I mitt förrförra blogginlägg skrev jag om nätkampanjen #MeToo och försökte ge teologiska perspektiv på problemet. Det har gått en dryg vecka sedan det inlägget och den mediala rapporteringen har inte avtagit. Tvärtom har den fortsatt och lett till djupare granskningar av kulturen inte minst på kulturinstitutioner i landet. I det här inlägget tänkte jag dela ytterligare några reflektioner samt knyta samman kampanjen med reformationsjubileet.
Vems rätt till vems person?
Vilket problem är det som synliggörs i de sexuella övergreppen och kränkningarna? Jag skulle vilja säga att det är gränslösheten. Människor får för sig att de har rätt att behandla sin nästa som sin egendom. Det handlar inte bara om föreställningen att jag har rätt till en annan människas kropp, för verbala kränkningar riktar sig inte till kroppen, utan till hela hennes person.
Särskilt tydligt blir detta när maktbalansen är skev. När en människa tror sig vara skyddad av sin roll som överordnad, blir det ännu lättare för denne att tro sig komma undan med att hantera den andre som sin egendom.
Det är inte Guds perspektiv utan den ondes. I Bibeln är gränserna skarpa och tydliga. Det finns en tydlig åtskillnad mellan mitt och ditt som måste respekteras. Jag kan aldrig äga en annan människa. Jag äger inte ens mig själv. Livet, min nästa och jag själv är en gåva från Gud som jag förvaltar. Det är därför de tio budorden sätter så starka gränser för lögner, äktenskapsbrott och stöld.
Yttre och inre bilder
Djävulen, däremot, älskar att härska, manipulera och att erövra, och han har en liten allierad i varje människas hjärta. Därför måste vi dagligen göra motstånd mot honom.
Det slog mig i förra veckan när jag skrev det tidigare inlägget. Jag kollade min mail och såg att jag hade fått ett nyhetsbrev från ett brittiskt magasin, Esquire, som skriver om stil och herrmode. Det är ingen sådan där mix-tidning mellan ”avklätt och påklätt” utan den fokuserar på stil, men i just det här nyhetsbrevet hade de en bild på en halvnaken Penelope Cruz. Bilden triggar min vilja att äga den jag ser, som är svår att komma ifrån. Man kan avsäga sig modetidningars nyhetsbrev men det är svårt att värja sig mot all sexualiseringen av det offentliga rummet. Underklädes- och parfymreklam är särskilt sexualiserade och syns dessutom på offentliga reklamplatser.
Jag menar inte att vara moralist, men bilderna gör någonting med oss. När vi ser en människa avklädd och/eller sexualiserad, på en stillbild eller i en rörlig bild, får vi en typ av ägarskap i förhållande till personen. Bilden och upplevelsen av den är vår egen. Vi gör vad vi vill med bilden i vårt inre, och du kan inte kontrollera vad jag gör med bilden.
Det är givetvis ”bättre” att kränka människan i sitt inre än att göra det fysiskt, men det är egentligen bara olika steg på samma trappa.
Det är samma sak som när jag låter blicken svepa över en man eller kvinnas kropp på stan och värderar dennes kroppsformer. Jag inbillar mig att jag äger rätten till dennes person.
Länge leve kyskheten!
Vad gör vi egentligen för att komma framåt? Jag tror att Bibelns undervisning är nödvändig. Budorden säger tydligt till oss att inte bryta en annan människas äktenskap, och Jesus förtydligar i Bergspredikan att vi inte ens har rätt att sexualisera den andre i vårt inre. Såväl den inre som den yttre kyskheten måste bli norm. Dessförinnan kommer vi inte att se någon reell förändring.
Nu tänker du säkert att jag är pryd in absurdum och att de allra flesta förstår att göra skillnad på vad som händer i huvudet och vad som händer i den fysiska relationen till en annan. Men är det inte just den myten #MeToo slår hål på? Väldigt många förstår faktiskt inte skillnaden.
Det är klart, att i fullt dagsljus, när man är alldeles nykter och omgiven av andra människor som ser och hör vad jag gör och säger – då är risken liten för övergrepp. Problemet uppstår ju när en av de parametrarna är utsuddade. Vi är ensamma. Eller jag är inte nykter. Jag är i maktövertag och kan komma undan … o.s.v. Om jag har tillåtit mig att äga bilden av dig i min ensamhet är risken större att jag tror mig äga dig i när vi är ensamma tillsammans.
Att reformera hjärtat
Idag är det 500 år sedan Martin Luther offentliggjorde sina 95 teser om den kristna tron. Den första tesen är lika aktuell idag som den var då:
När vår Herre och Mästare Jesus Kristus sade, ”Omvänd er”, ville han att hela den troendes liv skulle vara ett liv i omvändelse.
Vad Luther talar om i den första tesen är att människan varje dag måste vända sig bort från synden i sitt liv, och ta emot Guds nåd och barmhärtighet. Det gäller också i förhållande till #MeToo.
Samma drivkrafter finns i mig som finns i de som idag står anklagade för att begå sexuella övergrepp och kränkningar. Det är bara ett stort mått av Guds nåd, och en daglig kamp, som gör att jag lägger band på mig både i det avseendet men också i många andra. Så är det hos varje människa. Vissa kamper är lättare och andra är svårare. För vissa är pornografi en svår kamp, för andra att tygla sin vrede. För vissa är det en svår kamp att tala sanning, för andra tala gott om andra. O.s.v.
Det som först av allt behöver reformeras är hjärtat, och det kan bara Guds Ande reformera. Vad jag skrev i det förra inlägget stämmer fortfarande: Gud vill återskapa mänskligheten så att hon vill det Gud vill och så att det återigen råder harmoni i relationen mellan könen. Men det är bara Gud som kan åstadkomma den reformationen.
I väntan på att den slutgiltiga reformationen kommer får vi, i tro på Guds barmhärtighet, låta hela våra liv vara ett liv i omvändelse. Ad Maiorem Dei Gloriam.
Amen,!