Det är en vanlig dag i en vanlig vecka, och jag sätter mig vid min vanliga dator för att utföra alldeles vardagliga sysslor. Det är ganska behagligt! Här följer några reflektioner denna alldeles vanliga vardag.
1. Det börjar bli vår på riktigt och jag njuter i fulla drag. Jag tycker att mörkret blir allt mer uttröttande för varje år, men att ljusets återkomst blir desto viktigare. Plötsligt är det riktigt roligt att komma ut på en löptur igen, när man kan känna solvärmen mot ansiktet, och slipper ta på sig fyra lager för att hålla den värsta kylan borta! Jag vet om att liknelsen gränsar till det klichéartade, men det kan ju ligga sanning också i klichéer: våren är en väldigt fin bild för påsken och evangelium.
Låt oss lära känna Herren , ja, låt oss sträva efter att lära känna honom. Hans uppgång är så viss som morgonrodnadens, och han skall komma till oss lik ett regn, lik ett vårregn som vattnar jorden. (Hosea 6, vers 3 – 4.)
Man måste inte vara dystopisk för att se hur den här världen är inbäddad i moralisk kyla, men då kommer påsken med värme och ljus för var och en som vill ta emot. Som Martin predikade i söndags: nådens värme bevisar sig i kraften i ett förvandlat liv. Så har det varit i historien. Så kommer det att vara också i fortsättningen. Jag längtar till Guds sommar, då all kyla för alltid är borta.
2. Sveriges senaste nobelpristagare i litteratur, Tomas Tranströmer, dog för några veckor sedan. Tranströmer lärde mig mycket om att se det extraordinära i det alldeles vardagliga. Bilderna han använder i sin poesi kan vara alldeles häpnadsväckande. Om du inte har läst någonting av Tranströmer rekommenderar jag dig att göra det! Inte alla dikter är lika lättillgängliga, men läs dem och idissla dem, och du kommer upptäcka hur vackra de är.
3. Vi hade tonårsgrupp i fredags. Det var jätteroligt! Vi var sex tonåringar och två ledare. Jag har börjat få hjälp av Markus Preston, en av våra nya medlemmar, och det är verkligen efterlängtat. Vi brukar laga mat tillsammans och sedan ha ett bibelstudium. Den här gången blev det dock inte så mycket bibelstudium utan snarare djuplodande samtal eftersom en av deltagarna hade med sig en kompis som inte har kristen bakgrund. Vi hade en massa roliga samtal om vem Gud är, hur och varför Gud dömer, vad man kan veta om Gud, och mycket annat. Det är så oerhört viktigt att ha de här samtalen, och att ha beredskap för dem! Inte minst i dagens Sverige där så många av de vi möter till vardags har så lite kunskap om den kristna tron. Nu är vi förvisso alla olika, med olika gåvor och intressen, men jag skulle verkligen vilja uppmana varje enskild troende att ge de filosofiska frågorna åtminstone lite uppmärksamhet. Du behöver inte göra några djupa studier, men med tanke på att vi kommer att få frågor om vi är öppna med vår tro, och vi inte vill stå där som dåliga vittnen som inte har några svar, så behöver vi åtminstone kuna förklara för våra vänner att det finns svar att få. Jag skulle vilja tipsa dig om min kollega, Martins, bok Det där med tro. Den är kortfattad, enkel, men ändå väldigt bra. Vill du läsa någonting djupare kan du kolla på Stefan Gustavssons böcker, och vill du komma till något riktigt tänkvärt ska du läsa William Lane Craigs magnum opus Reasonable Faith eller hans litet enklare bok Till trons försvar. De böckerna kommer att ge dig så mycket stöd när du ska samtala om tron med dina vänner, vilket leder mig över på den sista reflektionen för det här inlägget.
4. Den kristna kyrkan i Sverige måste vara förberedd på att svara på omgivningens frågor vilket de senaste veckornas debatter återigen har visat. Jag ger inte hela bakgrunden, men en del av er har säkert läst dels om (1) hur det har uppmärksammats att en katolsk präst lär ut klassisk katolisk/kristen sexualetik i konfirmandundervisningen, dels om (2) hur flera sekulära medier har skrivit om att ”homosexuella kommer till helvetet”. Båda händelserna hör samman med samma tragiska fenomen – att det blir allt svårare och svårare att hävda att Sverige är ett land med åsikts- och religionsfrihet. Jag ger mig inte in i några längre diskussioner utan hänvisar till två blogginlägg av Olof Edsinger och Stefan Swärd. Båda är värda att läsa, men Olofs inlägg handlar i huvudsak om den debattartikel som biskop Martin Modéus skrev i SvD för ett par dagar sedan. Det är bra att Olof bemöter den, ty jag är alldeles förbluffad över att en biskop kan skriva en så dålig artikel, och här finns en sak som jag vill kommentera. Läs det här stycket och reflektera över innehållet:
Bibeln är en samling vittnesbörd om Gud, som ständigt talar till oss om kärlek om vi är beredda att lyssna, men för att förstå Bibelns budskap måste vi utgå från en helhetsuppfattning av kärleksbudskapet. Vi kan inte rycka enstaka bibelord ur deras sammanhang. Vi kan inte säga att på sidan si-och-så står det si-och-så om det inte rimmar med helhetsvisionen som är en kärleksvision. Utifrån en allt djupare förståelse av denna vision har den kristna teologin genom historien kontinuerligt reviderat våra bilder av vad det är att vara kristen och människa. Teologi är ingen död disciplin, Guds ord är inte dött, och den helige Ande ger genom historien människan, kyrkan och samhället en ständigt djupare förståelse av vad det är att vara människa i samklang med skapelse och Gud.
Det här argumentet är otroligt ofördelaktigt för biskopen om man börjar reda ut hans argument. Olof pekar på problemen med att helt odefinierat tala om Bibelns ”kärleksbudskap”, så det lämnar jag därhän, men han låter antyda att de som har en klassisk uppfattning i sexualetiken bara kan skapa ett lapptäcke av löst sammansatta bibelverser. Det här är djupt problematiskt. Biskopen borde vara medveten om att det finns gott om teologiskt välmotiverade försvar för den uppfattning om sexualitet och äktenskap, som kyrkan har hållit sig till i 2 000 år, och som delas av evangelikaler, katoliker och ortodoxa världen över. Om han inte är medveten om det, så är det alldeles häpnadsväckande hur han, som en av Svenska kyrkans högsta ledare, kan ha så dålig kunskap om kristenheten i världen. Jag kan inte, jag vill inte tro, att det är så. Men om han faktiskt har kunskapen, hur kommer det sig då att han använder ett så fruktansvärt dåligt argument och inte erkänner att det finns fog för de kristna kyrkofamiljernas klassiska ståndpunkt? För att vinna lätta poäng? Jag vet inte vilket alternativ som är minst ofördelaktigt för biskopen, men inget av dem är bra …
Jaja, mycket finns att säga om. Jag slutar nu och återgår till vardagen.
5. Jag tänker på Första Petrusbrevet 3:
Vem kan göra er något ont om ni brinner för det goda? Ja, även om ni skulle få lida för det som är rätt är ni saliga. Var inte rädda för dem och låt er inte skrämmas. Herren Kristus ska ni hålla helig i era hjärtan. Var ständigt beredda att svara var och en som ber er förklara det hopp ni har. Men gör det ödmjukt, med respekt och ett rent samvete, så att de som talar illa om ert goda levnadssätt i Kristus får skämmas för sitt förtal. Det är bättre att lida för goda gärningar, om det skulle vara Guds vilja, än för onda gärningar.
Petrus ger verkligen inte uttryck för ängslighet. I hans värld verkar det inte finnas någonting att skämmas för i evangelium, och den frimodigheten behöver Kristi Kyrka i Sverige vinna. Stefan Swärd påpekar det uppenbara, att det är alldeles tokigt att särskilja en grupp människor (t.ex. p.g.a. sexualitet) från alla andra, när Bibelns klara undervisning är att vi alla står där med skuld inför Gud och ingen enda av oss kan frälsa oss själva. Situationen är alltså så mycket värre än vad tidningsrubrikerna anger. Men situationen är också så mycket bättre. Det finns ett frikännande i domen för var och en som vänder sig till Gud, som litar på honom och vill leva sitt liv i Guds gemenskap. Det erbjudandet gäller alla. Utan undantag.
Kommentera