Vem gillar egentligen ”olika”?

Jag har svårt för att förstå den svenska offentliga etiken. Å ena sidan är vi högljutt för olikhet; å andra sidan klarar vi inte av avvikande åsikter. Det har blivit tydligt i frågan om Scandinavian Human Rights Lawyer’s arbete mot trafficking och deras koppling till anti-abortrörelsen. Debatten har givetvis fortsatt sedan jag skrev det här inlägget, och längst ned har jag lagt till ett nytt stycke där jag kommenterar de senaste meningsutbytena, särskilt Humanisternas inlägg i debatten.

Bakgrund

Det var i förra veckan som Aftonbladet hade en ledartext där de skrev om hur HKH Drottningen skulle ta emot ett pris för sitt arbete mot trafficking av den nordiska människorättsorganisationen Scandinavian Human Rights Lawyers (SHRL). Problemet med priset, enligt Aftonbladet, var att det delades ut av en organisation, vars ordförande är och har varit aktiv i andra organisationer genom vilka hon har opinionsbildat mot abort.

Offentliga samtal om denna fråga brukar sällan vara konstruktiva, men min uppriktiga önskan är att undvika svartmålning och i stället vara just konstruktiv. Universitetet och Drottningen valde att ställa in sin medverkan och vi gick miste om ett tillfälle att prata om en av de värsta moderna formerna av slaveri. I efterhand har det visat sig att Eva Franchell uppmärksammades på SHRL’s koppling till abortmotstånd via RFSU, och så lyckades organisationen tysta den viktiga debatten om trafficking. Dessutom har Ruth Nordström, ordförande i SHRL och den som har stått i skottgluggen för kritiken, nyligen svarat på kritiken och det har då visat sig att hennes organisation inte är för ett totalt abortförbud utan verkar för en sänkning av abortgränsen från vecka 18 till 12.

Onekligen är det ironiskt att SHRL anklagas för att vilja sätta ljuset på abortfrågan genom en konferens om trafficking, när det är RFSU och en ledarskribent i Aftonbladet som sätter allt ljus på frågan. SHRL själva ville enbart prata om trafficking.

En enkel fråga?

Det är märkligt att abortfrågan verkar så okomplicerad för många debattörer (att det räcker med att hänvisa till SHRL’s arbete för att sänka abortgränsen för att få Uppsala Universitet och Hovet att ställa in sin medverkan är argument nog för det påståendet). För det är givetvis det intrycket jag får av Franchells text, som är minst sagt konspiratorisk. Vad är det som gör att ett arbete för att minska aborter ses som så samhällsomstörtande/farligt/skadligt att man inte kan se på när en offentlig person får en utmärkelse av en person som arbetar för det målet? Vad är det som gör att det räcker med att säga ”anti-abort” och sedan är man paria i svensk offentlighet?

Jag har läst några år filosofi på Lunds och Stockholms universitet och vid några tillfällen har vi då diskuterat abort, senast förra våren på en mycket bra kurs som leddes av Torbjörn Tännsjö. De flesta filosofer som jag har mött är för abort, men det finns alltid öppenhet för att höra en avvikande åsikt. Även om ingen höll med mig (förra våren) när jag förklarade varför jag inte tror på ett lyckomaximerande försvar av abort, så lyssnade man på mina argument och bemötte dem sakligt. Varför går det inte att föra ett sådant samtal i svensk offentlighet?

Några teologiska och filosofiska perspektiv på abort

Jag tänkte ange några skäl till varför vi borde ta frågan mycket allvarligare än vad vi gör offentligt. Jag måste förvarna om att jag skriver detta från en principiell horisont. Jag diskuterar alltså principer för hur man kan/bör resonera i en moralisk fråga och tar därför inte hänsyn till känslor i argumentationen. Det kan tyckas vara en svaghet, och några kommer säkert att bli upprörda, men känslor hjälper oss inte alltid att tänka klart.

Ett teologiskt svar

  • Utifrån en kristen teologisk världsbild kommer allt liv från Gud. Det är Gud som har skapat människan och han älskar henne villkorslöst. (Första Mosebok 1: 26 – 27) Gud ser oss redan när vi ligger i vår mors mage. (Psaltaren 139: 13 – 16; Jeremia 1: 5) Vi har ingen anledning att tro att Gud skulle räkna en människa i sin mors mage som mindre mänsklig och därmed mindre värdefull, än en människa utanför sin mors mage. (Gränsen mellan innanför och utanför magen blir också allt mer problematisk efter hand som sjukvården utvecklas. Uppsala Nya Tidning rapporterade i förra veckan om en flicka som föddes i vecka 22 och överlevde. Abortgränsen är idag vecka 18.) Eftersom Gud är den som har skapat oss och gett oss livet, följer också att en människa inte har rätt att ta en annan människas liv – inte ens ett fosters liv (det är det sjätte budordet, Andra Mosebok 20: 13). Det är grunden till varför så många kristna kritiserar den nuvarande svenska abortlagstiftningen, och varför vi sörjer djupt att ca 37 000 människor per år aldrig får en chans att skapa sig ett eget liv. Notera att det givetvis följer av vår människosyn att Gud älskar barnet, kvinnan och mannen lika mycket.

Det är ett oerhört enkelt och allt för kortfattat svar, men jag går vidare till några andra överväganden.

Tre filosofiska (och delvis teologiska) svar

  • Ett vanligt argument för abort är att det är en fråga om kvinnans rätt till sin kropp. Givetvis har kvinnan rätt till sin kropp. Liksom mannen har rätt till sin, och så vidare. Det man allt för sällan talar om är att det uppenbarligen rör sig om två distinkta individer, fostret och modern, och vad det får för konsekvenser när man talar om rättigheter. (Jag ska i nästa punkt ta upp frågan om huruvida fostret kan ha några rättigheter.) Jag antar att vi kan vara överens om att jag har rätt till min hand (eller kanske bättre: frihet att använda den som jag behagar). Just nu använder jag den friheten till att skriva. Just nu svänger jag den i luften framför mig. Jag har dock inte rätt att använda min frihet till att med kraft placera handen i ansiktet på första bästa person jag råkar stöta på. Varför inte? Därför att det kränker den andre människans rätt till liv, hälsa och frihet från våld. Här är två rättigheter som kommer i konflikt med varandra och den naturliga slutsatsen är att väga dem mot varandra. Den avvägningen klarar vi dock inte av när det kommer till abort. Tillagt 2014-10-15: Så skriver t.ex. Jenny Sonesson en kritik av SHRL’s abortmostånd på Expressens debattsida, som saknar varje spår av gråskala. Hon misslyckas kapitalt att se konflikten mellan två individer, och vill dessutom inte ta den relevanta debatten i Sverige: hur ska man hantera den etiska problematiken i ett land där de allra flesta som utför en abort inte hotas till livet av sin graviditet? Det är obegripligt för mig att man får komma undan med sådana dåliga argument i svensk offentlighet.
  • En anledning till det är såklart att man förnekar att fostret har rättigheter. Nu blir vi djupt filosofiska eftersom vi måste fråga oss vad det är som gör att en människa kan tillskrivas rättigheter. En filosofisk lösning på problemet är att skilja mellan människa och person. Jag skulle kunna skriva väldigt mycket i det här ämnet, men tillåt mig en förenkling: En människa är man om man tillhör den biologiska arten homo sapiens medan en person har självmedvetande över tid, alltså kan förstå att ”jag är jag”. Bara personer kan äga rättigheter, säger man. Peter Singer är en förespråkare för den här synen. Den enkla anledningen till att det här är en djupt problematisk ståndpunkt är konsekvenserna: det skulle innebära att en bebis på upp till ca ett drygt år inte omfattas av mänskliga rättigheter. Således gör man inte fel i sak om man dödar barnet när det är ett år gammalt. Det har ju ändå inga rättigheter. Detsamma gäller bl.a. dementa personer. Det är ett rätt så magstarkt påstående. Mot den synen hävdar jag som kristen att varje människa, oavsett hennes förmågor, omfattas av rätten till liv, hälsa och frihet. Det gäller även fostret. Barnet bör skyddas enbart i egenskap av att denne är en människa, skapad till Guds avbild, och med potential för just de egenskaper som ugör personskap. Även utan referens till Gud är det fullt legitimt att hävda att fostrets potentialitet för att utveckla egenskaperna som krävs för personskap (till detta skulle man kunna lägga människans språkliga genialitet och moraliska förmågor) är tillräcklig för att ge fostret ett starkt skydd mot allt som kan hota hennes liv och hälsa – däribland abort.
    • Två intressen står mot varandra: barnets och föräldrarnas. Barnet hotas till livet. Givet mitt resonemang i första punkten, om rättigheter/friheter som står i konflikt med varandra – hur bör man göra avvägningen?
  • En annan anledning är att man ställer barnets och moderns liv mot varandra. Det kan man givetvis göra, men mitt intryck av situationen i Sverige är att de situationerna är förhållandevis ovanliga. Om du, läsaren, känner till statistik som talar för det motsatta får du gärna upplysa mig! Detta leder över i en oerhört komplicerad fråga: nämligen ”kostnaderna” för ett föräldraskap – psykiskt, socialt, ekonomiskt, frihetligt, m.m. Jag kan inte göra den här frågan rättvisa i det här sammanhanget, utan måste nöja mig med något kortfattat. Kvinnan är oerhört utsatt i allting som har med reproduktion att göra eftersom det är hon som måste bära barnet i sin kropp. Mannen kan välja att fly fältet och då står kvinnan där ensam. Det är en djupt orättvis situation. Jag förstår att den leder många till att hävda att abort är lösningen på problemet. Jag menar dock att det är en felaktig lösning av minst två skäl: (1) eftersom aborten drabbar en oskyldig, tredje part, och drabbar genom att beröva denna människa livet; (2) eftersom det förminskar problemet till att bara handla om kvinnan (och eventuellt barnet).
    • Just eftersom kostnaderna är så höga för modern, måste vi prata om mannens ansvar, och mannens och kvinnans gemensamma ansvar för sina handlingar. Den övervägande majoriteten människor som har sex med varandra vet om att deras handlingar kan leda till att ett nytt liv blir till. Det är ett faktum om världen som man omöjligen kan komma ifrån. Man kan använda preventivmedel – och bör så göra, om man vill minska risken för graviditet – men det är fortfarande ofrånkomligen så att liv kan skapas när man har sex. Det måste man vara beredd att ta ansvar för – särskilt menar jag att kvinnan måste känna sig trygg med att mannen förstår och är beredd på att ta det ansvaret. Om hon inte kan få ett sådant löfte är hon givetvis i sin fulla rätt att vägra mannen tillgång till hennes kropp, och den rätten är skyddad i lag.
    • Missförstå mig nu inte: med ovanstående paragraf försöker jag inte lägga över extra ansvar på kvinnan eller friskriva mannen från ansvar. Tvärtom försöker jag påpeka att mannen måste ta ett mycket större ansvar än han ofta gör.
    • Detta är kanske det starkaste praktiska argumentet för varför vi borde vara mycket försiktiga med vilka vi väljer att ha sex med. Just eftersom kostnaderna är så höga, och riskerar att drabba så hårt – inte minst kvinnan och det ofödda barnet – bör vi vara mycket försiktiga med vem, var och hur vi har sex. Om jag till det argumentet lägger min kristna världsbild, så förstärks maningen till försiktighet så mycket att klassisk kristen etik betonar att det sexuella hör hemma enbart inom äktenskapet. Det är inte för att vi vill förneka människor glädje eller njutning, utan eftersom sexualiteten rör vid något så djupt i vår personlighet att vi inte förblir desamma sedan vi har haft sex med en annan människa. Bibeln talar om att vi förenas till ett med varandra genom att ha sex. Därför behöver vi skyddas. Dessutom är det, som sagt, ett ofrånkomligt faktum att sex kan leda till barn och då finns det inga tryggare ramar för man, kvinna och barn, än ett äktenskap som innebär ett offentligt löfte om att älska och bära varje livets omständighet tillsammans.

Avslutning

Detta var några teologiska och filosofiska perspektiv på frågan om abort, med anledning av den senaste veckans debatt kring den inställda prisutdelningen till HKH Drottningen för hennes arbete mot trafficking. I svensk offentlighet framställs frågan som fullständigt okomplicerad (att det räcker med att hänvisa till SHRL’s arbete för att sänka abortgränsen från vecka 18 till 12 för att få Uppsala Universitet och Hovet att ställa in sin medverkan är argument nog för det påståendet), medan den i själva verket är djupt komplicerad. Jag har försökt ange några skäl till varför vi bör tänka lite djupare i frågan i det offentliga samtalet.

Till slut vill jag betona att mitt inlägg inte är avsett att fördöma någon enda människa. Hur skulle jag kunna det? Utifrån en kristen världsbild är det tydligt att varje människa kommer till korta inför Gud och att varje människa står med skuld inför honom. Här är vi alla radikalt jämlika – kvinnan och mannen, abortförespråkaren och abortmotståndaren, fostret och åldringen. För oss alla gäller samma bibelord:

Ty här finns ingen skillnad. Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem. (Romarbrevet 3, vers 22 – 24.)

Debatten fortsätter

Givetvis fortsätter debatten om åsiktsfrihet, abort m.m. Stefan Gustavsson och Tomas Idegard hade ett debattinlägg i SvD i fredags (17/10) där de ifrågasätter att Uppsala Universitet och Hovet ställde in konferensen om trafficking p.g.a. SHRL’s åsikter i en annan fråga. De menar att agerandet, åtminstone på sikt, hotar underminera och försvaga demokratin och det fria åsiktsutbytet som är kännetecknande för vårt samhälle.

Precis som andra lagar i en demokrati är det fritt fram för medborgarna att ha synpunkter på abortlagstiftningens utformning och driva opinion för att ändra den. Häxjakt på personer som har synpunkter på lagstiftning är därför ett hot mot själva demokratin. Att utestänga människor från samarbete och från att göra gott på ett område för att de inte omfattar det som för tillfället är majoritetsuppfattning på ett annat område skapar ett sämre samhälle.

Idag har företrädare för förbundet Humanisterna svarat på artikeln. Tyvärr försöker inte skribenterna bryta dödläget i debatten utan positionerar sig genast i de klassiska skyttegravarna: ”Det handlar om rätten till sin egen kropp”, är rubriken för artikeln. Skribenterna menar att trafficking, i lika hög utsträckning som abort, handlar om kvinnans rätt till sin kropp:

Tänk då tanken på en ung befriad flicka som blivit gravid under de kontinuerliga våldtäkter som ofrivillig prostitution innebär. Ska hon mötas av moralistiska kristna män som påpekar att nej, hennes kropp är inte hennes egen nu heller. Nu tillhör den ett växande embryo som enligt deras tolkning av sin religion redan är fullt utrustad med en själ. Därför måste hon ge upp självbestämmandet över sin kropp ytterligare några månader och sedan föda fram ett barn hon aldrig gått med på att skaffa med någon av sina våldtäktsmän som far. Vore det inte rimligare att lämna det avgörandet till offret självt?

Hela traffickingfrågan handlar om människors självbestämmande. Det är det offren måste få tillbaka. Att låsa in dessa offer i en livssituation de aldrig fått chansen att välja är att återigen våldföra sig på deras grundläggande rättigheter, men den här gången för resten av livet. Därför hör arbetet mot trafficking och rätten till fri abort ihop.

Det finns ett par problem med den här argumentationen. (1) Som jag har skrivit ovan är det givetvis ingen kristen som förnekar kvinnans rätt till sin kropp. ”Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.” (FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, 3 §) Men genom att föra debatten till offer för trafficking kommer debattörerna alldeles för enkelt undan frågan om aborter i Sverige. Missförstå mig inte: jag förstår varför de menar att trafficking och abort hör ihop, och jag är givetvis enig med debattörerna om att alla former av slaveri måste motarbetas å det starkaste och på många olika sätt. Men nu gäller det en principfråga: är fostret skyddsvärt? Jag har inte statistik på mitt påstående, men jag kan inte tänka mig att flertalet aborter i Sverige utförs av offer för trafficking. Överbevisa mig gärna om motsatsen! Och då har inte deras argument någon bäring på situationen i Sverige.

(2) Debattörerna berör inte det faktum att här finns två individers intressen som står mot varandra. Eller, rättare sagt, de argumenterar mot enklast möjliga motstånd när de menar att kristna anser kvinnans kropp ha tagits över av ”ett växande embryo som enligt deras tolkning av sin religion redan är fullt utrustad med en själ. Därför måste hon ge upp självbestämmande över sin kropp …”

För det första är det onödigt av debattörerna att hänvisa till ett embryo; det finns väl ingen människa som känner till att de är gravida när fostret är på det embryonala stadiet och därför är det ju inte embryot som aborteras. Det handlar om en växande människa.

Men bortsett från det behöver man faktiskt inte acceptera idén om att fostret skulle ha en själ för att man ska ta frågan om två individers intressen litet mer allvarligt än vad debattörerna gör. Jag lämnar nu debatten om traffickingoffer och våldtagna, eftersom de aborterna inte utgör merparten av aborterna i Sverige såvitt jag vet. Den relevanta frågan nu är: vilka villkor bör man ställa för att en varelses liv ska vara värt att skyddas? Givetvis måste kvinnans liv skyddas! Men i fall där hon faktiskt inte hotas till livet? Går det verkligen att avvisa fostrets behov av skydd bara därför att det inte kan föra sin egen talan? Det kan ju inte en dement heller. Eller en ettårig bebis. Eller en hund. Ändå har vi lagar som skyddar dem alla. Och det är brottsligt att avbryta någons graviditet mot dennes vilja, även i tidiga stadium. Är det för svikna förhoppningar man straffar förövaren eller är det så att fostret faktiskt är skyddsvärt? I så fall står två individers intressen mot varandra, och det är avvägningen mellan dem som är den verkligt intressanta frågan.

Sådana frågor hade det varit intressant att höra Humanisternas företrädare diskutera. Det var synd att vi gick miste om det.

Taggar: , , , , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg
5 kommentarer på “Vem gillar egentligen ”olika”?
  1. Bodil Månsson skriver:

    Sååå bra o klokt formulerat!

  2. Arvid B skriver:

    Mycket bra!

  3. Erica skriver:

    Håller med om allt förutom att ett foster skulle kunnat ha syndat.

    • Daniel Ringdahl skriver:

      Hej Erica,
      Jag var lite väl svepande i min formulering. Du har givetvis rätt i att ett foster knappast kan ha syndat – jag vet inte riktigt hur det skulle gå till. Däremot förstår jag Bibeln så att varje människa, oavsett hur gammal eller ung denne är, är i behov av Guds frälsande nåd för att komma i rätt förhållande till Gud.

      • Per Henriksson skriver:

        Nu var det ju faktiskt inte du, Daniel, som hävdade att ”Alla har syndat” utan Guds ord självt. Därför kanske ett lite mer fördjupande svar skulle behövas.

        Jag misstänker att det är vår svenska översättning som inte gör grundtexten full rättvisa och leder tanken fel. Jag håller med om att det är svårt att tänka sig ett foster som begår en syndig handling (det som på teologiska brukar kallas ”verksynd”).

        Om man kollar grundtextens formulering (via t.ex. ett bibelstudieprogram för oss som inte kan grekiska) får man dock intrycket att grundtexten är mer ”passiv” än den svenska översättningen – att det mer handlar om något som saknas än en aktiv handling. Det grekiska ordet innehåller också ett negerande prefix som ytterligare förstärker det intrycket.

        Min slutsats är att det som sägs i Rom 3:23 mer handlar om det vi bekänner i syndabekännelse med orden ”har del i världens bortvändhet från dig”, eller i en annan variant ”född med synd”. Viktigt är också att det inte i grund och botten är våra syndiga handlingar som skiljer oss från Gud, utan att det som skiljer oss är ”bortvändheten” vilken bl.a. uttrycks i syndiga handlingar.

        I det perspektivet kan det ju vara intressant att fundera över när i vår utveckling vi får del av denna bortvändhet och om också ett foster kan ha del i denna bortvändhet…

        Fast ännu viktigare är förstås att meditera över orden i Rom 3:24. 🙂

Lämna ett svar till Arvid B Avbryt svar