Mot slutet av livets söndag

Jag får en liten paus i samtalet och passar på att summera dagen. Jag sitter på tåget hem från Gagnef och har fastnat i ett samtal med en pratglad man. Det har varit en lång dag, men en mycket fin sådan.

Söndagen den tredje advent kallas för ”Livets söndag” och vi uppmärksammar livets okränkbara värde från befruktning till naturlig död. Därför var det så fint att få fira dopgudstjänst och högmässa i Roseniuskyrkan på förmiddagen. Familjen Keros nyfödda döptes och vi påmindes om hur Gud tar emot oss i sin familj utan någon motprestation. Han ger oss del i sitt liv, som övervinner döden, utan att vi har visat oss värdiga. Det är nåd.

Magnus Hagström, präst och lärare på Strandhems Bibelskola, ledde gudstjänsten och predikade om Johannes Döparens utmaning till oss att bereda väg för Herren Jesus inför jul. Och nu sitter jag alltså på tåget hem från Gagnef. Det är väl drygt två år nu som jag har åkt upp till ELM-föreningen i Gagnef för att predika ungefär en söndag i månaden och det här var sista söndagen för det här året. Det är roligt att få träffa människorna där och idag predikade jag över psaltarpsalmen för söndagen, den 146e psalmen. Psalmen påminner oss om att bara Gud är värd vårt yttersta förtroende, och i julens evangelium visar han oss varför vi har anledning att lita på honom: han är inte en herre som utnyttjar sina underlydande utan en konung som kommer för att tjäna. Det lilla barnet som vi uppmärksammar i jul är en konung som har kommit för att göra upp med de makter som binder och förvrider livet. Han tar upp kampen för att kunna resa de slagna, ge bröd åt de hungrande och skipa rätt för de förtryckta.

Nu lämnar vi Uppsala och min granne har kommit tillbaka. Jag ska prata färdigt med honom och sedan ser jag fram mot att komma hem. Dagar som dessa är jag djupt tacksam över mitt arbete.