Tillbakablick
Det är en ganska intensiv period för mig just nu, men efter nästa helg bör det lugna ner sig något. Idag har jag i alla fall en heldag på kontoret och hela förmiddagen tillsammans med Martin.
Vårvintern i kyrkan har varit bra. Vi har haft två kvällsmässor, i januari och mars, och har en tredje i mitten på maj. De tillfällena har varit riktiga oaser av stillhet. I februari hade vi en temadag om förföljda kristna i samarbete med Open Doors och besök av EU-parlamentarikern Lars Adaktusson, och i mars hade vi vår temadag då vi samtalade om karismatik.
Såsom i himlen …
Det bästa som händer är kyrkan är emellertid gudstjänsterna. Varje söndag jag får fira gudstjänst i Roseniuskyrkan är jag lika glad, och särskilt när jag får lov att vara i tjänst och predika. Det ligger verkligen något, i bästa mening, himmelskt över gudstjänsten. Jag tänkte på det i morse när jag läste det nya numret av SPT (Svensk Pastoraltidskrift, ett litet teologiskt magasin med teologiska artiklar och utblickar samt predikoutkast och psalmförslag till söndagarna). Där var en artikel om den ortodoxe teologen Alexander Schmemanns syn på kyrkans liturgi, och jag fastnade särskilt för ett stycke där artikelförfattaren kommenterar:
I västlig kyrkotradition har vi en stark tendens att uppfatta liturgin som en nedåtgående rörelse, att Kristus kommer ner till oss, till vårt altare. Våra ”kom-och-var-mitt-ibland-oss-böner” visar på detta. Men Kristus har ju stigit upp till himmelen menar Schmemann och det är dit han kallar oss, det är där rikets måltid äger rum.
Det finns givetvis ett ”både och” i fråga om vad gudstjänsten är, men jag kände mig en aning träffad av beskrivning. Mitt perspektiv ligger nog mer åt ”kom-och-var-mitt-ibland-oss” än ”låt-oss-vara-mitt-ibland-dig”, om man kan säga så. Den gudstjänstfirande gemenskapen är ju ett litet himmelrike på jorden där det finns ett växelspel mellan hur vi lyfts upp till Gud och hur Gud kommer ner till oss. Det är ju ett fantastiskt perspektiv på gudstjänsten!
Vardagliga iakttagelser
Annars har jag de senaste veckorna fortsatt att fundera över böneutropen. Jag och Martin skrev en ny ”Aktuellt ämne-artikel” till tidningen Insidan, och tog då upp frågan, vilket tvingade mig att ännu mer tänka till. Vad jag särskilt funderar över är just avgränsningen mellan vad jag som privatperson tycker och vad staten bör använda sitt våldsmonopol till, för det är ju det som händer när man utfärdar ett förbud: man säger att detta är så pass skadligt eller olämpligt att staten har rätt att bruka tvång för att förhindra dig att göra detta eller detta. Nåja, vi får se hur det utvecklar sig. Nu diskuteras ju dessutom frågan om handskakningar och huruvida man ska kunna arbeta i offentlig sektor och inte vilja ta en okänd människa av andra könet i hand. Jag vet inte riktigt, men jag tycker nog att det är en aning märkligt att vi har så låg toleransnivå för det som avviker från det vanliga.
Annars har ju hela den senaste veckan handlar om Svenska Akademien och den ”skräck-komedi” som utspelar sig på kultursidorna. Ja, hela historien med Arnault och allt runtomkring honom och Akademien är djupt beklagansvärd, men att ledamöterna för en öppen strid med varandra på kultursidorna och tydligen inte lyckas hantera krisen internt … Det är ovärdigt. Men Stina Otterberg skrev en intressant text i dagens DN där hon försvarade Katarina Frostensson, gift med Kulturprofilen Arnault och akademiledamot, och menade att hon inte kan göras ansvarig för allt vad hennes make har gjort. Det är givetvis omöjligt för mig att veta något om Frostenssons eventuella skuld i det hela, men hon lyfte fram hur Frostensson har lämnat landet för att hon inte orkar vara kvar i Sverige just nu. Det är hårt. Det är ungefär detsamma som med Benny Fredriksson på Stadsteatern i vintras eller varför inte Ellinor Grimmark (utan att för den skull påstå att det finns några andra likheter eller samband mellan dem).
Till sist är det värt att påminna om att kriget i Syrien fortfarande pågår. Det är en vidrig konflikt som har krävt alldeles för många liv och alldeles för mycket lidande. I lördags skedde ett angrepp i staden Douma med kemiska vapen, vilket har fått den diplomatiska krisen att eskalera i veckan. Man får av hjärtat hoppas och be för att någonting vettigt ska hända …
Avslutningsvis
Det är mycket som är galet med den här världen. Förvisso strålar solen och jag har det bra, men det finns så många problem och så mycket lidande att det ibland är halvt om halvt öronbedövande. Då är det gott att veta att Kristus är dödens besegrare och att han har livet och världen i sin hand. Det är något att vila i.
Vad är murar, vad är gravar? Halleluja.
Han är med oss alla dagar, halleluja!
En är Herren, en är tron, halleluja,
ett är brödet på hans bord. Halleluja!
(Sv Ps 153:2)
Kommentera