Jag funderar ganska ofta över vad det egentligen är jag gör som predikant och vad syftet med min förkunnelse är. Tiden jag har varit predikant är inte så lång, omkring tio år varav snart sex i Roseniuskyrkan, men i takt med att tiden går och jag får samtala allt mer med människor växer det fram en insikt inom mig om vad det är jag gör.
Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstå det? (Jeremia 17:9.)
Orden är profeten Jeremias och vem som helst kan väl känna igen sig i beskrivningen. Hur ofta upplever vi inte konflikter mellan hjärta och hjärna, och allt för ofta vinner hjärtat. Men i en djupare bemärkelse sammanfattar orden mycket väl det svåraste problemet som vi bär på.
Genom synden har vårt hjärta, mänskligt sett, tagit irreparabel skada och vi föds med en instinkt att misstro Gud. Denna misstro visar sig i att vi vill använda våld (fysiskt eller verbalt) mot dem som skadar oss i stället för att överlämna rättvisan åt Gud; vi söker vår tillfredsställelse i mat, makt, ekonomi, sex, hälsa i stället för i Gud; vi vill inte lyssna till Guds bud utan vill själva bestämma över våra liv, och så vidare.
Djupast sett bottnar all denna motvilja i att vi inte kan förmå oss att tro att Gud verkligen vill oss väl. Det är därför det upplevs så hotfullt när Jesus gör anspråk på att få komma i första rummet i våra liv – före familj, vänner och välstånd. Kan han verkligen vara värd det, eller förlorar jag inte på att sätta honom först – till och med före mitt liv?
Hjärtat är dock inte, gudomligt sett, irreparabelt skadat.
Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem. (Hesekiel 36:26-27.)
Vad Gud gör, när en människa sätter sin tro till honom, är att han nyskapar hjärtat. Från att tidigare ha betraktat Gud som en fiende och en motståndare som tävlar om förstaplatsen i livet, kan jag nu se en gudomlig hjälte och älskare som vill mig väl. Hjärtat har förändrats.
Det är dock inte helt färdigt. Även om mitt hjärta är nyskapat så att det kan älska Gud, dras jag fortfarande med resterna av mitt gamla hjärta och måste dagligen kämpa mot instinkten att misstro Gud.
Mitt syfte som predikant finner jag i att tala till det nya hjärtat, så att det kan lockas ut ur sitt skal av sten och allt mer våga sätta sin tillit till Guds barmhärtighet. Det finns ett gammalt ord i svenska språket som så vackert beskriver uppgiften: själasörjare, en som har till uppgift att sköta om själar. Om än uppgiften huvudsakligen har tillskrivits präster finner beskrivningen genklang i min syn på min egen uppgift. Genom förkunnelsen vårdar jag själar, och vädjar till hjärtan om att sätta sin lit till Guds kärlek.
Därför är egentligen varje predikan en och densamma: en predikan om Guds outgrundliga kärlek som, trots sin obegriplighet, har blivit synlig i Guds människoblivande. Att Gud har dött för att kunna återskapa relationen mellan oss, och uppstått för att besegra all ondska – det är en större kärlek än vad kulturen någonsin har lyckats avbilda.
Aposteln Paulus sammanfattar det vackert i Andra Korinthierbrevet 5:
Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar genom oss. Vi ber på Kristi uppdrag: låt försona er med Gud! Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud.
Att få vara ett sändebud genom vilket Gud vädjar till oss om försoning. Det är väl en underbart vacker beskrivning av vad det är att vara predikant.
Kommentera