Svarta vykort

I

Almanackan fullskriven, framtid okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.

II

Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

(Det vilda torget, 1983).

Dikten är skriven av Tomas Tranströmer och heter ”Svarta vykort”. Jag har tänkt en hel del på den dikten den senaste tiden, av lite olika anledningar.

I början av mars vaknade jag en måndag och kände hur uttröttad jag var. Huvudet och kroppen fungerade inte som vanligt och jag orkade inte tänka på vare sig intellektuell ansträngning eller arbete. Jag fick helt enkelt sjukskriva mig den veckan. Det är konstigt det där, hur kroppen fungerar. I vanliga fall kan jag läsa från morgon till kväll och trivs som bäst när hjärnan går på högvarv, men det här var andra gången på ett halvår som kroppen (och särskilt huvudet) sa: ”Stopp, nu går det inte in mer!” Jag verkar vara en sådan person som lätt dras med i det jag tycker är roligt och jag tycker att min vardag är fantastiskt rolig. Men när det är riktigt roligt sänker jag nog garden och låter arbete och studier svämma över kalendern så att jag inte får den återhämtning som jag behöver. Jag trodde att det räckte skapa luckor i vardagen då jag tränar, lagar mat och sköter hushållet, men tydligen behöver jag längre perioder då jag inte tar in information utan låter hjärnan bearbeta vad som redan finns i den. Jag har återgått i arbete, så smällen var inte så djup, men jag känner att det tar längre tid den här gången att bli stark igen. Nu har jag bestämt mig för att pausa studierna till dess att livet ser annorlunda ut och jag kan studera på heltid.

Nu var jag förvisso riktigt förkyld i förra veckan, och det sitter nog i kroppen lite och gör mig extra trött, men det är en märklig erfarenhet att inte vilja/orka läsa eller ta del av intellektuell stimulans. Det har fått mig att tänka på kroppens bräcklighet och livets oförutsägbarhet. ”Almanackan fullskriven, framtid okänd.” Det är inte så svårt att känna igen sig i Tranströmers rad. Jag vet förvisso att jag går med Jesus varje dag, men ändå – så lite jag vet om morgondagen. Jag planerar och har mina drömmar, men jag har ingen garanti för att det blir som jag planerar. En god vän var hos oss för ett par veckor sedan och upptäckte en oegentlighet i kroppen. Så snart han kom hem blev han undersökt och det visade sig vara en form av cancer. Nu ligger han på sjukhus och tar emot behandling. Förvisso är prognoserna goda och cancerformen är inte den allvarligare, men det blev en allvarligare påminnelse om hur lite vi vet om livet och framtiden.

Dessutom dog min farmor för ett par veckor sedan. Det var på många sätt väntat. Hon skulle fylla 99 år i maj, men hon var en god vän och jag kommer att sakna henne. Jag tänker ju inte så ofta på sjukdom och död och livets bräcklighet till vardags, och det är väl i många avseenden i sin ordning. Jag är ung och ska koncentrera mig på arbete och familj och det som hör vardagen till, men ”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan …” Det är så jag har upplevt de senaste veckorna. Även om min påminnelse har varit väldigt mild jämfört med många andras, så har jag ändå påmints om att jag är dödlig på ett sätt som jag inte är van vid. ”Det besöket glöms och livet fortsätter”, skriver Tranströmer. Jo, det kommer att bli så. Och samtidigt tänker jag att det är viktigt att vårda de minnena och lära sig av dem. I psaltaren 103 står det:

Det är en ofrånkomlig del av vår mänsklighet, att vi är dödliga. Men inte bara det, vi är biologiska varelser och våra kroppar är inte konstruerade som maskiner. ”Stating the obvious”, men ibland behöver man påminnas om det. Kroppen är inte en maskin och jag kan inte behandla den så. Lukasevangeliet är fullt av referenser till hur Jesus drar sig undan i bön. Jesus var också i behov av längre eller kortare perioder då han kunde vara ensam med sin pappa i himlen, och så behöver också vi tider för olika sorters återhämtning. Inte minst behöver vi den regelbundna tiden i bön och bibelläsning, då vi umgås med honom som har gått genom döden till livet. Jesus.