Har du lagt märke till en intressant detalj i din Bibel när du kommer till slutet av Markusevangeliet? I stort sett alla moderna biblar markerar att något händer mellan v. 8-9, och har en fotnot om att slutets omfattning är omdiskuterad. Vers 9-20 är förmodligen inte det ursprungliga slutet. Börjar du bli orolig? Var inte det.
Det är uppenbarligen ingen hemlighet, eftersom det trycks i varje bibel. Frågan om vilket slut som gäller har funnits med oss sedan de första århundradena efter Jesus.
För min del blev frågan lite extra aktuell eftersom evangelietexten på påskdagen i år är Markus 16:1-14, ett omfång som alltså rymmer sex verser av tveksam äkthet. Eftersom jag ogärna läser och predikar något jag som jag inte är övertygad om att det tillhör Guds auktoritativa ord bestämde jag mig för att studera frågan lite närmre.
Vad är problemet med Markus 16:9-20?
Saknas i tidiga manuskript
De äldsta grekiska handskrifterna saknar v. 9-20, och flera kristna författare från 200-400-talet vittnar om att de flesta handskrifter de känner till slutar med vers 8. Det så kallade ”långa slutet” (v. 9-20) som finns med i våra bibar är vanligt förekommande i handskrifterna, men majoriteten av bibelforskare är överens om att materialet inte är skrivet av Markus (som också fotnoten i Folkbibeln 2015 säger).
Det finns faktiskt fyra varianter av Markus 16. Den första, äldsta som troligen var i Markus original är att det slutar med vers 8. För det andra finns det ett kort slut som säger att kvinnorna berättade för Petrus och att Jesus sände ut sina budbärare med nyheterna om frälsning till hela världen. Den tredje varianten är det långa slutet och den fjärde varianten är att det korta plus det långa slutet. Detta tycks i sig vara ett argument för att det korta slutet är ursprungligt men att antika läsare fann det så förbryllande att man försökte förbättra det.
Argumentet för det kortare slutet förstärks dessutom om man tittar på den så kallade interna evidensen, det vill säga hur texten hänger ihop i form och innehåll (i motsats till den externa evidensen som handlar textvarianternas spridning och datering).
Passar inte in
Några drag i själva innehållet i v. 9-20 tyder på att de inte är skrivna av Markus. För det första så verkar texten ”starta om” i v. 9 på ett abrupt och märkligt sätt, som om den inte fullt satt ihop med v. 1-8. För det andra får ängelns uppmaning och förutsägelse i v. 7 märkligt nog ingen uppföljning i v. 9-20, trots att andra evangelier berättar om dessa möten.För det tredje så stämmer stilen i texten, dvs. sådant som ordval och grammatiska drag, inte överens med resten av Markusevangeliet. Det framstår snarare som ett ”hopkok” av andra texter i Nya testamentet, inte bara från de andra evangeliernas slut utan också från Apostlagärningarna.
Har vi ett problem?
Ja och nej. Slutet har uppenbarligen förbryllat läsare i alla tider, till sådan grad att man försökt ”förbättra” det. I akademisk mening har vi också ett ”problem”, eftersom fenomenet väcker alla möjliga slags frågor. Men då använder vi ordet ”problem” på ett ganska speciellt sätt, nämligen som det som är akademikers jobb och stora fröjd att föreslå lösningar på.
Men det är inte ett stort problem för den vanlige bibelläsaren eftersom det långa slutet inte till sitt innehåll är särskilt problematiskt. Det är till största delen en sammanfattning av annat material från Nya testamentet. Vi förlorar med andra ord inget genom att bortse från v. 9-20. Det enda som man kan diskutera är huruvida det är rätt att universalisera de övernaturliga ”tecken” (tungotal, ormar, gift och helanden, v 18) som onekligen var verkliga både i apostlarnas tid och som också rapporteras i modern tid så att de alltid ”ska följa dem som tror”.
Det är inte heller ett problem eftersom det finns goda argument för att ta v. 1-8 som Markus avsedda och naturliga slut på hans evangelium. Och det är precis vad vi ska komma till nu.
Hur ska vi då förstå 1-8?
Vers 16:8 känns onekligen som ett lite abrupt och snopet slut på evangeliet:
”Då gick de ut och flydde från graven, fyllda av bävan och bestörtning. Och de sade ingenting till någon, eftersom de var rädda.” (SFB15)
Vi har inte det möte med den Uppståndne Jesus som vi kanske förväntade oss (och som andra tidiga källor vittnar om) och kvinnornas uppträdande framstår vid en första anblick som lite av ett nederlag. Men flera bibelforskare argumenterar för att slutet är naturligt och dessutom positivt – ett lyckligt slut! Nu när jag förklarar varför, följer jag framför allt Larry W. Hurtado.
Kvinnornas roll i 15:40-16:8
Man kan inte läsa 16:1-8 och undgå att lägga märke till kvinnornas framträdande roll. Vi har tre namngivna kvinnor: Maria Magdalena, Maria, Jakobs mor, och Salome. Men detta är inte första gången de förekommer i evangeliet. De presenteras i 15:40, och två av dem nämns igen i 15:47 (alltså versen omedelbart före 16:1) vid Jesu begravning. De spelar därmed en nyckelroll i hela passionsdramat. Eller snarare flera nyckelroller:
De är för det första namngivna ögonvittnen. Richard Bauckham har i sin bok Jesus and the Eyewitnesses visat att särskilt Markus namngivning är selektiv och medveten. Många personer passerar anonymt förbi, men de som namngivs gör det som ett slags källhänvisning. De står som garanter för den uppgift som Markus för vidare. Vi har alltså tre ögonvittnen till Jesu uppståndelse, vilket spelar en viktig historisk roll (1 Kor 15 och andra texter kompletterar med många fler ögonvittnen).
För det andra spelar kvinnorna en viktig litterär roll. Genom att tre gånger upprepa deras namn och att de såg både Jesu korsfästelse, begravning och uppståndelse, visar att Markus hela passionsdramat sitter ihop i ett händelseförlopp. Alla tre händelserna ska förstås och förkunnas tillsammans.
För det tredje spelar kvinnorna en positiv roll. Ingen kan undgå att Jesu tolv lärjungar saknas i detta händelseförlopp. Markus 14:50 säger det kort och koncist: ”Då övergav alla honom och flydde.” Petrus omnämns lite senare i kapitlet, därför att han tre gånger förnekade Jesus. Detta är i sig anmärkningsvärt, eftersom Markus var Petrus medarbetare, vilket innebär att Petrus själv såg till att detta inkluderades i evangeliet. Enligt vad historiker ibland kallar ”pinsamhetskriteriet” (the criterion of embarrassment) är detta en stark indikation på källans trovärdighet. Men tillbaka till kvinnorna. När lärjungarna överger Jesus framträder kvinnorna som nyckelpersoner i att dels bevittna vad som händer med Jesus (Markus poängterar när han presenterar dem att de faktiskt följt Jesus redan under hans verksamhet i Galileen), och dels som exempel på verkligt lärjungaskap. De spelar alltså en viktig och positiv roll både historiskt, litterärt och teologiskt! Visst vore det märkligt om Markus plötsligt presenterade dem som misslyckade – och dessutom inte gav dem någon chans till upprättelse!?
Ett triumferande slut
Tvärtemot dem som menar att slutet i vers 8 är öppet eller rentav negativt och därmed kräver någon slags outtalad fortsättning (till exempel i form av de andra evangeliernas kompletterande slut), finns det flera saker som gör slutet komplett och passande i relation till evangeliet som helhet.
Slutet beskriver en bevittnad, kroppslig uppståndelse. Ängeln som kvinnorna möter vid graven förkunnar uppståndelsen klart. Den specifika grammatiska formen på ”uppstånden” är ett passivt verb, och faller i kategorin som brukar kallas ”divine passive”, dvs. verbet förutsätter och antyder Guds verk. Kvinnorna uppmanas att observera att graven är tom, men mötet med och ordet från ängeln går alltså längre. Gud har uppväckt Jesus från döden. I all sin korthet är detta monumentala ord.
I passionsdramat som helhet har Markus ett fokus på grymheten i Jesu död. Markus beskriver hur Pilatus bekräftar att Jesus varit död länge (och alltså inte bara är medvetslös) och godkänner att Josef får ”den döda kroppen” – här använder Markus ordet för lik (Grek. stoma, svenska översättningar skriver vanligtvis ”död kropp”) där de andra evangelisterna skriver ”kropp”. När kvinnorna möte ängeln säger han ”Ni söker Jesus från Nasaret, den korsfäste. Han har uppstått…”. Både ängelns ord och kvinnornas roll som ögonvittnen till Jesu avrättning, gravläggning och nu uppståndelsen understryker att Jesus uppstått lika kroppsligt som han dött.
Slutet innebär en uppfyllelse och en bekräftelse av allt vad Jesus sagt och gjort. Ängelns uppmaning till kvinnorna att underrätta lärjungar är mer betydelsefull än den först kan verka. Den är för det första en uppfyllelse av Jesu ord i 14:28 om att han ska möta lärjungarna i Galileen efter sin uppståndelse, och naturligtvis även en uppfyllelse av Jesu tre förutsägelser om sin död och uppståndelse (8:31; 9:9, 31; 10:33-34).
Denär för det andra en bekräftelse på all Jesu undervisning, hans uppmaningar och hans profetia om att ”evangeliet [ska] predikas för alla folk” (13:10) och gå framåt trots förföljelse och motstånd. Genom att uppväcka honom har Gud bekräftat Jesu anspråk: Jesus är Guds Messias!
Den är för det tredje ett exempel på evangeliets kraft att återupprätta misslyckade lärjungar. Jesus stämmer träff i Galileen med just dem som övergav och förnekade honom. De ska åter få ha den uppgift som Jesus kallade dem till: att vara med honom och sändas ut att predika nyheterna om honom (3:14).
Kvinnorna gör sitt jobb
Så kommer vi till den allra sista versen. Om vi tänker efter måste vi ha all förståelse och sympati för beskrivningen av kvinnorna som ”fyllda av bävan och bestörtning” och ”rädda”. Uppståndelsen är omtumlande nog att skapa rädsla också hos dem som är på Jesus sida. ”Problemet” med versen är snarare att kvinnorna tycks trotsa i ängelns uppmaning eftersom ”de sade ingenting till någon”.
Hurtado menar att vi i sammanhanget ska förstå den meningen snarare som ”de sade ingenting till någon annan”. Ängelns uppmaning var specifik: kvinnorna skulle underrätta lärjungarna och särskilt Petrus. De fick inte (där och då) en allmän ”missionsbefallning”. Vid två tidigare tillfällen i Markus evangelium förekommer fraser som nästan ordagrant liknar ”ingenting till någon” (1:44 och 7:36), men där följs de av kontrasterande ”men” för att indikera att personerna inte lydde uppmaningen. Här i 16:8 finns inget ”men” utan ett enkelt ”och”, vilket pekar på att kvinnornas agerande i v. 8 ska förstås som i linje med ängelns uppmaning i v. 7. De sade ingenting till någon, utan gick till lärjungarna.
Vi ska komma ihåg att Markus inte skrev evangeliet i realtid utan i efterhand. Han kände naturligtvis till de händelser som finns med i Matteus och Lukas, inkl. de möten med Jesus som ängeln förutsade i Galileen. Den mer positiva läsningen av 16:8 stämmer överens med hur Matteus och Lukas berättar historien, och förutsätts så att säga indirekt av att Markusevangeliet existerar över huvud taget. Markus kan skriva sitt evangelium tack vare att kvinnorna gick till de tolv och att Petrus sedan berättat det för Markus.
Sammanfattning och slutsats
Markusevangeliets ursprungliga slut var troligtvis redan vid 16:8. Och om vi läser 16:1-8 i ljuset av hur Markus evangelium snarare än att jämföra med Matteus och Lukas längre behandling av möten med den uppståndne kan vi se hur det är ett slut som inte alls är öppet eller negativt utan innehåller den triumferande slutklämmen på ”evangeliet om Jesus Kristus, Guds son” (Mark 1:1)!
Kommentera