Flyktingkatastrofen. Ett brustet hjärta.

Mitt hjärta går sönder av alla rapporter om människor på flykt till Europa. Mitt hjärta går sönder när jag läser om IS’ härjningar, om Boko Haram’s demoniska behandling av små flickor, och livsfarliga resor över Medelhavet i händerna på människor som bara tänker på egen vinning. Mitt hjärta går sönder när jag läser om hur Europa bygger murar för att stänga ute dessa nödställda.

Det finns få saker i livet som är enkla, men detta borde vara det. Ett människoliv är viktigare än så gott som vad som helst annat. Aljosja Karamazov får frågan av sin bror Ivan om han kunde tänka sig att offra en (1) enda liten flicka för att säkra lyckan för resten av världen. ”Nej, det går inte,” svarar Aljosja, ”för då skulle lyckan grunda sig i ett oskyldigt barns lidande och det är orättfärdigt”. (Det är inte ordagrant utan fritt ur minnet.) Det går inte att ”offra” tusentals, tiotusentals, människor för att jag ska få behålla mitt välstånd eller den trygghet jag har haft. Jag önskar trygghet, jag önskar välfärd, jag önskar fred, men inte på bekostnad av att andra människor slaktas eller nekas hjälp för att fly från demonisk ondska. Det går inte. Det är orättfärdigt. Hur ska jag kunna försvara det inför Gud på domens dag?

Hur ska jag kunna välja ut en artikel att länka till? Elisabeth Sandlund kom nära mina egna reflektioner i sin krönika i måndags. Nej, Romson hade inte rätt när hon sa att Medelhavet är vår tids Auschwitz, ”men kanske det finns ett korn av sanning i liknelsen”. Den demoniska ondska som IS och Boko Haram m.fl. visar prov på just nu är bland det sjukaste vi har varit med om på väldigt länge. Läs Nuri Kino’s korta krönika om bara ett av många sådana illdåd. ”Om någon som har vad han behöver här i världen ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom?” (1 Johannesbrevet 3: 17)

Vad ska jag göra med kunskapen om det helvete som många människor går igenom just nu för att skapa sig en bättre framtid för sig själva och sina barn? Om människor hade våldtagit kvinnor i min omgivning, hotat förslava mina barn och sända dem till prostitution el dyl., om människor i min omgivning korsfästes och avrättades godtyckligt … då hade jag velat fly. Då hade jag velat fly långt. Långt bort. Jag hade inte kunnat kräva någonting av någon, men jag hade hoppats av hela mitt hjärta att det fanns någon som var beredd att hjälpa mig. Att då möta murar …? Från länder med relativ fred och välstånd. Hur går det till?

Varje människa som ser en annan drunkna har en skyldighet, före alla rationella överväganden, att bistå denne med hjälp. Vi kan inte kräva att jag ska offra livet för att rädda den drunknande, men vi har rätt att kräva uppoffringar för att rädda ett liv. Att jag bryter ett ben, eller drar på mig en lunginflammation, är faktiskt ett mindre problem om jag kan rädda en annan människas liv. En liknande princip gäller inför flyktingkatastrofen.

Jag vet inte vad jag ska göra av all information. Hjärtat går sönder. Av stängda murar. Av min egen undfallenhet. Av människors lidande. Men också av att jag läser om människor som verkligen gör någonting. Då går hjärtat ”sönder” av glädje och tacksamhet för att de finns. Tipsa mig gärna om vad man kan göra. Det här projektet har jag nyligen funnit. Efter vad jag kan se är det någonting gott och som kan få bli till hjälp. Annars kan man ju alltid skänka pengar till UNHCR eller Röda Korset eller dylikt.

Jesus, Guds Son, världens Frälsare, förbarma Dig över oss, syndare.

Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg, Personligt
2 kommentarer på “Flyktingkatastrofen. Ett brustet hjärta.
  1. Bra skrivet! För min egen del är jag engagerad i Rädda Barnen som bistår barn och familjer i katastrofområden.Det verkar som om många svenskar öppnat sina hjärtan och vill hjälpa till på olika sätt.Det är glädjande! I Sollentuna kan man bli flyktingfadder till nyanlända familjer som kommer till kommunen. Men visst går hjärtat sönder över all nöd! Herre förbarma dig över mänskligheten!

    • Daniel Ringdahl skriver:

      Hej Sonia! Tack för din kommentar. Flyktingfadder låter väldigt bra. Jag letar just nu på Röda Korsets hemsida efter hur jag själv kan hjälpa till. Ja, visst är det gott att höra om hur frivilliga mobiliserar för att hjälpa. Det ger hopp! Gud förbarme sig.

Lämna ett svar till Sonia Lunnergård Avbryt svar