Idag firar vi Domssöndag och den här söndagen markerar slutet på kyrkoåret. Dagen talar om den yttersta dagen då Herren Jesus ”kommer i sin härlighet och alla änglar med honom” (Matteus 25:31). Domssöndagen är en allvarlig dag, men framför allt är den en dag av hopp och förtröstan.
Fra Angelico, altartriptyk över den yttersta domen
Dagens verk har evighetsbetydelse
Domssöndagen låter livet stå fram i stark relief och ger ett överjordiskt sken till hela livet. En dag kommer jag att stå inför Kristus Konungens tron och avlägga räkenskap för hur jag har levt mitt liv. I dagens predikan över 1 Korinthierbrevet 5–6 talade jag om hur frustrerad Paulus var över att församlingen i Korinth inte förstod sin höga kallelse. Paulus menade att församlingen borde inrätta sitt nuvarande liv efter vad som kommer att ske vid tidens slut, och på samma sätt är det för oss. Om du är döpt och tror på Jesus som din frälsare, så kommer du att frikännas vid domens dag – Gud ser nämligen inte din synd utan enbart Jesu rättfärdighet. Men om du en dag kommer att stå inför Guds tron och avlägga räkenskap för ditt liv – hur mycket mer skulle du då inte vinnlägga dig om att leva din dag till Guds behag, den dag som idag är? Vad du gör idag har ju evighetsvärde!
Domens dag är en dag med dubbelt ansikte
Domssöndagen är en dag med ett dubbelt ansikte. Å ena sidan är den en dag av hopp eftersom Gud då kommer att skapa allting nytt och göra slut på allt krig och all ondska. Särskilt idag när vi hör så mycket om terrorism, krig och flykt och mänsklig misär, ljuder budskapet, om en Herrens dag av evig fred, ljuvligt i våra öron (läs GT-texten ur Jesaja 65:17–25, den är fantastisk). Och samtidigt förkunnar Bibeln tydligt att domen kommer medföra en uppdelning mellan de rättfärdiga och de förbannade. Det som kommer att fälla avgörandet är inte hur moraliskt man har levt, hur mycket man har arbetat för kyrkan eller om man har skänt pengar. Det enda som då har betydelse är om man har sett till Jesus som sin räddare från sin synd och Guds dom. Det är bara Guds barmhärtighet, uppenbarad i Jesu död och uppståndelse, som räknas på domens dag. Därför är det så oerhört viktigt att du idag frågar dig om du lever av trons gemenskap med Herren Jesus, eller om du hellre vill styra ditt liv själv.
Bara kyrkan kan ha framtiden för sig
Allting i kyrkans liv och verksamhet riktar sig framåt, mot den stora dagen. Jag måste kolla upp (kanske vet du som läser?) om Roseniuskyrkans altare är riktat mot öster, men så är det i varje fall i alla kyrkor i vår Svenska kyrka. Altaret är riktat mot öster, varifrån Solen går upp, som en påminnelse om att Kristus ska komma som Morgonstjärnan. Bänkarna är ju riktade mot altaret, alltså är hela församlingen riktad mot det vädersträck varifrån Heren Jesus ska komma tillbaka. Jag läste nyligen följande, högst tänkvärda, ord av Bo Giertz:
Så ser Kyrkan mot framtiden. Därför är hon inte så ängsligt mån om att följa med sin tid och att anpassa sig efter alla modenycker på idéernas marknad. Hennes framtidsperspektiv är tecknat mot evigheten, därför behöver hon inte vara så ängslig för de närmaste tjugo åren. Det är endast en sak hon fruktar: att inte stå vakande på den dagen, då hennes Herre kommer. Både hennes och folkens framtid behärskas av ett enda stort faktum: ansvaret inför den Återkommande. När därför människorna ängsligt eller hånfullt frågar, om kyrkan kan ha någon framtid, där svarar hon tryggt, att ingen annan än hon kan ha framtiden för sig. Alla andra planer och förhoppningar är intighet och dårskap, endast Kyrkans stora förbidan innebär en realistisk framtidssyn. Därför är det endast en fråga, inför vilken hon prövar sig med oro och betänksamhet, och det är frågan, om hon är sin Herre och sitt uppdrag trogen, om hon förkunnar och förverkligar ett rike, som inte är av denna världen, eller om hon omärkligt håller på att fjättras vid den värld, som med alla sina maktr och system, med all sin teknik och vetenskap och politik är dömd att förgås på den dag, då den Återkommande allena tar väldet.
Ja, är jag trogen uppdraget och min Herre? Den frågan lever jag ständigt med – särskilt som jag har fått det stora ansvaret att leda en församling. Det är en fråga för dig att be över under adventstiden, och det är en fråga för Roseniuskyrkan att ständigt be och reflektera över. Nu rullar jag snart in i Gagnef där jag ska predika ikväll över dagens evangelium.
Gode Gud, giv att vi förvaltar vårt ansvar på rätt sätt, och lever av Ditt Ord, så att vi kan möta dig med glädje när du kommer åter i härlighet.
Kommentera