänker på signalvärdet av olika bemötanden av svårt sjuka människor och kommer till slutsatsen att det ger radikalt olika signaler att sätta in mesta möjliga vård för att ge en svårt sjuk människa ett så värdigt slut på livet som det bara går – trots smärta och ångest – och att erbjuda denne möjligheten att avsluta sitt liv. Det säger någonting om hur vi värderar livet, det säger att livet är det mest grundläggande vi har och att det är värt att skydda till varje pris.
Däremot bör vi inte vara dumma i den bemärkelsen att vi gör allt vi kan för att hålla människor vid liv. Tekniken och den medicinska forskningen ger oss helt nya möjligheter att hålla människor vid liv på ett sätt som inte var möjligt för 30-50 år sedan, och den möjligheten finns det ingen anledning att utnyttja in absurdum. Lika väl som vi måste skydda människors liv så länge det är biologiskt självupphållande, bör vi skydda människors biologiska död.
Vårt samhälle definieras i hög grad av hur vi tar hand om de svagaste ibland oss. Hur vi tar hand om foster, flyktingar, ensamstående föräldrar, åldrade, sjuka, brottslingar, barn, o.s.v.; hur vi behandlar dessa människor säger någonting fundamentalt om hur vi mår som samhälle. Bibeln är full av uppmaningar att skydda den faderlöse, den fattige, änkan och invandraren, och det är ett favorittema i Guds handlande hur Gud väljer det som är svagt och obetydligt för att genom dem göra någonting stort. Vem var egentligen Guds moder Maria? Vi ser redan hur stora delar av världen hårdnar inför andra människors lidande och i Väst klarar vi inte av att skydda alla tusentals foster som väljs bort varje år – det vore djup skada för vårt samhälle om vi inte heller lyckades skydda våra sjuka så väl att de, trots allt smärta, ändå ansåg det värt att leva till deras kroppar en dag inte längre orkar med.
Kommentera