Om jag fick ge en julpredikan till Sveriges riksdag …

Om jag hade fått möjligheten att ge en julpredikan till Sveriges riksdag … så hade jag antagligen velat avböja artigt! Men om jag ändå hade övertalats så hade jag lyft fram några saker i julens evangelium som talar särskilt starkt till vår nuvarande politiska situation.

I Faderns, Sonens och den helige Andes namn.

Kära riksdagsledamöter,

I kyrkans liv är adventstiden inte en tid för fest utan en tid för eftertanke och rannsakan inför julen. När man ställer frågan: ”Vad handlar julen om för dig?” brukar svaren innefatta god mat, gemenskap, vila, familj, kärlek, och dylikt. Så är det för många av oss, men i den kristna kyrkans tro går julen långt djupare. I texterna för första söndagen i advent läser vi de kända orden:

Fröjda dig storligen, du Sions dotter! Höj jubelrop, du Jerusalems dotter! Se, din konung kommer till dig, rättfärdig och segerrik är han. Han kommer ödmjuk, ridande på en åsna, på en åsninnas föl. Jag skall utrota vagnar ur Efraim och hästar ur Jerusalem. Stridens bågar skall utrotas, och han skall tala frid till hednafolken. Hans herravälde skall nå från hav till hav, och från floden intill jordens yttersta gränser. (Sakarja 9: 9 -10.)

Julen handlar om hur Gud bryter in i historien för att skapa bestående fred mellan sig själv och människan. Det är egentligen en alldeles absurd berättelse. Gud ensam är källan till allt gott i världen och i våra liv, och han är den ende som helt står bortom och över all ondska. Men jag står inte bortom och över all ondska utan riktningen på mitt, och varje annan människas liv, är bort från Gud. Det är därför vi har problem, du och jag och Gud. Det är faktiskt ett låst läge.

Antagligen sitter någon av er och protesterar invändigt mot verklighetsbeskrivningen, och tänker: ”Jag är en hygglig människa. Gud har ingen anledning att vara emot mig.” Men det bara förstärker konflikten. Aposteln Paulus ser klart i Romarbrevet: ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud …” (Romarbrevet 3: 23.) Gud är fridens konung som har kommit för att göra slut på världens krig och dess vapen, och han konstaterar att vi inte älskar honom över allting och inte vår nästa som oss själva. Därför är vi delaktiga i världens konflikter. Därför är konflikten mellan oss och Gud avgrundsdjup, och vi kommer aldrig att kunna reparera den med mindre än att Gud sträcker ut en hand till oss.

Vad gör då Gud i detta låsta läge? Jo, julen hjälper oss att förstå. I julevangeliet, ur andra kapitlet i Lukasevangeliet, läser vi om hur Jesus föds. Det är en födelse som har varit planerad i årtusenden, ja ända sedan mänsklighetens början. Gud har bestämt att en dag bryta igenom muren för att skapa bestående fred mellan sig och oss, och han gör det genom att bli syndabocken i konflikten. Ordet ”syndabock” kommer ursprungligen från den judiska riten då folket bekände sina synder och prästen la handen på en bock. Gud räknade den handlingen som om folket synd överfördes från folket till bocken, och sedan skickade han ut bocken i öknen att dö, alternativt offrade bocken.

Det lilla barnet i krubban är Guds syndabock. Och samtidigt är det Gud själv. Gud såg att konflikten var låst och valde därför att inte bara sträcka ut en halvhjärtad hand, utan att frivilligt gå i människans ställe och offra sig för att så kunna skapa fred mellan sig och oss. Det är detta änglarna sjunger om i julnatten:

Ära åt Gud i höjden och frid på jorden bland människor som han älskar.

I kärnan av julens budskap ligger ordet om försoning. Gud vill försoning och tar därför både första, andra och tredje steget för att skapa denna försoning. Han behövde inte en utsträckt hand för att ta första steget utan tog det på eget initiativ, trots våra ständiga obstruktioner (jämför t.ex. Jesaja 65). Hans kärlek drev honom att bli människa och lida i vårt ställe. Och när han väl har sträckt ut handen och erbjuder försoning så gör han det utan vidare gliringar. Det finns inte längre någon bitterhet från Guds sida. Trots vad försoningen har kostat honom. Oavsett hur länge du har stått emot innan du slutligen vänder om till honom. När du väl vänder tillbaka är det som om ni hade varit vänner hela livet. Guds fred kan ligga till grund för fred mellan människor, ja även mellan bittra fiender.

Julen är inte bara en påminnelse om Guds kärlek och godhet, utan kallar oss också till personlig omvändelse. Om du vill ta emot Guds kärlek ska du också vara beredd att ge den vidare. Du som vill fira jul och vill att den julen präglas av Guds godhet, du kallas också att låta Guds fred och försoning spridas i din omgivning. Julen är en tid för omvändelse från fiendskap och bitterhet, till fred och försoning. Kanske känner ni igen strofen i den klassiska julsången: ”Uti din slav du ser en älskad broder, och se din ovän ska bli dig så kär.” Det är värt att ta tid i jul till att reflektera över julens budskap och fråga sig hur det kan få påverka de kommande månadernas politiska arbete.

Försoning är inte detsamma som att kalla ”fel” för ”rätt” och ”rätt” för ”fel”. Försoning är inte relativism. Nej, fred är att konfrontera det som är ont och att göra upp med det, men att vara beredd att lägga prestige och stolthet åt sidan för att försoning ska kunna göras möjligt. Gud har gått före och visat vägen.

Gud hjälpe oss alla att likna honom!