Jag har de senaste dagarna varit med på två seminarier där den kristna tron, och dess plats i världen, har diskuterats. Det högaktuella ämne, som båda seminarierna har berört, kretsar kring de svåra frågorna om hur vi ska leva tillsammans: religioner uttalar sig om hurdan verkligheten är, vad som är ett gott liv, vad som är målet för människan, vem Gud är och hur man finner gemenskap med denne Gud, m.m. Ofta påstår två religioner saker som utesluter varandra: kristna påstår att Jesus är Gud medan muslimen påstår att Jesus endast och enbart är en profet. Är det inte som upplagt för stridigheter, konflikter och social oro?
Förföljelse och religionsfrihet
Frågorna måste tas på allvar och diskuteras ofta och från många synvinklar. Därför har jag velat prioritera att närvara vid de två seminarierna. Det första var i torsdags morse och anordnades av Svenska Evangeliska Alliansen. Den kristna organisationen Open Doors arbetar med att stödja kristna som förföljs i världen samt att rikta omvärldens blickar mot dessa övergrepp. Nyligen släppte Open Doors International rapporten ”World Watch List 2014” där man går igenom läget för kristna i 70 länder och listar de 50 länder där det kostar mest att bekänna sin tro till Jesus.
Peter Paulsson (Open Doors missionsledare i Sverige), Fredrik Malm (FP:s utrikespolitiske talesperson) och Susanna Birgersson (ledarskribent på Dagens Nyheter) deltog i samtalet och betonade samtliga vilken grundläggande rättighet religionsfriheten är, och hur allvarligt det är att den så systematiskt kränks över världen. I många länder är det förenat med fara för livet att bekänna Jesus Kristus som Herre och vi ser hur kristna i flera länder i Mellanöstern systematiskt fördrivs från sina hem och länder. Fredrik Malm lyfte fram hur kristna, i länder där kristendomen fick sin början, nu håller på att fullständigt försvinna från länderna på grund av förföljelse.
Religion och sanning
Det andra seminariet jag har varit med på hölls på S:ta Katharinastiftelsen i går kväll. Stefan Gustavsson (generalsekreterare för SEA) samtalade med Eskil Franck (överintendent för Forum för Levande Historia) och Carl Reinhold Bråkenhielm (präst och professor emeritus i empirisk livsåskådningsforskning) över temat ”Kanske alla har rätt – eller fel? – om religionsmöten och sanningsanspråk”. Det blev livliga samtal mellan panelen och med intressanta frågor från publiken om dessa svåra utmaningar som vi ställs inför i dagens mångkulturella och mångreligiösa samhälle: är det inte bättre att ha en ”inkluderande” syn på sanning och säga att alla religioner har (delvis) rätt; är det inte bättre att vi bejakar varandras tro och låter bli att tala om det som särskiljer oss; kan vi verkligen komma åt en sanning i religionen? o.s.v.
Franck och Bråkenhielm företrädde en mer inkluderande syn på sanning medan Gustavsson stod för den klassiska kristna tolkningen och argumenterade för att det var något gott att det är exklusivt sant när Bibeln säger: ”Gud är ljus och inget mörker finns i honom.” (1 Johannesbrevet 1: 5.) eller: ”Gud är kärlek.” (1 Johannesbrevet 4: 8, 16.) Kvällens ”ögonbrynshöjare” kom när Christer Sturmark, ordförande för föreningen Humanisterna och flitig debattör till Stefan G, kommenterade samtalet och uttryckte sitt fullständiga medhåll till Gustavssons syn på sanning: sanningen är viktig och vi är nödgade att söka den!
Personligen fick jag intrycket att de allra flesta i publiken var skeptiska till den synen på sanning och jag funderar vidare över hur det kommer sig. Jag tror att det har åtminstone två orsaker: (1) Vi vill inte vara högmodiga och påstå att någon annans tro är fel, och (2) Vi är rädda för vad det kan leda till när vi kritiserar någon annans tro för att vara falsk. Jag skulle kunna skriva mycket om de här två anledningarna, och samtalar gärna med dig om det vid tillfälle, men nu nöjer jag mig med följande reflektion:
För att, med integritet, kunna hävda att någonting är sant måste vi kunna ange skäl för vår tro, och då spricker plötsligt bubblan av högmod betänkligt. Det är inte högmodigt av en filosof att påstå att dennes teori är bättre underbyggd än en motståndares; det är inte högmodigt av en historiker att påstå att dennes syn på historien är mer tillförlitlig än den nu rådande, etc. Vad som är högmodigt är att påstå att ens position är överlägsen andras men inte vilja ge skäl för sin övertygelse!
För det andra är det en förutsättning för respektfull dialog att man kan definiera sin position och samtala med varandra om var man är överens och var man skiljer sig åt. Olika åsikter är inte skäl nog för att börja bråka. Människor har ett personligt ansvar för hur de hanterar sina övertygelser. Jag menar alltså att vi inte behöver vara oroliga för åsikterna eller sanningsanspråken – utan för människors bristande etiska kompass!
Kommentera