Om kungen som kommer med fred

Ännu ett år har det blivit advent. Tiden går så rasande fort att det är svårt att hänga med. Mörkret har kommit över oss, och det är säkert fler än jag som upplever hur tröttheten sänker sig i takt med att dagarna blir allt kortare. Men advent är trots vintermörkret en tid av ljus.

Om du var i kyrkan i söndags fick du höra berättelsen om när Jesus rider in i Jerusalem, huvudstaden. När han kommer ridandes har han tre års aktivt arbete bakom sig och många människor har knutit allt starkare förhoppningar till honom: är han kanske den kung som ska återupprätta Israel? Är det han som ska leda folket och ta tillbaka kontrollen över Israel från Rom, som har ockuperat landet? När Jesus kommer ridandes skär man av palmer från träden, man viftar med dem och ropar ”Hosianna, Davids Son!”. Det ligger en oerhört tyngd i de orden. Orden är hämtade från Psaltaren och har att göra med en befriare som Gud lovade sitt folk, redan för 1000 år sedan.

jesu-intag-2

Men Jesus rider inte in som en stridskung. Kungar som ville strida och presentera sig som hjältar red på hingstar. Jesus kommer ridandes på en åsna. Det är som om statsministern skulle komma åkandes i en gammal Volvo i stället för en skottsäker Mercedes med avancerad utrustning för att hålla statsministern säker.

Världen var i krig, och Jesus kom till Jerusalem för att kriga – men inte med svärd och pilbåge. Han skulle strida – men inte mot människor. Nej, Jesus strid var en strid mot Djävulen, mot den som ligger bakom all världens krig och ondska. Jesus låter kriget och svärdet drabba honom själv utan att ge igen med samma medel, och just därigenom vinner han över det onda. Vi sjunger det i en av de klassiska adventspsalmerna:

Ej kommer han med härar / och ej med ståt och prakt.

Dock ondskan han förfärar / i all dess stolta makt.

Med Andens svärd han strider / och segrar när han lider.

Välsignad vare Han, / som kom i Herrens namn.

Detta är kanske det perspektiv på vad Jesus gör som jag tycker allra mest om. Vi har så mycket fanatism och extremism omkring oss, att vi lätt ryggar tillbaka inför Jesu högt ställda krav på sina efterföljare. Men Jesus är inte farlig i den bemärkelsen, och vi förstår varför när vi möter honom i Advent. Han kommer inte för att ta upp vapen, utan för att lida och dö för att så kunna försona världens ondska med Guds rättvisa. Han dör och uppstår för att kunna föra människan nära Gud igen.

Adventstiden leder fram till julen, och i jul får vi möta världens mäktigaste varelse – Gud, himmelens och jordens Skapare – och vi ser honom som en hjälplös bäbis. Vilken ödmjukhet. Vilken kärlek! Det är en kung som jag gärna vill komma ett litet steg närmare denna advents- och jultid.

Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg
En kommentar på “Om kungen som kommer med fred
  1. Lars Artman skriver:

    Gillar

Lämna ett svar till Lars Artman Avbryt svar