Finns det en rätt respons efter Paris?

I förra veckan skrev jag två inlägg om krig, lyckligt ovetandes om helgens illdåd. Jag argumenterade för att teorin om rättfärdigt krig är bättre än pacifismen och att det finns tillfällen då det är rättfärdigat för en kristen att ta till vapen för att försvara sitt land och oskyldiga människors liv. Det kan till och med finnas tillfällen då det är rätt att göra en militär intervention i ett annat land för att skydda befolkningen. And along came Paris.

Många paradoxer

Våldet måste få ett slut. Jag kritiserade delar av Joel Halldorfs idéer i en krönika i Dagen förra veckan, men i detta har han rätt: våld föder lätt våld. Det betyder givetvis inte att Frankrike bara ska vända andra kinden till – det vore en alltför grov kränkning av offren och deras närstående – men det är obeskrivligt viktigt att den militära responsen inte styrs av heta känslor och viljan om hämnd. IS är en farsot som måste elimineras men vi får inte offra rättssäkerhet, oskyldiga civila och vår egen moraliska integritet i vår förföljelse av fienden. Lika väl som IS’ terrorattentat mot Frankrike motiverar många européer att ansluta sig till stridande styrkor, så motiveras också människor i Mellanöstern att ta till vapen mot Europa om vår respons inte är proportionerlig och om de får intrycket att vi inte har någonting emot att offra  deras civila i jakten på terrorister.

War is hell, och jag är innerligt glad över att jag slipper vara beslutsfattare med makt att besluta om krigsinsatser. Flera skribenter har skrivit insiktsfullt om vikten av att inte göra någonting överilat som riskerar underminera vår egen integritet, säkerhet och frihet, och den varningen är värd att framföra på nytt. Under Andra Världskriget skrev filosofen Karl Popper boken ”Det öppna samhället och dess fiender” där han kritiserar den politiska totalitarianismen, inte minst i Platons politiska filosofi. Titeln är ack så aktuell idag, 75 år senare. Med alla sina brister är trots allt Västerlandet ett öppet och fritt samhälle, och har visat sig vara det bästa alternativ vi har. Vi får inte sluta oss – vare sig till gränser, moral eller politik – och kapa vår frihet och integritet i jakten på terrorister. Jag tänker på den överhängande risken att stänga ute alla flyktingar eftersom några drar oärliga nytta av vår generositet/naivitet; eller att vi gör allt för stora intrång i den privata sfären i jakten på information om möjliga framtida attentat. Avvägningarna är inte enkla och det finns inga enkla svar. Näst efter terrorister skrämmer mig mest människor som är tvärsäkra på vad man bör göra, i frågor som är så befriade från enkla lösningar.

Jag läste alldeles nyligen (18/11, kl. 16.15) att Säpo höjer hotbilden mot Sverige från 3 till 4, från ”förhöjt hot” till ”högt hot”. Ikväll ska jag och Maria, tillsammans med några vänner, gå till Dramaten och se en dramatisering av Dostojevskij’s roman Idioten, och imorgon ska vi gå på bio på Stockholms filmfestival. Det var mot sådana mål som terroristerna slog till i fredags.

”Någonstans bland alla skuggorna står Jesus”

Christ_Pantocrator_in_the

I allt detta står samtidigt Kristus. Särskilt i den ortodoxa kyrkan finns det en Kristusikon, eller en särskild framställning av Kristus, som jag tycker särskilt mycket om: det är den som kallas för Kristus Pantokrator, på svenska ungefär Kristus Allhärskaren, eller Kristus den Allsmäktige. Här betonas Guds allmakt, och i ikonen ovan ser vi hur Kristus, med en blå mantel (som symboliserar att han har klätt sig i mänsklig kött) över röd dräkt (som symboliserar hans gudomliga natur, gömd men ändå framskymtande, under det kroppsliga) sitter ner (vilket betyder att han har slutfört/fullbordat sitt frälsningsverk) på sin tron (vilket betyder att han är Konung) av guld (vilket betonar hans upphöjdhet och kungavärdighet), och det ser ut som att det är jorden han håller i sin hand. Det är den uppståndne, förklarade, segrande Kristus vi möter i ikonen, och han ger mig tröst. ”Vad än mig dagen bringar av glädje och av sorg, / jag under allt får vara i nådens trygga borg.” (”Jag är i Herrens händer”)

Så kan jag också lämna dagens arbete för kvällens nöje, i trygg förvissning om att Gud har allting i sin hand. ”Till er, mina vänner, säger jag: Var inte rädda för dem som dödar kroppen och sedan inte kan göra mer. Jag ska visa er vem ni ska frukta: Frukta honom som har makt att döda och sedan kasta i Gehenna. Ja, jag säger er: Honom ska ni frukta.” (Lukas 12) (Lägg märke till att ”frukta” inte bäst översätts med ”var rädd för” utan snarare ”visa kärleksfull respekt/vördnad för”.) Det är ord fulla av tröst, för vi har ju fått se vem denne fruktans-värde Gud är: han är Kristus Allhärskaren som har dött i vårt ställe och uppstått som den förste bland många.

Nattens vila

Våldet måste få ett slut. IS måste bekämpas, men samtidigt måste varje oskyldigt mänskligt liv skyddas. Ondskan måste bekämpas, men vi får inte förlora oss själva i kampen. Kristus Allhärskaren påminner mig om varför jag kan vara trygg även om våldet skulle drabba mig och min familj ikväll; och Kristus Allhärskaren påminner mig om varför kyrkan aldrig kommer att vara krigshetsare så länge den håller sig till Kristus. Han har ju redan vunnit striden, och om bara en och en halv vecka kommer vi att sjunga de paradoxala, men ljuvliga, orden:

Ej kommer han med härar / och ej med ståt och prakt;

dock ondskan han förfärar / i all dess stolta makt.

Med Andens svärd han strider / och segrar, när han lider.

Välsignad vare han / som kom i Herrens namn. (Sv Ps 103:4)

Taggar: , , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg
En kommentar på “Finns det en rätt respons efter Paris?
  1. Sonia skriver:

    Tack för dina befriande ord! Herren är min herde mig ska intet fattas…
    Han har hela världen i sin hand…

Lämna ett svar till Sonia Avbryt svar