Ett år efter Awakening – del 2

I förra veckan efterlyste jag berättelser om vad som har hänt sedan Awakening Europe i Stockholm. Jag fick ingen respons, men det visade sig att tidningen Dagen också var på g med en uppföljning. Det resulterade i ett helsidesuppslag i dagens tidning (jag tror emellertid att innehållet endast är tillgängligt för prenumeranter) där jag fick vara med på ett hörn.

Jag var skeptisk före och efter helgen och jag är det fortfarande. Jag är inte skeptisk mot människors engagemang och inte mot längtan att se människor vända sig till Jesus. Den längtan delar vi. Däremot är jag tveksam till om ett arenaevenemang som Awakening åstadkommer särskilt mycket när det gäller att omvända människor till Jesus.

Det är omöjligt att mäta effekten av olika satsningar. När man arbeta i vinstdrivande företag kan man mäta hur många som köper en produkt, hur många nya kunder man får, eller hur det går med vinsten, men så fungerar det inte med Guds rike. Kyrkan arbetar ju med människors tro och hjärtan, och sådana kan man inte kvantifiera. Vad man kan ”mäta” är hur många människor som kommer in i en församlingsgemenskap, som stannar i den över flera år, och som växer i tro och överlåtelse. Det kräver ett tidsspann på åtminstone fem år och uppåt för att kunna se effekterna, men det är väl i stort sett den enda parametern man kan använda för att ”mäta” resultat.

Varför är jag skeptisk egentligen? Varför kan jag inte bara vara glad och applådera tillsammans med alla andra? Jag brukar säga att det inte blir kul när alla står och klappar i händerna åt samma sak – någon måste ju agera ”motvalls käring” och det kan jag gärna göra. Men på ett djupare plan ligger en övertygelse om att arenaevenemang som Awakening inte gör någonting för att påverka kulturen i stort.

Sverige är ett post-sekulärt land. Under hela 1900-talet genomgick Sverige en sekulariseringsprocess där den kristna tron undanträngdes från det offentliga till det privata, och där all typ av andlighet successivt misstänkliggjordes och likställdes med rappakalja. Den processen följde ett internationellt intellektuellt mönster. Egentligen har processen pågått åtminstone sedan upplysningstiden på 1700-talet, och gradvis har idéerna från upplysningstiden fått genomslag i offentligheten. (Lägg emellertid märke till att jag inte vill svartmåla upplysningstiden i sin helhet. Det ryms både goda och dåliga aspekter av epoken.)

Att vända denna trend är högst angeläget, ja, det är kyrkans största utmaning i början av det tjugoförsta århundradet. Man måste emellertid förstå att den kristna kyrkvans nuvarande belägenhet är ett resultat av intellektuella strömningar från de senaste 250 åren. Det är viktigt att betona att vårt postsekulära samhälle är ett resultat av intellektuella strömningar, eftersom det säger något om hur vi bör sköta vårt evangeliserande arbete.

Jag förstår att många läsare invänder och tänker att jag intellektualiserar för mycket. Om människor får se Guds rike komma med Andens kraft kommer de att överbevisas och övertygas. Jag förstår det, och givetvis kan Gud göra vad som helst, men människan är både kropp och ande, både förnuft och hjärta, och så är det också med samhället. Därför måste vårt arbete rikta sig både till hjärta och till hjärna.

För att återigen nå Sverige med evangeliet menar jag att vi behöver arbeta troget i församlingarna, samt komplettera det arbetet med strategiska satsningar i offentligheten där den kristna trons trovärdighet försvaras och förklaras med kärlek och integritet.

Jag avslutar inlägget med att påpeka att jag inte vill slå ner modet på någon och säga att människors insatser är meningslösa. Gud är god och kan göra vad han vill. Däremot skulle jag gärna vilja få till ett samtal om hur vi på bästa sätt kan tala till den sekuläre svensken och vilka vägar som är de mest framkomliga. Det får räcka för nu. Kom gärna med din respons!

Taggar: , ,
Publicerad i (Helt vanliga) blogginlägg
2 kommentarer på “Ett år efter Awakening – del 2
  1. Sonia Lunnergård skriver:

    Jag har inga efterdyningar att rapportera!

  2. Bertil Edenhorn skriver:

    Den största orsaken till sekulariseringen inom kristenheten och till att människor i dag inte blir omvända och födda på nytt är att kristenheten och den enskilde kristne inte hörsammar Guds Ord och då särskilt vad HERREN GUD genom sin tjänare Paulus säger i Rom. 12:1-2.

Lämna ett svar till Sonia Lunnergård Avbryt svar