Jag vaknade i lördags morse till ett förändrat Europa. Attentaten i Paris är den största terroristattacken i Frankrike sedan Andra Världskriget, och den riktade sig uteslutande mot civila, av människor som inte hade några andra militära mål än att orsaka största möjliga skada och rädsla. I söndags morse firade vi gudstjänst inför Livets Gud.
Kristi segerrika nedstigande till dödsriket
Jag såg ett foto på Facebook i helgen där någon tackade för #prayforparis men uttryckte att man inte behöver mer religion. Au contraire, mon ami, au contraire. Visst behöver Paris religion – inte våldets och dödens religion, men hoppets och livets religion.
I går firade vi gudstjänst i Roseniuskyrkan. Det är en trotsig handling i hopp. Gudstjänsten är en motståndskraft. Sången ljöd mäktigt i vårt Kyrie: ”Herre, förbarma dig över oss,” och lika mäktigt är svaret: ”Ära åt Gud i höjden och frid på jorden, åt människor som han älskar.” I gudstjänstens sånger och böner ger vi uttryck för all den sorg, oro och ilska som väcks i oss, men vi vänder inte känslorna in, mot oss själva. Vi vänder dem till honom, om vilken det sägs: ”I honom var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. ” (Johannesevangliet 1: 4–5)
Av allt att döma var det Islamiska Staten som låg bakom attacken. Den militanta och barbariska islamismen har spridit sig som en farsot över världen den senaste tiden, och vi vet om att de lyckas rekrytera många unga människor i Europa. Idag beräknas omkring 300 svenskar strida för IS, och vi har sett hur de är förmögna att slå till i hjärtat av vår civilisation. Det för hotet så mycket närmare oss själva. Det skulle kunna ske i Stockholm nästa gång.
I går firade vi gudstjänst i Roseniuskyrkan. I kyrkans förbön bad vi ”också för dem som ser ut att vara våra fiender”, att de ska komma till insikt om sin ondska och vända om. Vi vet nämligen om att våra fiender djupast sett inte är människor. Det är Mörkrets furste, som är vår fiende, och honom kan man inte besegra med vapen, utan bara med bön. Tillsammans bad vi i Herrens bön ”Förlåt oss våra synder såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.” Församlingen är Kristi kropp, och Kristus bad för sina bödlar. Så får också vi göra.
Vad kan vi egentligen göra för att skydda oss? Givetvis måste rättsstaten ha befogenhet och resurser till att sköta sina uppgifter. Även om kampen djupast sett är andlig, är den också kroppslig. Det är inte själar som dör i terroristattacker utan människor av kött och blod. Dessa måste skyddas, och de som utför dåden måste gripas och ställas inför rätta. Men det finns sådant du och jag kan göra i vardagen för att förebygga. Framför allt handlar det om att bygga relationer. Det är så mycket svårare att skjuta ihjäl en god vän.
För ett par månader sedan började jag som läxhjälpare i Rinkeby. Jag vill givetvis inte insinuera att alla i Rinkeby är islamister (!), inte heller att ett flertal är det. De flesta är vanliga människor som du och jag. Men vi vet om att Sverige är segrerat och att segregation och utanförskap är grogrund för all form av radikalisering. Därför behöver vi bryta segregationen. Det är fantastiskt uppmuntrande att komma till läxhjälpen och möta dessa duktiga och ambitiösa människor som kämpar så hårt, trots att så mycket ser ut att stå dem emot. Du kan också söka upp läxhjälp (t.ex. via Röda Korset) eller ett flyktingboende eller liknande, och vara en medmänniska där. Visa att du bryr dig. Att du vill vara en vän. Det kan betyda mer än du anar.
I går firade vi gudstjänst i Roseniuskyrkan. I lovsången sjöng vi: ”Honom vi älskar, Han, som är vårt stöd, / Han som hemfört segern över liv och död! / Låt oss aldrig tvivla på Hans löftes ord! / Herren, den uppståndne, himlen på vår jord!” Kristus vandrar fortfarande ibland oss – i sin kyrka, i sin församling, i den enskilde troende. Han är uppstånden och vill visa oss en väg ut ur hatet, splittringen, våldet. Det är därför världen, och Paris, behöver mer religion – men rätt religion. Det kan låta hotfullt att tala om ”rätt” religion, men givetvis finns det sant och falskt också på religionens område. Kristus är överlägsen varje annan profet. Han är nämligen den lidande tjänaren, den som ger sitt liv för att världen ska få leva. Han tvingar sig inte på någon enda, han försöker inte utvidga sitt rike med våld. Den som vill följa honom får vandra lidandets väg liksom honom. Så får världen en bild av vem Livets Herre är.
Dagens Nyheters framsida igår var gripande, med Trikoloren och fransmännens motto ”Liberté, Égalité, Fraternité”, och Wolodarskis text om Upplysningens värden. De ska givetvis försvaras, men det räcker inte. Dessa värden måste inte bara försvaras i ord och handling, utan också metafysiskt – d.v.s. vi måste kunna svara på frågan om dessa värden existerar objektivt eller om de bara existerar så länge det finns någon som upprätthåller dem. De radikala islamisterna är nämligen övertygade om att profetens ord gäller oavsett om så hela världen står dem emot. Det är av den anledningen vi behöver återupptäcka att Upplysningens kärnvärden kommer ur vår kristna historia. Idén om slavens moraliska jämlikhet med sin herre fanns inte före kristendomen. Det är svårt att finna ett metafysiskt rättfärdigande av Upplysningens ideal ur ett evolutionär-etiskt perspektiv. Men i Kristus finner dessa värden sin källa och sitt mål.
Jag vaknade i lördags morse till ett förändrat Europa. Någon kan tycka att jag är alltför eurocentrisk, som inte skriver om attacken i Beirut i fredags. Problemet är väl att vi har gråtit över Irak i tio år, och att vi har vant oss vid att illdåd sker regelbundet i Mellanöstern. Europa har dock, för årtionden, varit förskonat från liknande attacker. Därför är jag idag extra chockad över att våldet har kommit oss så nära.
På söndag kommer vi återigen att, om Herren dröjer, fira gudstjänst i Roseniuskyrkan. Återigen kommer vi att sjunga ”Herre, förbarma dig över oss”, och höra svaret ”Ära åt Gud i höjden och frid på jorden, åt människor som han älskar”. Återigen kommer vi att tillbe vår Fader som är i himlen och bedja ”Förlåt oss våra synder liksom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro”. Så kan vi trotsigt, men hoppfullt, möta vardagen vad än den för med sig, ty riket, och äran, och makten, tillhör Livets och Fredens Gud, i evigheters evighet.
Kommentera