Det har varit några omtumlande dagar sedan attacken i Stockholm city. I kyrkan var vi flera för vilka händelserna kom mycket nära. Genom Guds försyn blev ingen av oss skadade (vad jag vet) men flera bland mina närmsta rörde sig omkring Drottninggatan vid 15-tiden.
När nöden blir så påtaglig måste vi samla oss till bön och gudstjänst. Därför firade vi en något dämpad gudstjänst i kyrkan i söndags. Jag höll en kort predikan över Psaltaren 46:
För körledaren. En sång av Koras söner, till alamót .
Gud är vår tillflykt och styrka, en hjälp i nöden, väl beprövad . Därför räds vi inte även om jorden ger vika och bergen störtar i havets djup, om vågorna brusar och svallar så att bergen bävar vid deras uppror. Sela.
En ström går fram med flöden som ger glädje åt Guds stad, den Högstes heliga boning. Gud bor där inne, den vacklar inte. Gud hjälper den när morgonen gryr. Folken larmar, riken vacklar, han höjer sin röst – då smälter jorden. Herren Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela.
Kom och se Herrens verk, häpnadsväckande saker gör han på jorden. Han stillar strider över hela jorden, han bryter bågen och bräcker spjutet, bränner upp vagnarna i eld. ”Bli stilla och besinna att jag är Gud, upphöjd bland folken, upphöjd på jorden.” Herren Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg. Sela.
Via den här länken kan du läsa det extra månadsbrevet som jag har skickat ut, med uppmuntran och tröst. I det här inlägget skulle jag vilja dela en reflektion över de offentliga reaktionerna på helgens händelser.
Det genomgående budskapet jag har hört från såväl privatpersoner som offentliga företrädare är att vi inte får låta hatet och våldet segra. Kärleken är starkare, och bara ljuset kan driva ut mörkret, har man sagt. Jag har sett en bild på Martin Luther King florera med ett citat av honom (inte just exakt den här bilden, men väl citatet):
Det är sant, vad han sa, och jag är tacksam över att responsen har fokuserat på att möta det onda med det goda. Men jag har också slagits av hur kristet präglad den här responsen är. Vad jag vet skulle inte Platon eller Aristoteles svara på ett angrepp med kärlek. Det skulle knappast (de politiska filosoferna) Machiavelli eller Thomas Hobbes göra heller, och det skulle definitivt inte (moralfilosofen) Fredrich Nietzsche göra.
Men Martin Luther King var inte skeptisk moralfilosof utan kristen predikant. Han var präglad av Bibelns undervisning och av Jesu exempel. Därför talade han om att möta bödlar med bön.
När vårt land har drabbats av terrorns nöd har ropen på nåd varit överväldigande. I djupet av den svenska själen verkar fortfarande ett kristet sinnelag ligga gömt, även om vi inte förstår det själva. Det är hoppfullt. Det skulle inte skada om det kristna tankegodset faktiskt blev uttalat och inte bara var antytt.
Låt mig i samband med detta göra en reflektion över den aktuella debatten om religiösa inslag i skolor – inte för att plocka poäng utan för att peka på en ironi. Socialdemokraterna hade sin partikongress i helgen och då uttryckte man viljan att stoppa religiösa inslag i skolan (se t.ex. Dagens Nyheter och tidningen Dagen). Viljan till förbud verkar vara urskillningslös, oberoende av vad man egentligen säger genom religionen. Det är kortsiktigt.
Vad skulle det egentligen betyda? Skulle en lärare få lov att hänvisa till Martin Luther Kings arbete och använda citatet på bilden ovan? Orden är ju faktiskt nästan ordagrant komponerade ur Johannes 1:5, 1 Johannesbrevet 2:8, Romarbrevet 12:14-21 och Matteus 5:43-48. Även om läraren inte nämner bibelverserna, så är det ju uppenbart för var och en som kan sin Bibel att innebörden är distinkt kristen. Alltså borde det vara förbjudet?
Jag är själv lärare på en skola med kristen profil. På onsdag efter påsk kommer vi att ha en öppen andakt, som vanligt, och om jag själv får möjligheten att tala till ungdomarna så kommer jag att citera Psaltaren 46, som jag har citerat ovan; jag kommer att tala om påsken och om en Gud som älskar eleverna över allting annat och som håller var och en av oss i sina händer; jag kommer att berätta att vi får lov att likna Jesus i det att vi bemöter våra fiender med kärlek. Nog måste man få lov att säga något sådant, trots att det har religiösa förtecken, också i en skola. Det är ju just den idétraditionen som ger oss incitament att möta det onda med det goda.
Jesus uppstår från de döda.
I samband med detta blir det intressant att lägga märke till en sak gällande manifestationen på Sergels torg under söndagen. Min fru Maria gjorde påpekandet när vi gick därifrån att de som syntes på scen var idel artister och politiker. Luther skrev i Stora Katekesen att en gud är den vi vänder oss till i all nöd och väntar oss allt gott av, och här uppstår en intressant diskrepans mellan vad vi säger och vart vi vänder oss.
I kristider talar vi med Bibelns ord, men vi vänder oss till ”sekulära präster” som politiker och artister. Jag vill inte på något sätt raljera över det eller säga att man gjorde något fel med att bjuda in dessa – flera av de inbjudna gjorde riktigt fina framträdanden – men det säger något intressant om vår tid. Ska jag göra en enda kritisk analys av det så är det detta: kända människor står lika handfallna inför ondskan som okända människor. Bara gudamänniskan Jesus Kristus är det ondas överman.
Till sist. Att vilja bemöta det onda med det goda betyder inte att man därmed ska stå passivt bredvid. Genom Guds försyn finns ett rättsväsende som ska skydda oss från det onda och skipa rättvisa. Det onda ska givetvis hindras och straffas. Allt annat är ondska. Så får vi hålla två saker i huvudet samtidigt: den kristna kyrkan lider och ber – rättsväsendet skyddar och straffar. Det är en god ordning.
Kommentera