Predikokonferens och religionskritik

Det är väl en rätt så bra sammanfattning av den här veckan (hittills).  Martin skrev ett inlägg i måndags där han berättade om predikokursen som har varit i veckan, och nu kan jag sammanfatta den.

Predikan

Vi har varit lite dryg 25 personer från olika håll och samfund som har träffats för att fördjupa oss i ”textutläggande predikan”. Den predikoformen går ut på att låta texten tala och bestämma predikans innehåll, form och tilltal. Det kanske låter självklart för en del, men tänk på det i motsats till att predika över ett tema eller att låta predikanten uttrycka sina åsikter om olika ämnen. Det är också en kontrast till att predikan ”synden, korset, nåden” oavsett vilken text man predikar över. ”Vad är den här textens hjärtslag?” har vi övat oss i att svara på. Det är en väldigt nyttig övning och det har varit så givande att tillsammans med andra sitta ner och lyssna till bibeltexter och försöker lyssna in en bibeltext.

Det är både en förmån och en konst att predika. Jag har tänkt på det tidigare och blev påmind om det återigen, under den här veckan. Jag kommer aldrig att bli fullärd i predikokonsten utan kommer alltid att ha mer att lära. Vi pratade om tre steg i predikoförberedelserna: Först handlar det om att lyssna in bibeltexten och försöka förstå dess komposition, innehåll, tilltal och budskap – som det står i texten och avsågs att tas emot av textens ursprungliga mottagare! Sedan handlar det om att tänka till hur jag vill förmedla detta till en modern åhörarskara: vad ska vara hjärtslaget i predikan, vilka bilder ska jag använda, hur kan jag levandegöra poängerna i texten? Först därefter kommer arbetet med själva predikan.

Religionskritik

I söndags hade Bo Rothstein, professor i statsvetenskap på Göteborgs Universitet, en debattartikel i DN där han lyfte fram en värderingsundersökning som han menade påvisade att religionerna inte håller vad de lovar. Religionerna lovar moral och bättre samhällen, men undersökningen visar att i länder där en överväldigande majoritet av de tillfrågade svarar att religionen är viktig för dem, där kan man också se att det finns utbredd misstro mellan medborgarna samt utbredda problem med korruption. Han fick många repliker, bl.a. från Stefan Gustavsson, Stefan Swärd och Joel Halldorf, och igår kom Rothsteins slutreplik.

Rothsteins argument

Rothsteins argument utgår från ”World Value Study” och deras undersökning av religiositet i ett land samt nivån av korruption i samma länder och hur hög tilltro medborgarna har till varandra. (Dessa är de parametrar som Rothstein hänvisar till. Om jag googlar på ”World Value Study” får jag i stort sett inga träffar, men hänvisas till ”World Value Survey”, vilket gör att jag blir lite osäker på om det är samma studie, men det kan göra detsamma.) Problemet är:

Tack vare World Value Study och andra liknande projekt har vi numera också tillgång till data som kan sägas mäta den etiska och moraliska halten i olika länder. Ett sådant mått är hur omfattande korruptionen i landet är, ett annat mått är i vilken utsträckning befolkningen anser att man i allmänhet kan ”lita på” andra människor. Båda dessa kan ses som mått på den moraliska standarden i respektive land. Ett tydligt resultat är då att ju mer religiös befolkningen är i ett land, desto högre är i allmänhet korruptionen och desto mindre anses det att ”folk i allmänhet” är att lita på. Och motsatsen gäller då förstås också, ju mer sekulär befolkningen är, desto lägre är korruptionen och desto mer pålitliga anses människor i allmänhet vara. Från detta kan vi alltså slå fast att de ovan nämnda världsreligionerna inte förmått leverera vad de utlovar – samhället får inte en högre etik eller bättre moral ju mer befolkningen utövar religion. Likadan är bilden om vi tittar på mera objektiva mått på mänsklig välfärd såsom spädbarnsdödlighet eller förväntad livslängd. Ju mer religion som utövas desto sämre är som regel värdena på dessa och andra standardmått på mänsklig välfärd.

Man kan finna liknande mönster i USA, skriver Rothstein, där människor som tillhör den liberala sekulära delen av samhället ofta är ”mer toleranta, mindre rasistiska, mindre nationalistiska och de löpte mindre risk att hamna i fängelse” än människor som har vuxit upp i religiösa hem. Slutsatsen av allt detta bör vara att förpassa religionen till den helt privata sfären och inte blanda in den i politiken, eftersom religionen inte håller vad den lovar. Jag bör också tillägga, att vad gäller definitionen av religiositet så har deltagarna svarat på frågor om ” i vilken utsträckning personen ifråga uppfattar sig som en religiös person, hur ofta man deltar i gudstjänster, hur betydelsefull man anser att religionens gud(ar) är i ens liv, om man tror på gudomlig kraft, om vederbörande tror på ett liv efter döden och om personen ifråga får tröst och kraft av någon religiös tro”.

Några kritiska anmärkningar

1) Både Halldorf och Gustavsson har kritiserat Rothstein för att blanda samman korrelation och kausalitet, d.v.s. bara för att såväl korruption som religiositet förekommer i samma land, finns det ingenting som säger att det förra beror på det senare. Rothstein berör den kritiken i sitt svar men verkar mest förnärmad över att man kan ifrågasätta att han inte skulle kunna göra skillnad mellan de två. Tyvärr förklarar han sig inte närmare, vilket är synd eftersom kritiken är filosofiskt giltig. Kanske är dock Rothsteins poäng snarare att religionen säger sig ha en positiv inverkan på etiken och då är det konstigt att etiken är kass i de här avseendena i länder där det religiösa inflytandet är framträdande, och det är ju en fair poäng. Men,

2) Gustavsson kritiserar Rothstein för att blanda samman religioner. ”Det är meningslöst att kritisera ’religion'” menar Gustavsson, eftersom frågan inte handlar om religion i sig utan om bra och dålig religion, och det är en allvarlig brist i såväl undersökningen som Rothsteins argument. Översätt frågorna som Rothstein anger har legat till grund för att utvärdera om människor är religiösa, till frågor om politik: ”I vilken utsträckning uppfattar du dig vara en politisk person, hur ofta deltar du i politiska möten, hur betydelsefull anser du att politiska företrädare/idéer är i ditt liv, tror du att politiken kan åstadkomma förändring i ditt liv och samhälle, hoppas du på politiska lösningar på din livssituation …?” Det är väl en någorlunda översättning. Om du hade ställt dessa frågor i Sovjet – vad tror du att du hade fått för svar? Det är väl ett rimligt antagande att de tillfrågade hade svarat att politiken var en oerhört viktig del av deras liv och att de hade stor tilltro till politikens möjligheter att förbättra samhället, och ändå vet vi hur illa det gick. Men slutsatsen av det är ju inte att vi bör överge politiken, utan att vi bör överge kommunismen.

3) När Rothstein bemöter kritiken i (2) svarar han med att påminna om ”Vatikanens starka stöd Franco-regimen brutala krossande av den spanska demokratin, de Österrikiska kardinalernas stöd till Hitlers annektering av deras land och att fördrivningen till utrotningslägren av Slovakiens judar faktiskt leddes av en katolsk präst”. Det finns ingen anledning att försvara kyrkan/kyrkliga företrädare när de har gjort fel, men Rothstein kommer undan alldeles för enkelt och löper därtill risken för historielöshet. Vad gäller kristendomens inflytande på Väst är historien långt mer mångfacetterad än Rothstein vill erkänna. Jag fortsätter att tjata om boken jag läste i höstas, Larry Siedentop’s Inventing the individual, där författaren spårar kristna teologiska idéers påverkan på vår kontinent under 1400 år, och argumenterar för att Västvärlden – med demokrati, mänskliga rättigheter, en sekulär sfär och åtskillnad mellan religion och politik – inte hade varit möjlig utan den kristna tron. Det är sant att kyrkan inte alltid har uppskattat utvecklingen och vad man har gjort av tankegodset i kristendomen, men Siedentop visar hur det är kristna företrädare som har använt idéer i sin tro och använt dem för att skapa det samhälle vi nu har. Det är en historia som fullständigt saknas i Rothsteins argument och som gör honom ytterst sårbar för den kritiska anmärkningen ”historielös”.

4) Och slutligen, den kanske viktigaste invändingen. Kristendomen, som den beskrivs i Bibeln, utlovar egentligen inte moraliska människor, utan förlåtelse till syndare. Jag förstår att Rothstein m.fl. skulle kunna vända det påståendet till att säga: ”Så ni ger alltså bara gudomlig avlösning till människor som vill fortsätta leva i ’synd'”, men en sådan invändning skulle bara avslöja hur dåligt man har förstått kristendomen. Bibeln är väldigt realistisk i sin skildring av människan såväl före som efter omvändelsen. Också stora hjältar som patriarken Abraham och kung David och lärjungen Petrus hittar på föga moraliskt framstående saker, även sedan de har kommit in i Guds gemenskap, och det är vår bittra erfarenhet att troende kristna också efter sin omvändelse gör en massa dåliga saker. Skillnaden mellan en kristen och den som inte vill kalla sig kristen är alltså inte moralisk halt utan någonting annat. Det är snarare den kristnes övertygelse om att all världens ondska kommer att bli dömd en gång – inklusive min ondska – och att rättvisan och godheten kommer att få sista ordet. Kristendomen utlovar straffimmunitet för varje människa som vill ha det, och det kan tron göra eftersom vi tror att vår gud, Herren Jesus Kristus, har blivit dömd i vårt ställe. Det har hänt i tiden och rummet. Palestina, omkring år 30. Kristendomens löfte är att den som tar emot straffimmuniteten blir del av ett förbund som Gud har ingått med alla troende: förlåtelse, nyskapelse och evigt liv. Hur gärna sekularismen än vill det, så kan den inte ge en grund för varför människor bör vara moraliska. Det bästa den har att komma med är rubriken på PC Jersilds artikel, också den i söndagens DN: ”Därför måste vi lura hjärnan att bli moralisk” Lura hjärnan att bli moralisk … ”Det känns tryggt”, säger jag om jag vill vara lite sarkastisk. (Jag vet om att jag behöver utveckla det här argumentet mer, men det får anstå till ett senare tillfälle.)

Taggar: , , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Hittat på internet, Läst och reflekterat
En kommentar på “Predikokonferens och religionskritik
  1. Göran S skriver:

    Tack, Daniel, för klara tankar!

Lämna ett svar till Göran S Avbryt svar