Vart tar jag vägen med mina tvivel?

Som de flesta av bloggens läsare nog känner till arbetar jag vid sidan om Roseniuskyrkan för Apologia – Centrum för kristen apologetik. Mitt främsta ansvar under hösten har varit att samordna och undervisa vid Apologias distanskurs ”Förklara och Försvara,” som är en introduktionskurs i apologetik, det vill säga en introduktion till skälen till att den kristna tron är sann.

Vi har studerat hur filosofiska argument, historiska fakta och naturvetenskapliga data inte står i motsats till kristen tro utan bidrar med bekräftelse till den kristna trons rimlighet och sanning. Det är alltid stimulerande, uppmuntrande och uppbyggande att arbeta med detta, även för mig som gjort det i många år. Jag kan därför utifrån både min egen livserfarenhet och nu med ytterligare nästan 40 studenters erfarenhet som grund rekommendera kursen till er i Roseniuskyrkan som vill lära er mer och få redskap för att både (be)hålla sin tro och dela den till andra med större övertygelse och trygghet. Haka gärna på under vårterminen 2019!

Men det här är inte en reklamtext. Efter att ha läst studenternas reflektioner kring förra veckans föreläsning om tvivel kände jag att jag ville lyfta ämnet här också.

Jag har ännu inte mött en enda människa som varit kristen mer än några veckor och aldrig mött tvivel i sitt liv. Ett enklare sätt att säga det, utan riskfyllda dubbelnegationer: alla människor tvivlar emellanåt. Trots detta har jag också hört och den senaste veckan läst – gång på gång – att kyrkans sätt att bemöta tvivel ofta har trivialiserat eller indirekt har kommunicerat att personen är ensam med sina tvivel eller bör hålla dem för sig själv. Det gör mig alltid bekymrad och ledsen att läsa.

 

Tvivel är en allmänmänsklig erfarenhet som vi får ha och tala om utan tillstymmelse till skam. Det är också en komplex erfarenhet. Tvivel kan vara intellektuella, känslomässiga eller viljemässiga. De kan vara precis som de verkar, eller existera som symptom eller reaktion på andra svårigheter.

En enkel, men meningsfull bild av tvivel jag hört av en holländsk L’Abri-ledare är att tvivel är som ett brev. Du kan inte dra slutsatser om dess innebörd eller om rätt respons såvida du inte öppnar dem och läser dem som ett meningsfullt meddelande. Att bemöta tvivel med endast att klappa på axeln, rycka på axeln, eller lägga en hand på axeln och be för tvivlet räcker oftast inte, även om alla dessa är uttryck för välvilja. Tvivel behöver belysas, ventileras och bemötas med frågor såväl som information och med barmhärtighet.

När tio av de elva kvarvarande apostlarna mött den uppståndne Jesus stod Tomas utanför. Han delade inte deras erfarenhet, och i det läget kunde han inte dela deras tro utan vidare. Men han var välkommen, och han visste att han var välkommen, att delta i de kristnas gemenskap veckan efter trots detta, och där kom det möte med den levande Jesus som han behövde för att tro.

Att kalla Tomas för tvivlaren är en vedertagen men tveksam tradition. Det är inte rättvist mot honom, som om vi visste att han jämt och ständigt plågades tvivel mer än någon annan. Det är heller inte rättvist mot oss själva, eftersom vi därmed pekar ut tvivel som något unikt för en person, när det i själva verket är något nästan alla möter i någon form, för någon tid.

Jag hoppas att alla som kommer till Roseniuskyrkan och betraktar den som sitt hem vet att tvivel inte utesluter ur eller skiljer en från gemenskapen, att tvivel inte är pinsamma eller privata. Låt oss istället tala om dem, i vishet bemöta dem med trons kunskap och erfarenhet, och hjälpa varandra att hålla fast vid tron.

Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Personligt
2 kommentarer på “Vart tar jag vägen med mina tvivel?
  1. Sonia Lunnergård skriver:

    Värdefullt! Kan inte vara nog tacksam över min termin 2003 på Credoakademin!

  2. Arvid Birgersson skriver:

    Amen. Så viktigt att vi inte trivialiserar tvivel! Inte bara för att det ofta är jobbigt att gå och bära på ett tiviel (speciellt om det lätt skulle kunna adresseras är det ju väldigt onödigt) utan också för att obehandlade tvivel nog ibland ligger bakom att vissa väljer att gå bort ifrån Jesus och kyrkan.

Lämna ett svar till Arvid Birgersson Avbryt svar