Det blev ändrade planer för veckan. Vår tillkallade predikant ligger hemma i hög feber och kan därför inte komma hit i helgen, så jag sitter idag och förbereder predikan. Redan när han hintade om att han blivit sjuk för någon dag sedan läste jag evangelietexten och kände en längtan efter att predika över den.
Texten är hämtad från Johannes 10, vers 1 – 21 och handlar om hur Jesus talar om sig själv som en herde. När jag sitter med mina förberedelser är det flera sångstrofer som poppar upp i mitt huvud och som vilar så starkt på herdebilden. Det är fantastiska sånger. Några av dem ska vi sjunga på söndag – andra får man sjunga i sitt hem. Jag vill dela med mig av ett par sådana strofer.
Ur passionssångerna, Lova Herren 157, vers 1, 3-4:
1. O Jesu kär, vad har väl du förbrutit, / att sådan dom man över dig beslutit? / När blev väl du för något brott förvunnen / och skyldig funnen?
3. O, skulle jag väl fråga, vad du brutit? / Det är för mig, för mig, ditt blod har flutit. / Din smärtas mått, o Jesu, själv jag fyllde / allt jag förskyllde.
4. Hur underbart att du tog på dig skammen! / Den gode Herden offrar sig för lammen. / Den skuld för vilken tjänarna bli fällda / vill Herren gälda.
Och så en av väckelseförkunnaren Rosenius’ kända sånger, Lova Herren 477, vers 1 (Svenska Psalmboken 251):
Var jag går i skogar, berg och dalar / följer mig en vän, jag hör hans röst. / Han osynlig är men till mig talar, / talar stundom varning, stundom tröst. / Det är Herden god. Väl var han döder, / men han lever i all evighet. / Sina får han följer, vårdar föder, / med osäglig trofasthet.
Det blir härligt att få sjunga om, och att förkunna detta, på söndag!
(Jag hoppas dessutom kunna ge någon förklaring till varför vi egentligen behöver en herde, vi som så gott som aldrig är i närheten av frigående får, och vad den bilden djupast sett vill förmedla till oss.)
Daniel, det låter spännande. Tack för aptitretaren. Ser framemot att få lyssna. Välsignelse över förberedelserna. ”Jesus lilla lamm jag är…”
/Henrik
En berättelse som satte djupa spår i mig som liten (jag tyckte herden handlade HORRIBELT) var om hur en herde kunde bryta av två ben på ett lamm som inte ville hålla sig i närheten av de andra.
Det blev lite bättre längre fram när predikanten förklarade att det å andra sidan innebar att herden fick ta hand om lammet 24/7 – se till att det fick äta och dricka och bära det på axlarna under dagen.
Hans slutkläm var den att när vi drabbas av svåra saker ska vi veta två saker:
1) Gud handlar aldrig planlöst
2) Han älskar oss och vill bära oss igenom in i himlen.