Vilken gudstjänst?

I tidningen Dagen publicerades i här om veckan tre artiklar som handlar om hur olika församlingar ser på gudstjänsten. För att generalisera var frågan: Är gudstjänsten till för församlingens uppbyggelse, eller är den ett evangelisationstillfälle? Med avstamp i de tre artiklarna tänkte jag i korthet dela hur jag och Martin tänker om gudstjänsten.

Vad är en gudstjänst?

Gudstjänsten är ett möte med Gud. Mer specifikt är gudstjänsten ett tillfälle då Gud får tjäna oss. Det kan låta förmätet att säga så, men vi tror att han gör det genom förlåtelseorden, bibelordet och predikan, och den heliga nattvarden och dopet. Som svar på Guds nåd får vi lov att ära och tillbe, hylla och bekänna honom. Söndagsgudstjänsten är hjärtat i Roseniuskyrkans liv. Härifrån utgår allt annat arbete. Därför måste gudstjänsten få vara en plats för vila.

Som jag, Daniel, ser på saken, så medför det här perspektivet att gudstjänsten i första hand är till för den befintliga församlingen. Vi får inte lov att förändra gudstjänsten så att den talar mindre till den befintliga församlingen. Men. Jag är samtidigt övertygad om att många utanför församlingen har behov och längtan efter att få möta Gud och höra Guds röst. Därför är givetvis gudstjänsten öppen för alla och vi tar oss tid att hälsa nya välkomna samt förklara hur en gudstjänst går till i Roseniuskyrkan, i början av varje gudstjänst.

Förkroppsligade begrepp

Hur mycket ska man anpassa gudstjänsten då? Jag tycker att det är en rätt så knepig fråga. Jag tror att vi måste erkänna att vår tro har ett språk som vi inte kan överge utan att förlora viktiga delar av vår självförståelse. Det går t.ex. inte att sluta använda ord som ”helighet”, ”rättfärdighet”, ”försoning”, ”synd”, ”frälsning”, m.m. för att orden är ovana. Det finns mängder av facktermer inom varje yrkesområde eller filosofisk/humanistisk disciplin som är svåra att förstå om man inte har fått någon träning, men man kan ju inte sluta upp med att använda termerna för den sakens skull. Nej, vad vi behöver göra är att fortsätta att använda orden men bli mycket mer konkreta med dess tillämpning.

Det är någonting som jag själv funderar mycket över: hur vi använder våra teologiska begrepp. Det är så lätt hänt att de teologiska orden bara blir abstrakta begrepp, men dessa måste ju ”inkarneras”, d.v.s. kläs i kött och blod så att vi ser och förstår hur de har tillämpning på våra liv. Att göra det här tillämpande arbetet tror jag kommer att hjälpa såväl den befintliga församlingen som nya besökare. Både jag och Martin har publicerat några inlägg om detta – läs, läs, läs. 

Ett himmelskt fönster

Jag och Martin ber för att många nya ska hitta till vår kyrka. Vi ber och undervisar för att församlingen ska vilja och våga ta med sig vänner, grannar och arbetskamrater. Vi anstränger oss, och kommer att fortsätta att anstränga oss, för att ”förkroppsliga” det teologiska språket, samtidigt som vi är sanna mot vår tros innehåll. Kyrkan ska vara ett hem för människor, men därav följer inte nödvändigtvis att allting ska vara känt och begripligt från början. Gudstjänsten är trots allt ett fönster mot himlen. Här möter oss den levande, evige, helige Guden. I gudstjänsten bjuds vi in till ett möte med den radikalt Annorlunde. Vi, som av oss själva är bortvända från Gud, möter livets källa. Inte undra på att en del saker är ovana i början. Så är det ju i varje relation – det finns saker man inte förstår om den andre förrän man har hunnit lära känna denne närmare! På samma sätt i gudstjänsten.

Tim Keller sammanfattade det väl när han skrev:

Passande kontextualisering innebär att orsaka rätt skandal – den som evangeliet orsakar hos alla syndare – och undanröja alla onödiga skandaler.