En kamp med väderkvarnar – varför Hagman och Halldorfs syn på Luther inte räcker

Vad betyder det egentligen att tala om nåden, tron och Skriften allena? Missförstånden tycks mig stora från Luthers kritiker, och i det här inlägget ska jag dela några reflektioner.

Inledning

I fredags blev Patrik Hagman och Joel Halldorf intervjuade i tidningen Dagen med anledning av deras bok om Luther och reformationen, Inte allena – varför Luthers syn på nåden, Bibeln och tron inte räcker (Libris, 2017). Jag köpte och läste boken direkt när den kom ut och har ända sedan dess tänkt att jag borde skriva några rader om läsningen. Tiden och orken har dock inte räckt till. Däremot går jag i kort dialog med dem i min egen bok om reformationen, Inte så bara – om reformationen och att vara evangelisk-luthersk kristen (kommer i slutet av april på BV-Förlag), och jag tror att min redogörelse för nåden, tron och Skriften i boken förklarar tydligt varför allena-begreppet fortfarande är relevant.

För min del får man gärna ”mucka med Luther”, som rubriken till intervjun förklarar det. Jag gillar en schysst idéfight och efter mina år på filosofiska institutioner har jag lärt mig uppskatta vanan att ifrågasätta alla möjliga invanda sanningar. Därför gör det mig ont att läsa om att Hagman & Halldorf har mist, eller fått skadade, vänskaper på grund av sin bok.

Det är alltid roligt, om än ibland en aning frustrerande, att läsa vad Hagman & Halldorf skriver i olika sammanhang. Ibland tycker jag att de träffar mitt i prick och ibland står jag ganska undrandes inför vissa av deras tolkningar. Så är det även med förståelse av Luther.

Om jag ska begränsa mig till en enda sak att kritisera i deras luthertolkning som framkommer i såväl intervjun som i boken så är det deras ”förståelse” av Luther och nåden. Föjande meningsutbyte i intervjun är symptomatiskt:

Men finns inte precis detta i Bibeln hos exempelvis Paulus, att vi inte kan bli frälsta genom gärningar utan bara genom nåd?

Patrik: Nja, Paulus kritiserar gärningar som sker utan tro, men förnekar inte att gärningar är en del av tron. Det finns en konsensus i Paulusforskningen om att Luther har övertolkat den sidan av Paulus.

Joel: Luther tänker hela tiden på nåd i termer av förlåtelse. På så vis blir frälsningen något rent juridiskt, något som sker utanför oss. En domstolsförhandling om oss, där vi förklaras som frikända, snarare än en nyskapelse i oss.

– Men jag tror att vi alla har erfarenhet av att gärningar, som att gå i gudstjänst, gör något inom oss. Att det faktiskt formar oss. Luther tänker inte tillräckligt på kristenblivandet här.

Notera hur intervjuaren låter frågan handla om nåden och gärningarna i frälsningen, medan Hagman & Halldorf genast vänder frågan till att handla om helgelsen. När dessa båda inte hålls i sär uppstår alla möjliga förvirringar och så även i det här fallet.

Rättfärdiggörelse

Det verkar som att Hagman & Halldorf helt har missförstått Luthers, och lutheraners, projekt. Man måste göra en åtskillnad mellan rättfärdiggörelse och heliggörelse. ”Rättfärdiggörelse” handlar om hur jag blir rätt och acceptabel inför Gud – ”heliggörelse” handlar om hur jag lever som rätt och acceptabel inför Gud.

Paulus är mycket noga med att mina gärningar inte har någonting att göra med hur jag blir rätt inför Gud:

Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig. (Efesierbrevet 2:8-9.)

Men nu har det uppenbarats en rättfärdighet från Gud utan lag, en som lagen och profeterna vittnar om, en rättfärdighet från Gud genom tro på Jesus Kristus för alla som tror. (Romarbrevet 3:21-22.)

Lägg märke till att Paulus inte ”kritiserar gärningar som sker utan tro”, som Hagman låter påskina i intervjun, utan att han kritiserar idén att en människa skulle kunna bli rätt och acceptabel inför Gud genom någonting hon gör.

Jesus uttrycker detsamma om än inte med just de orden i Johannesevangeliet:

 Jag säger er sanningen: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet.
 (5:24.)

Villkoret är att höra och att tro. ”I evangeliet uppenbaras rättfärdighet från Gud, av tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige ska leva av tro.” (Romarbrevet 1:17.) Det var detta Luther upptäckte på nytt och som han med kraft förkunnad. Detta måste fortfarande förkunnas med full kraft, än idag. Människan blir inte rätt inför Gud genom att läsa Bibeln eller missionera eller skänka pengar. Hon blir rätt inför Gud bara på grund av Guds kärlek och Guds fria och självständiga beslut att rätt-färdiggöra den som tror på Guds Son.

Givetvis blir rättfärdiggörelsen någonting juridiskt. Att ”förklaras rättfärdig” är ett begrepp hämtat från juridiken och betecknar händelsen då en åtalad blir förklarad fri från all skuld. Det är Paulus som använder uttrycket och därför är det självklart så att rättfärdiggörelse genom tro av nåd inte är något specifikt lutherskt påfund utan ett bibliskt. Därav följer givetvis inte att Luther inte kände till fler uttryck för frälsningen är den juridiska. Läs förklaringen till andra trosartikeln eller sjung hans psalmer och du kommer att märka att han är väl medveten om fler försoningsmodeller än den juridiska.

Luther förkunnar Kristus (Lucas Cranach den äldre, 1547)

Heliggörelsen

Vad Hagman & Halldorf lyfter fram som ”korrektiv” till Luthers överbetoning på nåden är vad man kallar för heliggörelse, eller helgelse. Halldorf säger exempelvis att Luther talar mer om förlåtelsen än om nyskapelsen, men det är en mycket märklig invändning mot Luther. Det verkar snarare som att de har tänkt på den värsta nidbild av en lutheran man kan tänka sig och argumenterar mot den, men inte mot Luther själv. Öppna exempelvis Luthers Lilla Katekes och förklaringen till dopet:

Vad betyder detta dop i vatten?

Det betyder, att den gamla människan i oss skall dränkas genom daglig ånger och bättring och dödas tillsammans med alla synder och onda begärelser, och att sedan en ny människa dagligen skall uppstå och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud för evigt.

Här är det uppenbart att Luther knyter samman dopet med nyskapelsen och helgelsen, och att han menar att en kristen dagligen ska växa till i helgelse. (Luther t.o.m. citerar Titus 3, där det talas om dopet som ”ett bad till ny födelse” – just det Halldorf menar saknar hos Luther.)

Eller slå upp Augsburgska bekännelsen (det lutherska trosdokumentet framför alla andra). Där finns en rubrik, ”Om goda gärningar” eller ”Om den nya lydnaden”, under vilken man kan läsa:

Vidare lära de, att denna tro bör frambringa goda frukter och att den bör göra goda, av Gud befallda gärningar, därför att så är Guds vilja, icke för att vi skola tro, att vi genom dessa gärningar förtjäna rättfärdiggörelse inför Gud. Ty syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelse mottages genom tron, såsom även Kristi ord betygar: När I haven gjort allt som har blivit eder befallt, då skolen I säga: ”Vi äro blott ringa tjänare: vi hava endast gjort, vad vi voro pliktiga att göra.” Detsamma lära även kyrkans gamla lärare. Ty Ambrosius säger: Så är bestämt av Gud, att den som tror på Kristus, skall bliva frälst, i det att han utan gärningar, genom tron allena, oförskyllt får syndernas förlåtelse.

Av det här citatet framgår det tydligt att lutheranerna lär att goda gärningar är en nödvändig del av trons liv, men det är likaså tydligt att gärningarna är en följd av den rättfärdiggörande tron – inte en grund för den.

Avslutning

Det är således den enklaste sak i världen att motbevisa Hagman & Halldorfs tolkning av Luther bara genom att gå till de mest grundläggande lutherska trosdokumenten.

Antingen har de på djupet missförstått kärnan i Luthers teologi eller också har de målat upp en (o)medveten nidbild av honom. Oavsett vilket är deras kritik av Luther en kamp med väderkvarnar, och deras syn på Luther, nåden och tron räcker inte.