Det är inte ofta man kan ange exakt tid och plats för inträdet av nya epoker, men vad gäller Reformationen finns det ändå skäl att tala om en specifik tid och plats: Wittenberg, Tyskland, drygt 10 mil söder om Berlin, den 31 oktober 1517.
Massmedier och reformationer
Då offentliggjorde Martin Luther 95 teser om den katolska kyrkan och tron, som han ville debattera. Eftersom tryckpressen hade uppfunnits, bara några decennier tidigare, kunde hans idéer kopieras och spridas på ett aldrig förut anat sätt. Det som egentligen bara var en inbjudan till en debatt i det obetydliga och nystartade universitetet i Wittenberg, blev plötsligt en angelägenhet för hela den västliga kristenheten.
I år är det alltså 500 år sedan Reformationen tog sin officiella början. Den hade dock varit i antågande under åtminstone ett par hundra år, med föregångare som exmempelvis John Wycliffe och Jan Hus, och Reformationen fortsatte långt efter Luthers död. Egentligen är det missvisande att tala om ”Reformationen”, som om den vore en enda och en enhetlig rörelse. Snarare blev Luther startskottet för en mängd reformationer över hela Europa, som sinsemellan var ganska olika.
Någonting att fira?
Men är Reformationen (jag håller för enkelhets skull fast vid ordet i bestämd form singular) någonting att fira? Den gav ju upphov till så mycket splittring. Ja, det är givetvis en rimlig fråga. Det finns inga skäl att fira strider mellan kristna, men så är det inte heller det som är poängen med Reformationen. Luther blev de facto exkommunicerad av påven och förklarad laglös av kejsaren.
Reformationens centrum
Reformationens stridsfråga, åtminstone för Luther, gällde hur människan och Gud kan förklaras vara vänner: kan jag på något vis vinna Guds vänskap genom hur jag beter mig, eller kan jag bara vinna Guds vänskap genom att ta emot Guds erbjudande om vänskap? Luther, och många reformatorer efter honom, hävdade envist det senare: människan blir bara vän med Gud genom att ta emot Guds erbjudande om vänskap.
”Men vad betyder egentligen det? Hur ska människan då göra? Det låter som att all makt till vänskap ligger hos Gud.” Ja, reformatorerna menade att människan har sabbat relationen till Gud, genom sin synd, så mycket att hon inte kan reparera relationen på egen hand. Om Gud och människan ska bli vänner igen, måste Gud vara den som tar initiativet och genomdriver hela försoningsprocessen. Sedan kan människan svara på erbjudandet och fred.
Det är bara genom att ta emot fredserbjudandet, som Gud och människan blir vänner.
Det är bara genom tron på att Gud håller vad han lovar, som fredserbjudandet träder i kraft för den enskilde människan.
Freden och kärleken
Det kan låta makabert att tala om ”fredserbjudande” och ”försoning”, som om det vore krig mellan Gud och människan. Vad hände egentligen med Guds kärlek? Jo, Guds kärlek har funnits där hela tiden, och blir som allra tydligast i det att Gud ensam har gjort allt som behövs för att Gud och jag ska kunna vara eviga vänner.
Jämför det med ett barn som hamnar i konflikt med sina föräldrar. Vilket barn är tryggast: det som måste återvinna föräldrarnas vänskap och kärlek genom att visa att det visst det kan vara ett snällt och ordentligt barn, eller det barn som får ett erbjudande om vapenvila och försoning trots att det var barnet som gjorde fel från början?
Så har Gud tagit initiativet till försoning långt före jag ens tänkte tanken på försoning med Gud. Den försoningen kan jag bara ta emot genom att lita på Guds löften. De löftena blir jag övertygad om i Bibeln. Ingen annanstans. Mer behövs inte. Mindre behövs inte.
Med den kärleken som grund kan jag sedan göra all världens goda gärningar i glädje över att vara Guds vän, oavsett hur väl jag lyckas eller misslyckas i mina föresatser.
Upptäckten
Det var denna frimodiga tilltro till Gud, som Luther och andra reformatorer återupptäckte för femhundra år sedan. Den upptäckten är faktiskt någonting att fira.
Gott nytt reformationsår!
Kommentera