Liturgi under pågående pandemi

Vi har nu levt med Corona-viruset och pandemin Covid-19 i närmre två månader. Samtidigt som nyheter fortsätter att skölja över oss upplever jag ändå att vi på ett annat sätt befinner oss i ett slags märklig ”vardag”; ett nytt normalläge som samtidigt är väldigt onormalt jämfört med livet innan utbrottet.

Ett nytt inslag i mitt arbete är att sätta ihop varje veckas guide till gudstjänst hemma, så att vi kan fira gudstjänst tillsammans fastän åtskilda. Det har fått mig att reflektera över värdet av en liturgi, särskilt i dessa tider.

På 300-talet levde en berömd biskop i Alexandria i Norra Afrika vid namn Athanasius. Han kämpade viktiga teologiska ”strider” i en tuff tid, men han var också kyrkoledare och pastor. I sina påskbrev skrev han i rollen som biskop till kristna som levde utspridda över stora avstånd. Förutom reflektioner över påskens och fastans innebörd avslutas varje brev med datumangivelser:

”Vi börjar den 40 dagar långa fastan den 9 Mars. Påskveckan börja 13 april. Därför har vi fest på Söndagen, den 19 april, och fortsätter med sju veckor till Pingst. Under hela den tiden, låt oss jubla och glädjas i Jesus Kristus, vår Herre…”

– Ur Athanasius andra påskbrev, år 330.

Liturgi är inte magi. De gamla bönerna har ingen magisk kraft, och varje söndag är egentligen ett firande av Jesu uppståndelse. Men det var ändå något värdefullt i att Athanasius hjälpte kristna i Norra Afrika att fira en ”synkroniserad” påsk. Även de som var få på en plats kunde känna sin delaktighet i Guds världsvida kyrka.

Jag har en amerikansk vän som bor i Tallinn. Här om veckan berättade han hur de gått över till webbsända gudstjänster pga. pandemin och att de nästan över en natt gått från gudstjänster av spontan karaktär till en väldigt traditionell liturgi. I förskingring och isolering utgjorde det inövade och gemensamma en starkare attraktion.

Liturgi är inte en fråga om lag utan om frihet. Det finns många bra sätt att fira gudstjänst på. Men just nu, när vi är avskilda från varandra, har den nog en särskild poäng. Vi tvingas fira gudstjänster som ärligt talat kan kännas ganska tråkiga jämfört med vad vi är vana vid. I kyrkan är det 15 personer istället för 75, och hemma är man inte alltid så fokuserad eller på humör för att sjunga jublande lovsång. Men vi firar gudstjänst tillsammans – trots allt. Samma böner, sånger, predikan. Tvärs över Stockholm och Sverige gör vi något gemensamt, vilket påminner oss om att kyrkan, Gud och hans rike är större och stadigare än lilla jag och min fluktuerande andlighet.

Låt oss alltså ta vara på chansen att fira gudstjänst tillsammans, avskilda men inte ensamma.