Kristen i Corona-virusets tid

[Detta blogginlägg beskriver en generell kristen respons till Corona-viruset. Praktiska rutiner och råd inför gudstjänst i Roseniuskyrkan finns här.]

Corona-virusets framfart har nästan fullständigt tagit över nyhetsbevakningen och dess konsekvenser blir allt mer kännbara. Evenemang och resor ställs in, börsen skakar och flera av oss uppmanas nu av våra arbetsgivare att jobba hemifrån även om vi mår bra.

Vi är inte vana vid den här sortens osäkerhet, och alla former av sjukdom och lidande avslöjar hur sköra vi är. Vi vet det i teorin, men nu är det också en allt tydligare realitet.

I en tid så full av oro är det viktigt att hålla huvudet kallt. Under press prövas vad övertygelserna i vår tro går för. Jag vill lyfta fram tre aspekter av det kristna livet som bör vägleda hur vi tänker och agerar också i en så här orolig situation. De är inspirerade av de historiska exempel som jag sedan nämner längre ned.

1. Tillit som uttrycks i bön

Det är inte konstigt om vi känner oro och rädsla inför virusutbrottet. Vi ska inte skämmas för eller förneka vår rädsla. Samtidigt ska vi heller inte låta oss kontrolleras av den. En kristen vet någon som är starkare än sjukdom och död, och har därmed en tro som är starkare än rädslan. I liv och i död, i sjukdom och i hälsa tillhör vi Kristus. Även om vår kropp bryts ned ska vi leva för evigt med honom (Rom 8:31-39).

Tillitens naturliga uttryck är bön till Gud inför allt som skrämmer. Vi kan och bör be för oss själva, för dem vi bryr oss om, men också för mänsklighetens gemensamma kamp mot viruset. Gud hör bön och har sagt att bön gör skillnad.

2. Kärlek som driver till tjänst

Rädslans fula sida är att den kan förlama oss, eller få oss att agera enbart med hänsyn till oss själva. Men Guds kärlek är utgjuten i vårt innersta, och Guds kärlek driver ut rädslan (1 Joh 4:18). Kärleken får oss att se och agera för människorna runt omkring oss. Det mest uppenbara och allmängiltiga vi kan göra av kärlek till nästan just nu är att försöka skydda dem vi bryr oss om ifrån smittan. Med andra ord leder självbevarelsedriften inte så sällan till ett beteende som också skyddar andra. Samtidigt kan det  komma tillfällen då vi måste utsätta oss själva för obekvämlighet eller rentav risk för att kärleken kräver det. Jesus säger att det vi gör för sjuka gör vi för honom (Matteus 25:36). Jämfört med kristna i historien (se nedan) har vi ett helt annat socialt skyddsnät att tillgå så våra val kommer troligtvis inte ställas på sin spets i samma grad. Men det är ändå sant och värt att säga att vi har skyldigheter att hjälpa dem som är i nöd och behöver vår hjälp.

3. Vishet som leder till försiktighet

Ett av de karaktärsdrag som Bibeln ofta uppmanar oss till är vishet. I det ingår bland annat att man tar emot råd (Ords 12:15). Därför är det inte bara sunt förnuft utan också en kristen dygd att lyssna in och rätta sig efter de råd som smittskyddsexperter och myndigheter kommunicerar i dessa tider. Att utsätta sig själv eller andra för smittorisk gör ingen till en trons hjälte.

Några förebilder ur kyrkans historia

Nedan följer två exempel på hur kristna i tider av smittsamma epidemier uttryckt sin tro i handling.

Observera att jag inte jämför Corona-utbrottet med dessa smittor. Pga. utveckling i vetenskap och samhälle kommer vi troligen inte ställas inför så radikala val som dessa. Men det är likväl lärorikt och inspirerande att se hur konkret några av våra föregångare levt ut Jesu kärlek till behövande!

”Dagen igenom höll de ut…”

I början av 300-talet härjade en pest i Rom. Kyrkohistorikern Eusebius berättar att ”allt var fyllt av klagorop, i alla gränder på gator och torg.” Men allt eftersom många rikas generositet avtog berättar Eusebius om hur de kristna stack ut i mängden:

”Då fick alla hedningar se bevis på de kristnas stora iver i allt och deras gudsfruktan. De var de enda som i detta läge visade medkänsla och människokärlek i handling. Dagen igenom höll de ut med att sköta de sjuka – det fanns otaliga som saknade vård – och med att begrava de döda. Andra samlade svältande från hela staden och delade ut bröd åt alla. Saken blev känd för alla människor och de prisade de kristnas Gud.”
(Kyrkohistoria, Artos 2007, s. 302)

När kejsar Julianus några decennier tidigare försökte omintetgöra den kristna trons ställning i Rom märkte han hur svårt det var, eftersom de kristna ”tar hand om inte bara sina egna fattiga utan våra också, så alla människor ser vilken hjälp de saknar från vår sida” (ur Julianus brev till en hednisk präst). Kristnas agerande gentemot nödställda var alltså ett uttryck för deras tro som blev ett synligt vittnesbörd inför världen.

”Får man fly undan en dödlig pest?”

Under reformationens dagar, drygt 1 000 år senare, fick Martin Luther en fråga från ett antal präster i staden Breslau om huruvida det var rätt att fly undan pesten. I ett långt brev skrivet år 1527 ger Martin Luther sina råd i noggrann avvägning och kombination av tillit och försiktighet, kärlek och vishet.

Luther lyfter fram att det är en gudagiven impuls att vakta sitt eget liv och sin kropp. Han raljerar också kraftigt mot dem som nonchalerar vettiga skyddsåtgärder med hänsyn till Guds beskydd undviker både ”intelligens och medicin”. Luther konstaterar vidare att det är ”ännu mer skamligt för någon att inte ta hänsyn till sin egen kropp och sedan smitta och förgifta andra som kanske hade klarat sig om han skött om sig som han borde”.

Rent praktiskt skriver Luther att det är nästans behov samt min egen position som avgör hur jag ska agera. Om jag inte behövs är jag fri från min plikt att hjälpa till och bör mycket väl undvika risker. Om jag däremot har en ledarskapsroll i samhälle eller kyrka, eller om jag helt enkelt är den ende som kan hjälpa min medmänniska med mat, husrum eller något annat, så har jag en skyldighet att utsätta mig för risk för att hjälpa min nästa. Luther praktiserade detta själv och erbjöd tillsammans med sin hustru Katharina husrum i deras eget hem åt sjuka som inte hade någon annanstans att ta vägen.

Den som vill kan läsa hela Luthers brev (ca 12 sidor) här.

Som sagt: sedan antikens och även reformationens dagar har samhällets skyddsnät utökats så mycket att vi i mångt och mycket kan anta att våra val inte kommer ställas på sin spets i samma utsträckning. Men runt om i världen ser vi hur tron leder de ”gula änglarna” ut på gator i Wuhan. Samtidigt har olyckligtvis flera församlingar bidragit till spridning av smitta vilket lokala pastorer sörjer med tanke på skammen kyrkan kollektivt får bära för detta slarv. Kärlek och vishet måste följas åt och står egentligen inte i spänning till varandra, eftersom kärleken motiverar oss att vidta de åtgärder som behövs för att skydda andra.

Herre vår Gud, 
vi sörjer och förfäras över sjukdomens framfart i vår värld. 
Grip in, Herre. Rädda och bevara de som smittats, särskilt
äldre och redan sjuka. Ge framgång åt alla som arbetar på vaccin,
med förebyggande åtgärder, smittspårning och begränsning.
Om vår tro prövas, låt den vara fast och ge frukt i handling. 
Stärk vår tillit till dig, ge oss mer av din kärlek, och hjälp oss 
att vara visa i vårt agerande. Låt vårt vittnesbörd vara tydligt
i en tid av oro. Herre, förbarma dig.