Ett av mina stora nöjen de senaste veckorna har varit att höra John Cleese läsa sin självbiografi So Anyway (2014, finns även på svenska som Men hur som helst, Forum 2014). I över 13 timmar har hans välbekanta röst talat om sin uppväxt, sin komplicerade relation till modern och hans väg via en juristexamen i Cambridge till manusförfattande och Monty Pythons epokgörande humorbravader.
Jag insåg längs vägen hur länge jag varit bekant med honom och de andra ”Pythons.” Från tidiga minnen av ”Pang i bygget,” via Michael Palins reseprogram till långfilmer och, när internet på allvar tog fart, oräkneliga klipp och sketcher från deras serie ”Monty Python’s Flying Circus”. Höjdpunkten i denna personliga relation till humorgruppen bestod i ett kort, ämnesöverskridande projektarbete på gymnasiet, som kulminerade i att jag och min kompis spelade upp The Argument Clinic på scen inför vår skola. Jag har sällan haft roligare!
Monty Python’s verk genom åren har ofta innehållit pikar mot den anglikanska kyrkan och kristendomen. Ofta är deras satir välgjord och rolig. Life of Brian innehåller några fantastiskt roliga scener som effektfullt driver med hur både religion och politik kan locka fram det värsta ur människor. Naturligtvis är det också som kristen emellanåt med viss sorg man tar in denna satir, när den är i gränslandet eller över gränsen från mänsklig religiositet till att driva med Gud själv.
Oavsett om man kan delta i skrattet eller ej, tror jag det är värdefullt att lyssna och jag fann det intressant att höra hur Cleese talar om både kyrkan och gudstro i sina memoarer, och inte minst om kristendomsundervisningen i skolan:
”Ingenting gavs någonsin en tydlig förklaring. […] Om lärarna bara hade pratat lite med oss om sakerna, och det utifrån vårt eget perspektiv, då kunde det mesta ha blivit intressant. Så varför gjorde de inte det?”
”Ja, jag vet att det är lätt att göra sig lustig över de organiserade kyrkorna, men har någon kommit på att fråga varför det är så lätt? Det som retar gallfeber på mig är att ”religion” borde vara det mest spännande ämnet av alla. Finns det ett liv efter detta? Kan det vara så att det finns ett verkligt syfte med våra liv? Hur kan vi älska våra fiender, när sådant känns ungefär lika enkelt som att leviterar? i vilken utsträckning är egenintresse moraliskt? Finns det en upplevelse av det gudomliga som vi kan nå?”
Jag tycker detta stycke är häpnadsväckande! ”Religion borde vara det mest spännande ämnet av alla.” Har han inte rätt? Visst är det så att de ultimata livsfrågorna borde vara de mest intressanta? Frågor om liv, död, mening och godhet. Det finns något inneboende intressant i dem!
Cleese omdöme om den religion han utsattes för i skolväsendet är hänsynslöst dystert – och låt mig sätta att vänner i England som haft någon erfarenhet av påtvingad internatskole-religion säger liknande saker:
”Alla viktiga frågor har fått stryka på foten för ogenomtänkta själlösa ceremonier som i grund och gotten är en sorts medelklassens svar på regndans.”
Detta är det tragiska facit som kristendomsundervisningen lämnat Cleese med: man hade vaccinerat honom mot gudstro.
Kan kyrkan dra några lärdomar av detta? Jag tror vi måste försöka! Bibeln säger att alla människor är skapade för att relatera till Gud som den ultimata referenspunkten utifrån vilken man kan förstå världen och sitt eget liv. Alltså finns det något i oss som hungrar efter svar på dessa frågor!
Gud har mött vår hunger efter kunskap och vägledning genom uppenbarelse, alltså genom att ge oss ett sätt att få personlig kunskap om och lära känna honom i Bibeln, Guds ord. Hur illa det vore, om kyrkan, istället för att hjälpa människor in i det komplexa och djupt verklighetsförankrade ordet från Gud döljer dess relevans och attraktionskraft!
Någon har sagt att ”det är en synd att uttråka någon med evangeliet.” Gud hjälpe oss att inte göra det.
Kommentera